Varför tillåter Gud sådan förföljelse?
I CHILOMONI i närheten av Blantyre fick Jehovas vittnen höra av sina angripare: ”Om det finns en Gud, må han då se vad som händer med Jehovas vittnen och må han svara dem. Han ser det ju, inte sant?”
I Chalunda fördes fyrtiotvå vittnen till partiledaren i området, E. Y. Zenengeya, som gav medlemmar av Ungdomsförbundet order att misshandla vittnena. En av dem som gjorde det hette Chimombo, och han sade: ”Må er Gud rädda er. Om han finns till, må han då kasta en bomb och döda mig.”
När man hör sådana uttalanden, kan man undra: ”Varför tillåter Gud egentligen att de som tillber honom får utstå sådana skändligheter?”
Varför förföljelsen kommer
Guds ord visar att Gud tillåter sådan förföljelse i vår tid av samma skäl som han tillät att hans egen Son fick utstå förolämpningar, lidande och död genom motståndares förvållande. Kristus Jesus greps, misshandlades, hånades och förlöjligades. När han naglats fast vid en påle och var döende, hånade människor honom och gjorde narr av honom: ”Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom; han har ju sagt: ’Jag är Guds Son.’” (Matt. 27:39—44) Men Gud ingrep inte för att genast döda smädarna. Varför inte det?
På grund av en stor stridsfråga som inbegriper alla skapelser i himmelen och på jorden. Stridsfrågan gäller om Guds suveräna styre över universum är rättmätigt. Bibeln visar att detta har dragits i tvivelsmål av Guds motståndare. Det ord för ”motståndare” som används i de hebreiska skrifterna är satanʹ, och därför kallas denne främste motståndare ”Satan”. Den stridsfråga han väckte för många tusen år sedan i Eden gällde inte makten. Nej, hur lätt kunde inte den allsmäktige Guden på ett ögonblick ha krossat varje motstånd mot hans styre! (4 Mos. 16:45) Den stridsfråga som väcktes gällde i stället moralen. Den ifrågasatte alla skapelsers hängivenhet för och lojalitet mot Guds styre, en inställning som visas genom trohet mot Guds lagar och uttryckta vilja. — 1 Mos. 3:1—5; Job 1:6—12.
Jehova Gud har anslagit tid för att denna universella stridsfråga skall bli avgjord. Han har gett människor på jorden möjlighet att visa om de ansluter sig till och stöder hans styre eller inte. De som älskar rättfärdighet har möjlighet att helt och fullt bevisa sin trofasthet och lojalitet under provsättning.
Guds motståndares uppsåt är därför att bryta deras trofasthet som tillber Gud. Det är en obetydlig vinst Satan gör, när han dödar dem som bevarar sin ostrafflighet inför Gud. Således kunde Guds Son, fastän han stod inför döden, säga till sina lärjungar den sista natten han var tillsammans med dem: ”Jag har övervunnit världen.” (Joh. 16:33) Alla ansträngningar som hans Faders motståndare hade gjort för att vända honom bort från ett levnadslopp i ostrafflighet hade misslyckats. Genom att dö på en tortyrpåle i trohet mot Gud gav Kristus Jesus det överlägsna svaret på Satans utmaning, i det han visade att inget lidande var så stort att det kunde bryta hans kärlek till sin Fader eller hans lojalitet mot Guds suveränitet.
Tusentals år tidigare hade där i Mellersta Östern en rättfärdig man vid namn Job uthärdat en liknande provsättning. Den historiska redogörelsen visar att Guds motståndare orsakade att Job förlorade sina barn och sin egendom. De marodörer som stal Jobs boskap och dödade de män som vaktade djuren kan ha tänkt i sina hjärtan att Gud inte brydde sig om det. De kan ha sagt: ”Var är Jehova nu? Om han är Gud, varför sänder han då inte ett svärd eller en eld till att döda oss?” Men även om Gud inte tillintetgjorde dem vid den tiden, var det ändå så att den osynlige motståndare som sänt dem led ett fullständigt nederlag. Hur så? Det som besegrade Satan och hans redskap var det förhållandet att ”vid allt detta syndade Job icke och talade intet lasteligt mot Gud”. Han bevarade tron på Gud och uthärdade provsättningen i ostrafflighet. — Job 1:22.
Lägg märke till att Job, till skillnad från Jesus, inte blev dödad under sin provsättning. Han överlevde sina svårigheter och fick därefter erfara lycka och leva ett långt liv. Likaledes har det stora flertalet vittnen i Malawi överlevt. Betyder det förhållandet att Job och flertalet vittnen från Malawi överlevde att de var särskilt gynnade av Gud framför dem som dog under förföljelse? Det är uppenbart att det inte var så, i all synnerhet som Jehova Gud tillät att hans egen Son blev dödad. Men det förhållandet att somliga verkligen dör är ett avgörande bevis för att varken döden själv eller hotet om död kommer att förmå Guds sanna tjänare att vara olydiga mot Guds ord och dess rättfärdiga principer.
Alldeles som det var i forna tider, ställs Guds tjänare i vår tid inför en stor mångfald provsättningar. Därigenom ger de ett helt och fullständigt svar på Satans utmaning, i det ingen aspekt i fråga om lojalitet och uthärdande utelämnas. Vi läser om Guds tjänare i forntiden, vilka dog under tortyr ”för att de skulle kunna uppnå en bättre uppståndelse”, medan ”andra fick sin provsättning genom begabberi och gisselslag, och i sanning mer än så, genom bojor och fängelse. De blev stenade, de blev satta på prov, de blev söndersågade, de dog genom att dräpas med svärd, de gick omkring i fårhudar, i gethudar, medan de led brist, utstod vedermöda och misshandel.” (Hebr. 11:35—37, NW) Men de förblev trogna mot Gud och vann hans gillande. I sinom tid kommer de att skörda belöningen liv i Guds nya ordning, ty Gud är ”deras belönare, som allvarligt söker honom”. — Hebr. 11:6, NW.
Vissa trogna kvinnor i vår tid har tvingats uthärda svåra kränkningar, omänsklig behandling som är upprörande och motbjudande. Men därigenom ges ytterligare bevis för att inget slag av lidande — inte ens våldtäkt — kan bryta Guds vittnens ostrafflighet. Somliga brutala övergrepp lämnar fysiska ärr; andra sådana, till exempel sexuella övergrepp eller att man får se sitt barn misshandlas till döds, kan lämna mentala och känslomässiga ärr.
Jehova Gud kommer dock att utplåna alla sådana ärr under det styre som hans Sons rike utövar. Alldeles som det förhöll sig med hans folk Israel för länge sedan, kommer hans löfte att uppfyllas, också när det gäller sådant lidande: ”Man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå.” Välsignelserna i denna rättfärdiga nya ordning kommer att göra att alla tidigare lidanden bleknar bort, då de ersätts med glädjeämnen och ljuvlighet utan slut. (Jes. 65:17—19) När man då ser tillbaka, kommer alla dessa provsättningar och prövningar att synas vara så som aposteln Paulus menade: De ”varar ett ögonblick och väger föga” i jämförelse med den storslagna och eviga belöning man vinner. — 2 Kor. 4:17, 18.
Vad annat som uppnås
Andra värdefulla ting uppnås genom att Gud tillåter förföljelse. En del av detta har med förföljarna själva att göra.
Somliga förföljare kan likna Saulus från Tarsus, som ”andades hot och mordlust” mot Kristi lärjungar. Det var i själva verket så att han godkände och tog del i att somliga mördades, medan han jagade andra över hela Palestina. (Apg. 9:1; 7:58—8:3) Men Saulus fick se förhållandena i deras sanna ljus, och därefter blev han en av Kristi mest nitiska apostlar. Han bevisade sedan sin egen trohet under förföljelse. Och han var djupt tacksam och tackade Gud för hans stora tålamod och oförtjänta godhet, som tillät att han omvände sig från sitt handlingssätt, vilket berodde på att han var vilseledd. — 1 Kor. 15:9, 10.
De kristna som lider i vår tid kan alltså glädja sig över att Guds tålamod kan tillåta att somliga förföljare omvänder sig och vinner evigt liv i Guds nya ordning. Likaså kan många andra människor, som ger akt på eller läser om vad som äger rum, få tillfälle att se den verkliga stridsfrågan i full klarhet och ta ståndpunkt på Guds sida.
Någonting annat blir naturligtvis också utfört. Genom att Gud tillåter förföljelsen avslöjas med tiden de människor som verkligen är hans oböjliga fiender och som vägrar att ändra sig. Att de framhärdar i att angripa kristna, också då de ser bevis på deras oskuld, kommer att domfälla dem såsom sådana som medvetet och uppsåtligt motstår Gud. Det kommer att göra att Gud är fullt berättigad att döma dem värda tillintetgörelse, när han inom kort gör slut på denna världsomfattande orättfärdiga, våldspräglade tingens ordning. — 2 Tess. 1:6—9.
För länge sedan skrev aposteln Petrus till medkristna: ”Mina älskade, var inte förbryllade över den brännande hetta ibland er, som träffar er till en prövning, som om något sällsamt drabbade er.” (1 Petr. 4:12, NW) Jehovas vittnen i vår tid är inte förbryllade över vad som händer, varken i Malawi eller på andra håll i världen. De vet varför Gud tillåter förföljelse. Och de är säkra på att slutresultatet kommer att bli till ära för Gud och till evig välsignelse för dem själva.