Det är förståndigt att erkänna ett misstag

VEM begår inte misstag? Ingen människa är ofelbar. Gammal och ung, lärd och olärd, rik och fattig, man och kvinna, allesammans är ofullkomliga och begår därför misstag.

Människans erfarenhet slår fast sanningen i den inspirerade skribentens ord. Den kristne lärjungen Jakob sade: ”Alla begår vi många fel.” (Jak. 3:2, Hd) Kung Salomo sade också i sin bön i samband med överlämnandet av Jehovas tempel: ”Ingen människa finnes, som icke syndar.” Är det då rätt att säga att en synd är ett fel eller ett misstag? Ja. Det ord som i våra biblar återges med ”synd” betyder ordagrant ett misstag, att förfela syftet. — 1 Kon. 8:46.

Eftersom vi på grund av vår nedärvda svaghet allesammans begår misstag och följaktligen förfelar fullkomlighetsmålet, varför tycks det då vara så svårt att erkänna att man begått ett misstag? Det kan vara så att vi gör så kraftiga ansträngningar att undvika ett visst misstag att när vi ändå begår detta misstag, vill vi inte ens erkänna det för oss själva.

I många fall bottnar det hela utan tvivel i stolthet. Att vi erkänner ett misstag inverkar på sådant som vi kan vara stolta över, till exempel vår kunskap, vår skicklighet eller vår noggrannhet. Vi vill ha ett gott framträdande inför andra. Det är inte bara österlänningarna som är angelägna om att söka ”rädda ansiktet”.

Ett mycket kraftigt skäl till att det ibland är svårt att erkänna att man begått ett misstag är utan tvivel det klander, den kritik eller den bestraffning som man kan bli utsatt för på grund av att man begått ett misstag, till exempel när man blir orsak till en svår olyckshändelse. I slutet av augusti 1972 orsakade till exempel den ”mänskliga faktorn” vad man kallade ett ”omfattande trafikstopp i tågförbindelserna”, varvid alla fyra huvudspåren av en järnvägslinje som ledde till New York blev blockerade i flera timmar. ”Någon drog i fel spak eller tryckte på fel knapp”, och ledningen var besluten att ta reda på vem som begått misstaget, vem som i verkligheten bar skulden. Den skyldige var inte angelägen om att ge sig till känna och erkänna sitt misstag. — New York Times, 30 augusti 1972.

På grund av den skam som följer med att man begår ett misstag har många en benägenhet att skjuta skulden på andra, något som våra första föräldrar Adam och Eva försökte göra. (1 Mos. 3:11—13) På liknande sätt lade profeten Mose broder Aron skulden på folket för sitt misstag att göra guldkalven, liksom Israels förste kung, Saul, flera hundra år senare sköt skulden på folket för sin olydnadshandling. (2 Mos. 32:19—24; 1 Sam. 15:9—26) Om vi inser vad det berodde på att de handlade så oförståndigt, kan vi få hjälp att undvika att falla i samma fallgrop.

I kontrast till dessa dåliga exempel har vi mycket goda exempel på trogna Jehova Guds tjänare som villigt erkände sina misstag, och denna skildring bär vittnesbörd om bibelskribenternas ärlighet och uppriktighet. Mose upptecknade sitt misstag att vid ett tillfälle förlora tålamodet, vilket ledde till att han blev nekad inträde i det utlovade landet. (4 Mos. 20:7—13) Vi kan också tänka på Job, som när han insisterade på att han var ostrafflig, begick misstaget att vara mera angelägen om att rättfärdiga sig själv än att rättfärdiga Gud. Han erkände villigt detta, när han sade: ”Jag ordade ju om vad jag icke begrep. ... Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska.” — Job 42:3—6.

Patriarken Juda, Jakobs son, erkände sitt misstag i förbindelse med sin svärdotter Tamar, när han sade: ”Hon är rättfärdigare än jag.” (1 Mos. 38:15—26, Åk) Vi kan också tänka på kung David. När han fick sin uppmärksamhet riktad på det misstag han begått, när han syndade mot Uria, försökte han inte finna på ursäkter, utan sade till profeten Natan: ”Jag har syndat.” (2 Sam. 12:13) Ett annat exempel på detta är aposteln Petrus. När han såg Jesu förebrående blick, omedelbart efter det att han tre gånger hade förnekat sin mästare, ”gick [han] ut och grät bitterligen”. — Matt. 26:75.

Att erkänna att vi begått ett misstag är naturligtvis det rätta, ärliga och tillbörliga handlingssättet. Men det är mer än så. Det är också det förståndiga handlingssättet. Att erkänna att man begått ett misstag är för det första en lektion i ödmjukhet. Detta skyddar oss mot stolthetens snara, som ständigt ligger redo att snärja oss. Den förödmjukelse som ligger i att erkänna att vi begått ett misstag kan också göra att vi blir försiktigare, så att det är mindre sannolikt att vi begår samma misstag på nytt. Vi får det visa rådet: ”Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl [inför Gud]; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet” — från Gud och från Guds tjänare. Ja, det är när vi bekänner våra överträdelser som vi får hjälp att överge dem. — Ords. 28:13.

Det är förståndigt att erkänna att vi begått ett misstag, eftersom det ger oss styrka och självaktning. Om vi underlåter att göra detta är vi fega, och det leder till att vi blir försvagade i moraliskt avseende, vilket gör det sannolikt att vi kommer att fortsätta att begå samma misstag.

Det är också förståndigt att erkänna ett misstag därför att det leder till ett bättre förhållande till andra. När vi vägrar att erkänna att vi begått ett misstag, drar vi över oss andra människors ogynnsamma dom; de kommer att dra slutsatsen att vi antingen är alltför stolta eller oärliga, eller att vi är alltför inskränkta eller dåraktiga för att inse att vi begått ett misstag — och allt detta kan leda till att det bildas en barriär mellan oss och vår omgivning. Om vi däremot är villiga att erkänna att vi begått ett misstag, kommer vi också att finna att vi har lättare att hysa medkänsla med andra när de begår misstag.

Men viktigast av allt — när vi erkänner ett misstag bevarar vi ett gott förhållande till vår Skapare. Kung David vidmakthöll ett gott förhållande till sin Gud genom att upprepade gånger och utan dröjsmål erkänna sina misstag. Men kung Saul ville ogärna erkänna sina synder; han föredrog att komma med ursäkter och blev därför förkastad.

Ja, att erkänna att man begått ett misstag är inte bara det rätta och riktiga att göra, utan det är också det förståndiga handlingssättet. Det hjälper oss att förbli ödmjuka. Det hjälper oss också att bevara självaktningen och leder till ett bättre förhållande till andra.