Pälsjakt — förr och nu
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada
DJURPÄLSAR har spelat en betydelsefull roll i de flesta kulturer historien igenom, i det att de fyllt ett eller flera av människans grundläggande behov. Bibelns första bok berättar att Gud gjorde ”kläder av skinn” åt Adam och Eva, sedan de varit olydiga och blivit utdrivna från sitt paradisiska hem. (1 Mos. 3:21) Skinn av djur har också i långa tider tjänat som överdrag eller skydd. Överdraget till det flyttbara, heliga tabernakel som israeliterna byggde efter uttåget ur Egypten år 1513 f.v.t. var till exempel gjort av sälskinn. — 2 Mos. 26:14, NW.
Här i Canada, liksom i en del andra länder, var pälsjägarna också de som bröt upp mark och utforskade och kartlade landet. Senare följdes de av boskapsskötare och jordbrukare.
När européerna först kom till Nordamerika, var denna kontinent rikare på villebråd och pälsbärande djur än någon annan del av jorden. De vida slätterna överflödade av buffelhjordar, skogarna vimlade av älg, rådjur, kronhjort och björn, och tundraområdena i norr hade enorma hjordar av ren och myskoxe.
Rikedomen på pälsdjur var i själva verket den främsta anledningen till att den vite mannen drogs till detta nya land. Efterfrågan var enorm på grund av den stora bristen på den europeiska marknaden. Av snikenhet slaktade man därför hänsynslöst ned de mäktiga buffel- och renhjordarna bara för pälsens och tungans skull. Ett antal djurarter var nära att bli utrotade.
De ursprungliga pälsjägarna
Detta var emellertid inte fallet innan den vite mannen kom. Indianerna och eskimåerna fångade djuren därför att de behövde dem. Djuren tillfredsställde ofta deras tre viktigaste behov — föda, kläder och tak över huvudet. Dessa ursprungliga nordamerikanska pälsjägare blev därför oerhört skickliga i sin konst.
Den indianske pälsjägaren var framgångsrik på grund av sin ingående kännedom om det villebråd han jagade. Från sin tidigaste barndom studerade han hur de vilda djuren levde runt omkring honom. Han lärde känna alla deras vanor och egenheter. Somliga kan kanske tro att dessa tidiga pälsjägare var primitiva, men faktum är att de första vita pälsjägarna lärde sig många yrkesknep av indianerna.
Indianerna var mycket skickliga i att använda de material som fanns tillgängliga. Lädersnaran dög bra både på land, i vattnet och i luften. Snaran, som antingen var av gillertyp, så att en uppgillrad stock eller tyngd föll över djuret och dödade det, eller också av fallgropstyp, gillrades så att den smällde igen, när den rubbades. Ibland användes till och med larmanordningar, som till exempel en knippa torkade rådjurshovar, som skramlade, när villebrådet hade fångats. Den största björn kunde fångas med snara.
Pälsen blir en handelsvara
När den vite mannen kom, insåg han snart att han skulle kunna göra sig en förmögenhet på pälshandel. År 1670 fick Hudson’s Bay Company sina handelsrättigheter och kallades då först ”Adventurers of England Trading into Hudson’s Bay” (Engelska företagare med handel på Hudson Bay). Bolaget byggde handelsplatser och bedrev byteshandel med indianerna och bytte färggranna pärlor och ylletyger mot mjuka, vackra skinn. Den vite mannen var alltså i första hand handelsmannen, medan indianen var den som jagade.
Att de indianska pälsjägarna var framgångsrika kan man se av en redogörelse av den tidige historikern Perrot, som berättar att ”Ojibwaindianerna fällde inte mindre än 2.400 älgar på ön Manitoulin bara under vintern 1670—71”. Denna ö, som ligger i Lake Huron, har en yta på endast 3.400 kvadratkilometer.
Pälsjakt i forna dagar
I forna dagar användes på sommaren den indianska näverkanoten för att transportera förnödenheter till jaktmarkerna och för att föra ut skinnen på våren. På vintern använde man emellertid också hundspann med stora slädar för transporter. Dessa hundar var av en särskild ras.
De indianska pälsjägarna märkte att om de korsade slädhundarna med varg, så blev de uthålligare. Fötterna var vanligen hundens känsligaste del. Det bildades ofta istappar på de långa håren mellan tårna, vilket gjorde att de svullnade, sprack sönder och blödde. Pälsjägarna i norr hade ofta med sig små mockasiner som de band om hundens fötter, när detta inträffade. Men eftersom vargen var praktiskt taget fri från detta problem, utgjorde hundar med vargblod i sig mycket bättre slädhundar.
De tidigaste pälsjägarna, både indianen och den vite mannen, tog endast ett mycket litet livsmedelsförråd med sig till jaktmarkerna för vintern. Stapelvarorna var mjöl, socker, salt, bakpulver, matfett och te. Resten av födan fick de skaffa sig på platsen.
Ursprungligen fanns det inga lagliga gränser mellan jaktområdena, fast man vanligen respekterade varandras jaktmarker. När en pälsjägare fann ett område som han trodde skulle ge rikligt med villebråd, brukade han uppföra en timmerkoja mitt i området, från vilken han arbetade. Ofta var han emellertid borta från kojan i fyra eller fem dagar i sträck. Då bodde han i riskojor, ibland i temperaturer på —45 grader Celsius. Den indianske pälsjägaren tog oftast med sig sin hustru och sina barn, eftersom hustrun gjorde mycket av arbetet med att bereda och se till skinnen.
Pälsjakt nu för tiden
I dag har pälsjägarens sätt att leva förändrats. Detta beror i synnerhet på de moderna transportmedlen. Medan det förr kan ha tagit pälsjägaren veckor eller till och med månader att få hem sina livsmedelsförråd eller föra ut sina skinn, kan detta numera utföras på bara några timmar med flyg.
Våra dagars pälsjägare ger sig vanligen ut i vildmarken i en eller två månader och kommer sedan hem. Många andra har emellertid jaktmarker inom trettio eller fyrtio kilometer från sina hem. På så sätt kan pälsjägaren med hjälp av sin snöskoter komma hem var tredje eller fjärde dag. Medan det förr kan ha tagit en hel vecka att gå igenom alla fällor inom jaktområdet, kan detta nu med hjälp av snöskotern göras på en dag. Detta gör att pälsjägaren kan utsträcka sina jaktmarker allt längre. Hundspann används nu alltmera sällan.
Pälsjägarna har på senaste tiden börjat få en humanare syn på jakten, och djuren får därför sällan utstå mycket lidande. En ny typ av fälla, som kallas ”Conibar”, har nu fått vidsträckt användning. När den slår till om djuret, dödar den omedelbart. Även fällor avsedda för djur i eller omkring vattnet gillras nu på ett sådant sätt att djuret genast drunknar.
Skinnen bereds för att säljas
När djuret väl är fångat, återstår mycket arbete med att bereda skinnen för att säljas. Det krävs skicklighet och stor försiktighet av pälsjägaren, om han skall få ut ett högt pris för skinnet. Låt oss som exempel ta ett bäverskinn.
När skinnet tagits av djuret, måste allt fett och kött försiktigt skäras bort. Pälsjägaren kanske spänner upp skinnet på en stor, slät yta och börjar ta bort köttet och fettet från bukregionen med sin kniv. Här lossnar det lätt. Han arbetar sig sedan ut mot sidan i en vid båge. Samma procedur upprepas på motsatta sidan. Det är faktiskt ett svårt arbete att på detta sätt befria skinnet från kött.
Detta tar ungefär en timma. Pälsjägaren är mycket noga med att hålla skinnet rent och fritt från fett och hål, som skulle minska skinnets värde avsevärt.
Därnäst breds skinnet ut och nubbas fast vid en torkställning eller ett tunnband. Hålen efter benen sys eller häftas ihop. Här måste man återigen vara mycket försiktig. Alla skinn skall ha samma form och får inte sträckas ut för mycket, eftersom detta skulle göra att huden blev för tunn på ryggen. Sedan låter man skinnet torka på en sval och luftig plats. Torkningsprocessen tar omkring fem dagar vid en temperatur av 5—10 grader Celsius.
Därefter sänds skinnen i väg till försäljning. Kontrollanter undersöker skinnens kvalitet och utseende och placerar dem i fyra klasser. Nu synas de av skarpögda köpare från många olika länder. Priserna bestäms efter skinnens kvalitet och efter tillgång och efterfrågan.
Naturvårdslagar
I många delar av Canada har skogs- och jordbruksdepartementet satt upp gränser för varje jaktområde. Man bestämmer också årligen för vissa djur gränser för hur många som får fångas inom varje område. Detta gör att djurstammarna säkerställs. Sålunda finns bävern, som för några år sedan hotades av utrotning, återigen i överflöd i skogarna i norr. Sådana lagar gör också att pälsjägarna blir medvetna om och intresserade av naturvårdande åtgärder, eftersom det har med deras uppehälle att göra.
Det är sant att vissa människor både förr och nu har missbrukat sitt herravälde över djuren, ända till den grad att de utrotat eller nästan utrotat vissa djurarter. Men med tillbörlig kontroll kan pälsjakt vara till gagn för människan, utan att djurens existens äventyras.