Akvedukter — tekniska mästerverk

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Portugal

HAR du tillgång till färskvatten i tillräckliga mängder? Mången husmor snålar alltjämt på det dagliga förrådet av vatten som måste hämtas från ett närbeläget vattendrag, en källa eller en brunn. Andra kanske aldrig ägnar frågan en tanke, därför att den moderna tekniska utvecklingen har underlättat vattenförsörjningen. Men det har inte alltid varit på det sättet. Vet du på vilket sätt många stadsbor för århundraden sedan fick sitt färskvatten?

Svaret är: ”Med hjälp av akvedukter.” Forntida akvedukter var i allmänhet långa, smala, helt slutna tunnlar, som bildade en ränna, i vilken vattnet kunde rinna från en källa till staden. Vattenflödet berodde på självfall, det vill säga akvedukten hade en lutning av några decimeter per kilometer. Där det förekom dalar var det nödvändigt att uppföra en broliknande konstruktion, som kunde transportera vattnet framåt i en bana med samma lutning. När vattenvägen stötte på kullar och berg, blev man tvungen att borra ett hål rakt genom berget.

Det är uppenbart att sådant krävde god teknisk planering. Bibeln berättar hur Hiskia, kung i Juda 745—716 före den vanliga tideräkningen, ledde arbetet på en imponerande akvedukt som gick rakt genom ett berg. Han använde två arbetslag, som borrade sig fram från var sitt håll tills de möttes vid mitten. Och det var inte fråga om någon liten tunnel. Den var nästan två meter hög, och dess längd var omkring 530 meter.

Romerska akvedukter

Senare fullkomnade romarna konstruktionen av akvedukter, och de byggde tjogtals sådana i alla delar av sitt vidsträckta rike. Långa rader av valvbågar står fortfarande som monument över Romarrikets ingenjörskonst. Reser man runt i Europa får man se dem. Vid Pont du Gard i Nîmes i Sydfrankrike finns en akvedukt från antiken. Och i Segovia i Spanien fungerar fortfarande en storslagen, 820 meter lång akvedukt, som byggdes på kejsar Trajanus’ (98—117 v.t.) tid.

Det var enorma kvantiteter vatten som transporterades i dessa akvedukter. År 97 enligt den vanliga tideräkningen uppskattar man att de nio akvedukter, som försåg Rom med vatten, dagligen levererade omkring 144.000 kubikmeter till staden innanför murarna och ytterligare 75.000 kubikmeter till området utanför. På den tiden fick alla i samhället vatten kostnadsfritt. Byggnadskostnader och underhåll betalades i allmänhet med krigsbyte, av den kejserliga skattkammaren eller av någon rik välgörare. På så sätt var det som Rom blev berömt för sina offentliga brunnar eller vattenposter och badinrättningar.

Portugals akvedukter

Av Portugals många akvedukter har flera byggts av romarna, däribland vattenledningarna i Beja och Conimbriga. De flesta är dock från tiden efter 1400 v.t. En mästerlig konstruktion är akvedukten i Vila do Conde, som uppfördes år 1350 v.t. med sammanlagt 999 elegant utformade bågar. En imponerande anblick erbjuder också Elvasakvedukten, som består av inte mindre än fyra våningar av bågar som spänner över en djup ravin.

Lissabon äger landets mest berömda akvedukt. Den är fortfarande i funktion, och såväl turister som stadsbor beundrar denna sevärdhet. År 1731 fattade kung João beslut om att akvedukten skulle byggas. Det var stort behov av den. Vattenförsörjningen var ett dagligt problem vid den tiden.

Föreställ dig att du befinner dig i staden Lissabon för 250 år sedan. Så gott som varje invånare måste gå till den centrala stadsbrunnen för att hämta sitt dagliga förråd av vatten. Privata förbrukare med egen brunn är få till antalet och utgör en privilegierad skara. Med en lerkruka i var hand beger vi oss alltså till stadsbrunnen. Så mycket folk det redan har samlats!

De flesta väntar tåligt på sin tur, men det finns också burdusa personer som försöker armbåga sig fram förbi de andra. Bråk och slagsmål hör till ordningen för dagen, ja, det har hänt att folk har dödats här! När vi slutligen når fram till brunnen, fyller vi ivrigt våra krukor och lämnar folkhopen. Då vi för ett ögonblick tänker på brunnsvakten medger vi gärna att han har en krävande uppgift. Glada går vi hem, tacksamma över vår dagliga ranson — bara två kannor för alla dagens behov.

Det var följaktligen inte att undra på att arbetet på akvedukten hälsades som en efterlängtad nyhet av Lissabons invånare. Byggnadskostnaderna bestreds genom en särskild skatt på sådana allmänna förnödenheter som salt, olivolja, vin, kött och halm. När anläggningen efter omkring tjugo år stod färdig, strömmade friskt vatten i stora mängder från källorna i Caneças, en sträcka av 18 kilometer.

I våra dagar leds vattnet genom bergen i underjordiska tunnlar och tvärs över flera raviner och dalar. Akveduktsystemet har utvidgats till att leda vatten i flera grenar om sammanlagt 60 kilometers längd. Totalt har man byggt 127 bågspann. En majestätisk anblick erbjuder de 32 höga bågspannen över Alcântaradalen i Lissabon. Det stora mittspannet är 33 meter långt och 69 meter högt, eller lika högt som ett 22-våningshus! Vilka kontraster att i dag se denna gamla akvedukt i nattlig fasadbelysning med de moderna bilvägarna löpande under dess bågspann. Den bär med rätta namnet ”Aguas Livres Aqueduct”, vilket betyder ”de fria vattnens vattenledare”, med hänsyftning på att vattnet obehindrat flödar in till stadens invånare.

Kom, så skall vi se hur det ser ut inuti akvedukten. Vi tar oss upp till krönet av bågspannen över Alcântaradalen och får veta att akvedukten en gång utgjorde väg för fotgängare tvärs över dalen. På båda sidor om vattenkanalen löper en mur som skyddar fotgängare mot att falla ner.

Men vi kan inte se något vatten, eftersom kanalen är helt övertäckt. Vi ser på jämna avstånd längs akvedukten små fyrkantiga torn. Vart och ett har en dörr, så att man kan komma in till vattnet. Då vi tittar in genom en av dörrarna kan vi se vattnet flyta fram i kanalen — och så snabbt det strömmar! Till vår överraskning kan vi komma in i den överbyggda kanalen och befinner oss då inuti akvedukten.

Tänk, tunneln är nästan fyra meter hög! Utefter vattnet löper en smal gångbana. Den används av arbetare som reparerar eventuella skador. I en liten nisch i väggen finns en keramikmugg, och vi får provsmaka vattnet. Vad uppfriskande och gott det smakar! Vattenflödet är bara ett par decimeter djupt och inte mer än en meter brett. Akvedukten mynnar ut i en reservoar i stadens centrum. Naturligtvis är denna akvedukt inte längre Lissabons enda vattentillförsel, eftersom moderna system sedan länge har ersatt detta självrinnande system.

Andra minnesmärken efter gångna tiders vattendistribution är de många vattenposter som fortfarande är i bruk i Lissabon. Allteftersom vattentillgången blev rikare och befolkningen ökade, satte man upp sådana vattenposter för allmänheten. Det är intressant att finna att Lissabons stadsarkiv innehåller många upplysningar om hur vattendistributionen var ordnad på 1700-talet.

Var och en av de offentliga vattenposterna hade ett antal män med särskild licens som förde omkring dricksvatten till hushållen i stora 200-liters tunnor. Även icke drickbart vatten såldes från dörr till dörr, men de vattenförsäljare som försökte sälja sådant vatten som dricksvatten dömdes att betala dryga böter. På detta sätt började bruket att betala för vatten som levererades till huset. Ännu i dag finns offentliga vattenreservoarer i Lissabon, dit folk som inte har rinnande vatten i husen kommer för att tvätta hushållstvätten. Många besöker också offentliga badinrättningar.

Moderna akvedukter

I jämförelse med forna dagars akvedukter, vilkas byggnadsmaterial mest bestod av sten, trärör och till och med bambu, är moderna akvedukter kolossala tekniska företag som omfattar kanaler, betongrör och tunnlar. Sedan tätortsutvecklingen har skapat städer med milliontals invånare, har människan fått uppbringa alla resurser för att skaffa fram tillräckliga kvantiteter vatten. Enastående resultat av sådana ansträngningar kan studeras i staten New York och Kalifornien.

Staden New York byggde den gigantiska Catskillakvedukten, som kan ge staden 12 millioner kubikmeter per dag. En kommitté tillsattes för att lösa vattenförsörjningen för fjorton städer i södra Kalifornien. Resultatet blev den berömda Coloradoakvedukten, som med tryckkraft transporterar vattnet omkring 400 kilometer över flera bergsryggar. Projektet omfattar tre betongdammar och fem stora pumpstationer, som lyfter vattnet sammanlagt 530 meter. Just nu pågår ett vattenbyggnadsprojekt i Kalifornien som saknar sin like i all vattenbyggnad genom tiderna.

Till en kvinna i Samarien, som kom till brunnen för att hämta sitt dagsförråd av vatten, sade Jesus Kristus: ”Var och en som dricker av detta vatten, han bliver törstig igen; men den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta, utan det vatten jag giver honom skall bliva i honom en källa, vars vatten springer upp med evigt liv.” — Joh. 4:13, 14.

Detta ”vatten” är Guds föranstaltning för att vi skall få evigt liv genom Jesus Kristus. Många har funnit sådant symboliskt ”vatten” till evärdlig glädje. Vi hoppas att också din nyfikenhet skall väckas, så att du finner detta ”livets vatten”. — Upp. 22:1, NW.