Är vi för mänskliga för att överleva?
”VANLIG intellektuell ärlighet tvingade oss att inse den egendomliga möjligheten att vi människor är mycket nära slutet på vår tillvaro, att problemen i samband med vårt fortbestånd inte kommer att lösas, därför att vi helt enkelt är för mänskliga.” Så skrev en av Amerikas ledande skriftställare och redaktörer, R. H. Rovere, i slutet av 1950-talet.
I maj 1971 gav omkring 800 australiska vetenskapsmän uttryck åt liknande farhågor, och det gjorde också ”Klubb Rom”, en grupp vetenskapsmän och industrimän, i januari 1972. Vid ungefär samma tid varnade brittiska vetenskapsmän i tidskriften Ecology för att ”vi kanske famlar oss fram mot förintelse”. Och enligt professor Marmor ”har aldrig tidigare i historien människans själva tillvaro hängt så på ett hår”.
Vad är orsaken till människans dilemma, som tycks hota själva hennes existens? Det finns de som påstår att felet ligger i människans biologiska natur, att människans sinne och kropp är så beskaffade att de dömer henne till undergång. Andra hävdar att det inte förhåller sig så, utan att felet är de ”heliga korna” fri företagsamhet, nationalism och krig. Utan tvivel har dessa ”heliga kor” inflytande på denna sak, liksom överbefolkning i vissa områden, förorening och utplundring av naturtillgångar — de faktorer som de australiska vetenskapsmännen lägger skulden på.
Mänskligt tänkande kan inte på egen hand komma på lösningen, eftersom problemet är alltför stort för att människan skall kunna lösa det. Människor kan dra den slutsatsen, som somliga redan har gjort, att människan är på väg mot sin tillintetgörelse, precis som hundratals andra varelser på jorden har dött ut eller håller på att dö ut; och det är sant att det tycks vara föga hopp att människorna ändrar sitt handlingssätt. Men låt oss inte glömma hur människan kom att leva på denna planet. Hon skapade inte sig själv, och det finns heller inte en tillstymmelse till bevis för att hon skulle ha utvecklats från en lägre stående varelse eller en lägre form av liv. Människan blev satt här på jorden av hela universums Skapare. Lämnad på egen hand skulle människan mycket väl kunna dö ut. Men Skaparen kommer inte att tillåta att något sådant inträffar.
Gud har skapat jorden och människan, och han bryr sig om hur det går med dem. I hans ord får vi veta att han inte skapade jorden ”rätt och slätt för intet”, utan ”formade den, ja, till att vara bebodd”. Men inte nog med att Gud i sitt ord talar om för oss vad han har för uppsåt med jorden, utan han försäkrar oss dessutom: ”Ordet som utgår ur min mun ... skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det.” — Jes. 45:18, NW; 55:11.
Är människan alltså ”för mänsklig” för att överleva? Hur skulle det kunna förhålla sig så, när människorna skapades till Guds avbild och till att vara honom lika? Den förste mannen hade möjlighet att leva för evigt, och detta under paradisiska förhållanden. Endast om han blev olydig mot sin Gud skulle han dö. Människan hade alltså möjlighet — mentalt, fysiskt, känslomässigt och moraliskt — att leva för evigt. — 1 Mos. 1:26, 27; 2:16, 17.
Varför befinner sig då världen i ett så bedrövligt tillstånd? Varför förefaller det som om mänskligheten hotas av utrotning? Det finns två grundläggande orsaker, och de är nära förbundna med varandra. Den ena är att människan blev olydig mot Gud och valde att själv råda över sitt liv. Men hon hade varken rättighet eller förmåga att göra detta. (Jer. 10:23) Det var precis som vi läser i Guds ord: ”Den sanne Guden har gjort människorna rättrådiga, men själva har de tänkt ut många planer.” (Pred. 7:30, NW) När människan vände sig emot sin Skapares och Danares uttalade vilja, kunde hon inte undgå att komma i svårigheter, precis som vem som helst skulle göra som försökte använda en komplicerad maskin i strid med tillverkarens anvisningar. — Hos. 8:7.
Den andra grundorsaken till att människans framtid verkar så olycksbådande är den osynlige härskaren över denna världen, som har vilselett nästan hela mänskligheten. Å ena sidan omintetgör han rättsinniga människors ädla strävanden, och å andra sidan bistår han själviska människor i deras planer. Han är ingen annan än ”denna tingens ordnings gud”, ”härskaren som utövar myndighet i luften, den ande som nu verkar i olydnadens söner”. Han kallas ”den store draken, ... den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”. Utan Gud blir människor hjälplösa redskap i hans händer. — Joh. 12:31; 2 Kor. 4:4; Ef. 2:2; Upp. 12:9; NW.
Även om själviska människor besinningslöst sätter sitt eget fortbestånd i fara, är mänsklighetens fortsatta existens säkerställd därför att Skaparen är mer intresserad av människans fortbestånd än människan själv är. Precis som en förståndig och kärleksfull far ofta är mer intresserad av sina avkomlingars välfärd än de själva är, så är också den store Skaparen mera angelägen om att mänskligheten skall överleva än människorna själva är. Men där slutar likheten; medan jordiska fäder ofta verkar hjälplösa i sådana situationer, har Skaparen, Jehova Gud, förmåga att göra något åt saken, och han kommer också att göra detta inom en mycket nära framtid.
Vad då? En profetia i hans ord säger följande om den generation som nu lever: Tiden har kommit att ”fördärva dem som fördärva jorden”. De som nu fördärvar jorden skall själva bli fördärvade i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Harmageddon. — Upp. 11:18; 16:14, 16.
Dessutom lovar Gud att han skall göra denna jord till en lämplig plats att bo på: Hela jorden skall vara full av kunskap om Gud, liksom havet är fyllt av vatten; människan skall inte mer lära sig att strida, utan var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och till och med död, sorg, klagan och plåga skall undanröjas. Skaparen är besluten att göra jorden till en plats som blir till ära, inte till vanära, för honom. — Jes. 11:9; Mik. 4:1—4; 1 Kor. 15:25, 26; Upp. 21:4.
Nej, människorna är inte ”för mänskliga” för att överleva, och människans biologiska natur bär inte hela skulden för det bedrövliga tillstånd som världen befinner sig i. Denna sanning bevisas av en och en halv million kristna vittnen för Jehova, som lever i frid och endräkt med varandra, till och med under nuvarande förhållanden. Bland dem har stridigheter bytts ut mot kamratskap och snikenhet mot broderlig kärlek. Det är med dem som Skaparen skall påbörja sin nya jord, där rättfärdighet skall bo. — 2 Petr. 3:13.