Canadas arktiska ”folk”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Canada

CANADAS kalla arktiska områden bebos fortfarande huvudsakligen av eskimåerna. Det antas allmänt att deras förfäder någon gång i det avlägsna förflutna tog sig över det smala Berings sund för att som enda infödingar ta i besittning och bosätta sig utmed hela Nordamerikas nordspets så långt österut som Grönland.

Eskimåerna kallar sig själva ”innuit”, ett ord som helt enkelt betyder ”människor” eller ”folk”. De uppgår nu till omkring 50.000 eller mer, av vilka ett stort antal bor i norra Canada. Det är ett vänligt och gästfritt folk, som är känt för sitt glada lynne. De talar alla samma språk, fast det varierar något från trakt till trakt.

Innuiter är vanligtvis kortare än sina vita grannar i söder, och deras hud är något mörkare. Å andra sidan är de ljusare än de amerikanska indianerna, med vilka de är besläktade. Båda tillhör den mongoliska rasen. Eskimåerna har rakt svart hår, sneda ögon, höga kindben och breda ansikten. Deras utseende är mycket orientaliskt.

Eskimåerna är fysiskt lämpade för sitt kalla klimat. De är till exempel små och kraftiga till växten, vilket gör att de håller värmen bättre än en person som är lång och smal. Dessutom har deras ansikten ett tjockt fettlager.

Till för ungefär sjuttio år sedan lämnades eskimåerna mycket åt sig själva. Det är sant att manskap från valfångstfartyg på 1800-talet slog läger bland dem för sommaren, och även tidigare hade forskningsresande och pälshandlare kontakter med dem. Men inte förrän i vårt århundrade har eskimåerna upprättat nära kontakt med världen utanför. Därför har det skett en stor förändring i deras levnadssätt, i synnerhet sedan andra världskrigets slut. Många lever helt annorlunda än vad deras föräldrar och farföräldrar gjorde för inte alls så länge sedan.

Bostäder av snö

I våra dagar börjar en snöhydda som bostad bli en ovanlig syn. Eskimåerna bygger emellertid fortfarande sådana, särskilt den lilla övernattningsigloon som uppförs när en eskimå färdas sin rutt för att sätta ut fällor. Inom en timme kan han ha tak över huvudet som ger honom skydd mot de bitande arktiska vindarna. En mer permanent bostad tar det något längre tid att bygga, men den kan vara klar före nattens inbrott.

Det enda verktyg som behövs för byggnationen är en kniv med långt blad för att skära ut block av frusen snö. När bostaden är färdig, ser den ut som en glob delad mitt itu. Den är vanligtvis mellan två och en halv till tre meter i diameter, beroende på familjens storlek. Den högsta höjden från golv till tak uppgår i genomsnitt till mellan 180 och 210 centimeter. En del igloos kommer man in i genom en tunnel, som delvis går runt utsidan och gör att den verkliga ingången till bostaden är fullständigt skyddad mot vinden.

Familjen sover på en låg plattform av snö, på vilken man lägger en bädd av videkvistar som sedan täcks med hudar av vildren. I en del fall räcker hudarna halvvägs upp på väggarna, och kanterna hålls fast mellan två lager snöblock. Värmesystemet är enkelt och utgörs av en ”kudlik”, ett grunt, skålliknande föremål urholkat i sten. I den bränns säl- och valfett. Den alstrar inte så mycket värme, men man saknar den verkligen när fettförrådet är uttömt. I gångna tider kunde det hända att en energisk innuit byggde åtskilliga igloos under vintern, i synnerhet om det för jaktens skull blev nödvändigt med talrika förflyttningar.

Hur man sörjer för livsuppehället

Jakt och fångst har länge varit eskimåns medel till försörjningen. Om det gick dåligt med jakten i en trakt, flyttade han hela sin familj till ett område där djur och fisk förekom rikligare. Sönerna följde med sina fäder på jakten och fick praktisk övning i konsten att försörja sig. Val, valross, säl, vildren och den ryktbara isbjörnen utgjorde den huvudsakliga födan, men den kompletterades med mindre villebråd såsom fåglar och fisk. I allmänhet åts köttet antingen torkat, fruset eller rått.

Eskimåkvinnorna har alltid haft ansvaret att sköta hushållsbestyren och att rengöra och bereda skinnen för tillverkning av klädespersedlar. Konsten att uppmjuka skinnen så att de lätt kan sys till parkas, vantar och mukluks (sälskinnskängor) har gått i arv från mor till dotter i generationer.

Under den korta säsongen med öppet vatten tillverkar eskimåerna en sälskinnskajak för fiske och resor. Den är lätt nog att bäras med en hand, tillverkad av starka, vattentäta skinn som sträcks över en lätt trästomme, spetsig i båda ändar. Med en dubbelpaddel kan man driva denna lilla båt över vattnet med förvånansvärd hastighet. En större båt som eskimåerna tillverkar är umiaken. Den kan bära mer än en person och tillverkas också genom att man sträcker skinn över en trästomme.

En eskimå är ofta i stor utsträckning beroende av sina eskimåhundar, en ras som har en päls av yttre hår och ytterligare en päls av fint hår nära huden som gör att de aldrig blir ”blöta in på bara kroppen”. De här hundarna har använts till att dra tre olika slags slädar. Komatiken är den största, ibland 6 ¹/2 meter lång. Denna släde dras vanligtvis av ett spann på nio hundar, ibland förspända i solfjädersform eller i par, med ledarhunden ensam i spetsen. Man har också använt kälkar med sidor av smärting och två trästöttor baktill för styrningen. Dessa dras av från tre till fem hundar. Ännu en typ av fortskaffningsmedel är korgsläden, som löper på marken med hjälp av medar och är försedd med sidostänger för att skydda lasten och ge föraren något att hålla i.

Moderna förändringar

Trots att hundslädar fortfarande är i bruk, håller de på att ersättas av motoriserade kälkar, som är mycket efterfrågade av eskimåerna. I själva verket har det blivit en personlig ambition för många att äga en sådan. Men detta är bara en av de viktigare förändringarna i nutida eskimåers levnadssätt.

I stället för det nomadliv som deras förfäder levde samlas nu innuiter i bostadsområden jämsides med vita arbetare och är sysselsatta i sådana arbeten som malmbrytning, oljeborrning, vildmarksflygning osv. I stället för att bo i igloobostäder av snö bor alltså många i billiga, monteringsfärdiga hus, som den kanadensiska regeringen tillhandahåller. Många av dessa bostäder är utrustade med elektricitet och moderna uppvärmningsanordningar.

Trots allt litar de flesta eskimåer ännu till fångst och jakt som medel till försörjningen. Men eftersom pälspriserna är mycket ojämna, uppmuntras dessa eskimåer av den kanadensiska regeringen att utöka sina inkomster medelst olika projekt såsom täljstenssniderier, sälskinnstryck och tillverkning av ”ookpik”, en liten docka med lustigt utseende. Många av innuiterna visar verklig fallenhet för sådana konstarter.

För inte så länge sedan var eskimåbarnens undervisning begränsad huvudsakligen till vad de fick lära av sina föräldrar som en förberedelse för det vuxna livets förpliktelser. Så nyligen som för tjugofem år sedan fanns det mycket få reguljära skolor i Canadas arktiska område. Men nu finns det tillräckligt många för att ge varje pojke och flicka i den åldern en regelrätt skolutbildning.

Eskimåernas föda består fortfarande huvudsakligen av kött och fisk, men nu omfattar den också en stor mängd andra födoämnen. Till helt nyligen måste livsmedel beställas ett år i förväg söderifrån, och det årliga förrådsfartyget brukade under den korta säsongen med öppet vatten leverera konserverade och vakuumtorkade matvaror. Även om större delen av livsmedelsförråden fortfarande levereras med fartyg, finns det nu förbindelse praktiskt taget året runt med världen söderut genom flygtrafiken. Med flyg kommer post och färsk föda, ibland två eller tre gånger i veckan, och det gör det också möjligt för folket i norr att komma i åtnjutande av andra nutida förmåner.

Införandet av sådana födoämnen och tillgång till bättre hälsovård har bidragit till att innuitbefolkningen ökat ganska snabbt under de senaste åren. Förr i tiden var barndödligheten bland eskimåerna mycket hög, inte bara på grund av sjukdom utan också på grund av att barnamord var en vanlig företeelse.

Detta berodde på att en mor i detta land, där det inte fanns några grönsaker och inte några vägar, för att kunna amma sitt barn måste bära det med sig på ryggen överallt, tills det var omkring tre år gammalt. Att ta hand om ännu ett barn under den tiden skulle ha överstigit hennes förmåga. Så även om eskimåerna är kända för att älska barn, tvekade de inte att avliva ett nyfött barn, särskilt om det var en flicka.

Ytterligare en förändring i livet för Canadas arktiska folk har gällt deras religion. I flydda tider tillbad de nästan alla naturfenomen. En himmelsgud kallad Sila tillskrevs egenskaperna hos ett högsta väsende. Och en gudinna vid namn Sedna tillbads som den som övervakade sälbeståndet. Men vid mitten av 1900-talet hade nästan alla eskimåer blivit åtminstone nominellt kristna som ett resultat av protestantiska och katolska missionärers förkunnelse.

Under de senaste åren har många emellertid kommit att inse att dessa religioner i kristenheten bara är kristna till namnet. Det har gjort att många eskimåer som har kommit att älska och respektera bibeln har gett gensvar till de goda nyheterna om Guds rike som predikas av Jehovas vittnen. Några av dessa tar nu aktivt del i att hjälpa sina fränder innuiterna att lära känna Jehova Guds löften om liv i hans rättfärdiga nya ordning. Det är verkligen lämpligt att eskimåerna föredrar att kallas ”innuit” (”folk”), ty i Guds nya ordning kommer människorna inte att vara uppdelade i nationella grupper, utan kommer helt enkelt att vara Guds ”folk”. — Upp. 21:3, 4.