Litografiskt tryck — våra dagars populära tryckmetod
ALDRIG någonsin i människans historia har tryckta ord och bilder framställts i sådana kvantiteter som nu. Hem och kontor överflödar av tidningar, tidskrifter, böcker, småskrifter, broschyrer osv. Årsförsäljningen i tryckeribranschen i Förenta staterna närmar sig 30 milliarder dollar och har stigit från 20 milliarder år 1967.
En stor del av tryckningsarbetet sker emellertid i dag med en annan teknik än tidigare. Man arbetar med litografiskt tryck i stället för högtryck. Det är dock knappast troligt att du har lagt märke till förändringen.
För den som inte är en yrkeserfaren tryckare är det svårt att avgöra vilken tryckmetod som använts, om det är litografiskt tryck (offset) eller högtryck (boktryck). Till och med om man använder en lupp kan det vara besvärligt för en ovan person att se skillnaden. Men det finns vissa kännetecken som kan hjälpa dig att skilja mellan de båda metoderna.
Vid högtryck tenderar tryckfärgen att spridas ut en aning på grund av trycket mot pappersytan. Det bildas en kraftigare färgrand runt varje bokstavskontur. Trycket av de upphöjda ytorna ger ibland en svag relief som syns på papperets baksida. Offsettrycket å andra sidan har en slätare tryckyta och saknar helt och hållet sådan relief, eftersom det inte reproduceras från upphöjda trycktyper.
Det finns en tredje viktig tryckmetod, djuptryck, som inte används i samma utsträckning som de båda andra, fastän dess popularitet tilltar. Djuptryckstekniken kan sägas vara motsatsen till högtrycket på så sätt att bilden på tryckplåten består av fördjupningar och inte av upphöjda partier.
Litografiskt tryck vinner terräng
Det litografiska trycket är ingen nyhet. Det är en tryckmetod som använts i årtionden. Men det är först på senare år som den har fått allmän användning.
År 1925 var det bara omkring 10 procent av det kommersiella trycket som utfördes som litografiskt. År 1955 hade dess andel av marknaden vuxit till 25 procent. Men 1966 fick metoden större andel än högtrycket, och nu är det mer än hälften av det kommersiella trycket som sker på litografisk väg som offsettryck. Djuptrycket, å andra sidan, har inte ens nått upp till 10 procent av marknaden.
Det finns i Förenta staterna omkring 19.000 fristående tryckerier, och dessa har en sammanlagd omsättning av mer än 8 milliarder dollar. Om man även räknar med förlag som trycker böcker, tidningar, tidskrifter och andra produkter, blir totala antalet tryckeriföretag omkring 40.000. Många av de sistnämnda tryckerierna, som industristatistiken skiljer ut ifrån de fristående, kommersiella tryckerierna, har också övergått till offsetmetoden.
Man har beräknat att mellan hälften och tre fjärdedelar av alla böcker trycks i offset. Sådana verk som World Book Encyclopedia trycks med denna metod i tryckpressar som förbrukar en 9 à 10 kilometer lång pappersbana på trettio minuter. Det har också skett en markant omsvängning till offset inom tidnings- och tidskriftstryckerier.
På 1960-talet offsettrycktes omkring 3 procent av tidningarna i Förenta staterna. År 1970 hade andelen vuxit till 61 procent! Men eftersom fortfarande de flesta tidningar i storstäderna trycks i högtryckspressar, framställs även i dag de största tidningsupplagorna på det sättet. Saint Louis Post-Dispatch är den första stora dagliga tidning som övergått till offset. För inte så länge sedan köpte tidningen fem rulloffsetpressar. I Sverige har mer än trettio dagliga tidningar övergått till rulloffset, och fler är på väg.
I dag offsettrycks också allt fler tidskrifter. Ungefär en tredjedel av alla periodiska skrifter som ges ut i Förenta staterna trycks nu med denna metod.
Övergången till offset avspeglas också i tillverkningen av tryckpressar. Försäljningen av offsetpressar har passerat och gått långt förbi försäljningen av högtryckspressar. År 1970 såldes i Förenta staterna offsetpressar till ett värde av 241 millioner dollar, vilket kan jämföras med försäljningsvärdet 70 millioner för högtryckspressar. I Japan tillverkades under 1969 offsetpressar till ett värde av 52 millioner dollar, medan värdet av högtryckspressarna som tillverkades samtidigt var 19 millioner dollar.
Varför blir då offsetmetoden allt populärare, så att den till och med helt ersätter högtrycksmetoden på vissa områden? Vilka är dess fördelar? Hurudan är den princip som ligger till grund för den litografiska processen?
Ursprung och utveckling
Vid slutet av 1700-talet uppfann den tyske teknikern Senefelder litografin. Processens benämning var på den tiden mycket träffande. Ordet litografi härstammar från grekiskan — lithos betyder sten och grafein att skriva. Ordagrant betyder det alltså ”att skriva på sten”.
Det är just vad Senefelder gjorde då han uppfann denna tryckmetod. Han ritade med en fetkrita på en porös stenplatta och fuktade sedan stenen med vatten. Därefter beströk han stenen med en särskild färgpasta. Färgen fastnade på den bild som hade ritats med fetkritan men fastnade däremot inte på de fuktiga ytorna. Då ett pappersark sedan pressades mot stenen överfördes ett avtryck av bilden till papperet.
Litografi är alltså en tryckningsprocess som bygger på principen att fett och vatten inte blandar sig med varandra. Principen gör det möjligt att trycka med en plan yta. Den bild som skall tryckas är varken upphöjd (som i högtrycket) eller nedsänkt (som i djuptrycket), utan bilden befinner sig i samma plan eller nivå som den omgivande ytan.
Förr i tiden var det egentligen bara konstnärer som använde litografin för att mångfaldiga konstverk. I viss utsträckning används metoden fortfarande till detta ändamål. Men litografin har fått sitt viktigaste användningsområde inom det kommersiella trycket. På 1860-talet började man använda maskinella pressar med stenar som tryckplattor. De stenplattor som begagnades var så stora som 110 gånger 160 centimeter, och de var mycket tunga.
Denna typ av litografiska pressar fungerade bra när det gällde att trycka bilder, men den var olämplig för reproduktion av text. Å andra sidan var högtryckspressarna utmärkta för tryckning av text, medan de endast i mycket begränsad utsträckning kunde återge bilder. Därför framställde man ofta under denna tidigare period böcker, vilkas textinnehåll utfördes i högtryck och bilderna litografiskt.
En revolution av trycktekniken inträffade då fotografiska metoder började användas på det grafiska området mot slutet av 1800-talet. Fotograferingstekniken användes inom litografin på så sätt att man täckte stenens yta med ett ljuskänsligt emulsionsskikt. Ett negativ av bilden (eller bokstäverna) genomlystes med starkt ljus, så att bilden projicerades på stenplattan. Sedan skiktet på stenen hade framkallats, var de exponerade partierna av stenen mottagliga för tryckfärg, medan de delar som inte hade belysts genom bildnegativet var mottagliga för vatten. Därigenom gav bara den färgmottagliga bilden avtryck på papperet.
Under 1900-talets första år började man ersätta de otympliga stenarna med plåtar av aluminium eller zink. För att man skall få de släta metallplåtarna att äga samma vattenabsorberande egenskaper som den porösa litografiska stenen, gör man ytan skrovlig. En stor fördel med dessa tunna, formbara metallplåtar är att de kan användas i rotationspressar.
Ett annat väsentligt framsteg i den litografiska tekniken var en upptäckt som litografen Ira Rubel i New Jersey gjorde av en ren tillfällighet. Han lade märke till att om färgavtrycket först gjordes på en gummiduk och avtrycket sedan överfördes till papperet från gummiduken, blev bilden bättre än om trycket skedde direkt från plåten. År 1905 konstruerade Rubel en tryckpress som följde denna princip att först överföra (på engelska ”offsetting”) bilden till en mellanliggande cylinder innan den trycktes.
Praktiskt taget alla litografiska tryckpressar är i dag offsetpressar. Dessa fungerar på så sätt att plåtcylindern först kommer i kontakt med ett fuktverk och därefter med ett färgverk. Fuktvalsarna blöter de icke tryckande ytorna på plåten. Därigenom hindras färgvalsarna från att avsätta färg på dessa ytor. Färgverket ger tryckfärg bara på bildytorna. Plåtcylindern ger sedan ett avtryck av bilden på den mellanliggande, gummiduksklädda cylindern. Bilden överförs vidare från gummicylindern till papperet, som matas fram över mottryckscylindern.
Varför går man över till offset?
Den ökade produktionshastigheten är den viktigaste orsaken till att så många företag har gått över till offsetpressar. En arkoffsetpress kan arbeta dubbelt så fort som en jämförbar arkhögtryckspress med plan form, omkring 10.000 tryck per timme jämfört med 4.500. I en högtryckspress är det också en tidsödande procedur att jämna ut trycket, så att det blir jämnt över hela tryckytan. Denna utjämnings- eller ”lappnings”-procedur är praktiskt taget eliminerad i offset.
En annan fördel med offsetpressar är att man i dessa kan trycka på en mängd olika material — papper med grov yta, bleckplåt och plaster — tack vare den elastiska gummiduken, som överför bilden till det material som skall förses med tryck. Man får också ett tryck av utomordentlig kvalitet, vilket även högtryckets förespråkare medger, fastän de kritiska också framhåller att resultatet av somliga offsettryck blir blackt. En av dessa senare yttrade följande: ”För att åstadkomma ett resultat med jämn kvalitet inom rulloffset krävs ett tryckeri med förstklassig maskinpark och med verkligt yrkeskunnig personal vid pressarna.”
Utan tvivel är det ett väsentligt skäl för många som skaffar sig offsetpressar att dessa är billiga, ja, i vissa fall kostar de mindre än hälften av vad en högtryckspress kostar, som har konstruerats för samma arbetskapacitet. ”Den ekonomiska sidan av offset är troligen den största drivkraften till att metoden används”, konstaterade en skribent.
Ökad produktion, bättre ekonomi och kvalitetstryck — det är faktorer som lett till den dramatiska övergången till litografi. Hur ter sig då framtiden? Februarinumret 1972 av Printing Magazine säger: ”Man kan med fog hävda att högtrycket kämpar en förtvivlad kamp och att det kommer att minska i betydelse i förhållande till djuptryck, rulloffset och arkoffset.”