Varför bör man erkänna när man har fel?
”DE ENDA människor som inte gör några misstag eller fel är döda människor.” Detta har sagts om ofullkomliga människor. Och när du tänker efter, vem har inte fel ibland? Och vem begår inte misstag?
Guds ord, den heliga bibeln, gör klart för oss att vi alla felar eller syndar, för det heter: ”Ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och inte begår någon synd.” I bibeln betyder de hebreiska och grekiska orden som översatts med ”synd” bokstavligen ”att förfela målet” — att ha fel vad beträffar Guds fordringar. — Predikaren 7:21.
Det är så vanligt att göra misstag och fel — ja, att synda — men ack, hur svårt är det inte att erkänna det! Om du är en äkta man och far, är det då inte så att du önskar komma med undanflykter när det gäller att erkänna för din hustru eller dina barn att du har fel? Om du övar tillsyn, finner du då inte att du är ovillig att erkänna för dina underordnade att du har fel? Samma sak gäller för hustrur, barn, anställda och de som är i andra omständigheter.
Varför vi kanske inte erkänner det
Det tycks vara ett drag i den mänskliga naturen att vi försöker rättfärdiga oss själva. När vi var unga, hur svårt var det då inte för våra föräldrar att få oss att erkänna att vi hade fel och borde be om ursäkt! Sedan vi växt upp kanske vi visar en liknande inställning. Någon kanske försöker förklara att det han gjorde i själva verket inte var fel, att någon annan bar skulden till det eller att ovanliga omständigheter var orsaken.
Att erkänna ett fel tycks vara svårt i synnerhet för dem som är i ansvariga ställningar. Varför det? Det beror helt visst i många fall på stolthet. De är oroade över vad andra kanske tänker; de önskar, som man brukar säga, ”rädda ansiktet”. Att man inte erkänner ett fel kan också bero på att man känner sig osäker. Man kanske tror att ens ställning är hotad om man erkänner ett misstag.
Somliga är helt visst ovilliga att erkänna att de har eller hade fel på grund av det pris de kanske måste betala för sitt misstag. En som är anställd vid järnvägen kan ha orsakat en allvarlig olycka på grund av försummelse. Men om han erkänner att han gjort fel, förlorar han kanske sitt arbete eller får kanske till och med komma i fängelse. En läkare kan bli indragen i en dyrbar rättegång på grund av felbehandling, och om han erkänner att han gjort fel kan det kosta honom eller, i vissa länder, hans försäkringsbolag en hel del pengar.
Sedan kan det också vara så att någon i själva verket har svårt att se saker och ting i deras rätta ljus. Alldeles som bibeln framhåller: ”Vem märker själv hur ofta han felar?” Dessutom kan hjärtat hysa känslor som hindrar en att erkänna sina fel och misstag. ”Ett falskt ... ting är hjärtat framför allt annat. Vem kan förstå det?” — Psalm 19:13; Jeremia 17:9.
Ogynnsamma följder
Att vi på ett kortsynt sätt bara tänker på våra egna intressen kan föranleda att vi rättfärdigar oss själva i stället för att erkänna att vi har fel. Men oberoende av hur vi resonerar, har det ogynnsamma följder om vi inte erkänner när vi har fel. Det kan orsaka ett spänt förhållande till våra familjemedlemmar eller till dem som vi arbetar eller tillber tillsammans med. Genom att vägra att erkänna att vi har fel prövar vi antingen andras tålamod, eller också förlorar vi deras aktning. Och troligen skapar vi en barriär som gör det svårt att tala fritt och öppet med varandra.
Ännu mera allvarligt är det förhållandet att när vi inte erkänner att vi har fel, blir vi nertyngda av ett skuldbelastat samvete, i synnerhet om någon annan får skulden för det som vi har gjort. Och om vi ryggar tillbaka från att erkänna ett fel, kan detta bli en vana. Vi kan snart, genom att inte tillstå små misstag och fel, vägra att erkänna större misstag, allt till vår egen olycka. Som ett resultat kan våra samveten, även i ett fall av allvarlig synd, bli märkta såsom med ett brännjärn. (1 Timoteus 4:1, 2) Framför allt kan en sådan kurs skada vårt förhållande till vår skapare, Jehova Gud.
Exempel från förfluten tid
Vi kommer i ganska dåligt sällskap när vi inte erkänner att vi har fel, utan försöker skylla på andra. Den förste mannen, Adam, skyllde sin olydnad på kvinnan som Gud gav honom. Eva i sin tur skyllde på ormen. Gud tog emellertid inte emot dessa ursäkter, utan höll det ursprungliga människoparet ansvarigt. Ett annat exempel är kung Saul, som inte fullständigt verkställde Guds dom på de onda amalekiterna. Då Saul blev tillfrågad varför han inte verkställt domen, skyllde han på sitt folk. Men Gud tog inte heller emot denna ursäkt. — 1 Moseboken 3:12—19; 1 Samuelsboken 15:15—23.
Å andra sidan ger bibeln exempel som visar att vi bör erkänna när vi har fel. Bland dessa var exemplet med Juda. Han handlade fel gentemot sin sonhustru Tamar som var änka. När Juda ställdes ansvarig för hennes havandeskap, erkände han: ”Hon är rättfärdigare än jag.” (1 Moseboken 38:26, NW) Han erkände åtminstone att han hade fel.
Sedan var det fallet med kung David. Han försökte på olika sätt att dölja sin synd med Bat-Seba. När David genom profeten Natan ställdes inför sin synd, bekände han: ”Jag har syndat mot Herren [Jehova].” (2 Samuelsboken 12:13) Ja, David erkände således att han hade gjort sig skyldig till missgärning.
Goda resultat
Vi gör väl i att minnas dessa forntida exempel och erkänna när vi har fel. Genom att vi gör så kommer vi bland annat att få bättre relationer till vår familj. Vi kommer också bättre överens med våra överordnade genom att vi då inte prövar deras tålamod alltför mycket. Bibeln säger därför uttryckligen: ”Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så håll dig dock stilla, ty saktmod gör stora synder ogjorda” — ja, även mycket allvarliga fel. — Predikaren 10:4.
Hur förhåller det sig då om vi har en ansvarsställning? Om vi är villiga att erkänna att vi har fel, vinner vi våra underordnades respekt. Genom att visa en sådan inställning kan vi dessutom göra framsteg i att övervinna våra svagheter.
Det är i synnerhet viktigt att vi bevarar ett rent samvete och ett gott förhållande till vår Gud. Om vi har begått allvarliga felsteg, låt oss då först och främst erkänna att vi har syndat. I allvarlig bön kan vi söka vår himmelske Faders barmhärtiga förlåtelse genom Jesus Kristus. (Psalm 103:10—14; 1 Johannes 2:1, 2) Och vi kan också helt och fullt utnyttja den andliga hjälp som finns tillgänglig för oss. (Jakob 5:13—16) Detta är en vis kurs att följa, för Guds ord säger: ”Den som döljer sina överträdelser, honom går det inte väl, men den som bekänner och överger dem, han får barmhärtighet.” — Ordspråksboken 28:13.
Hjälpmedel för att övervinna tendensen
Det är helt klart att vi behöver hjälp om vi vill övervinna tendensen att inte erkänna när vi har fel. Sinne för humor kan ofta vara till hjälp, i synnerhet om felet eller misstaget inte är alltför allvarligt eller tungt vägande. En duktig hemmafru bar ett antal tallrikar när hon plötsligt snavade och hela högen föll i golvet och gick i kras. Hon brast då ut i skratt, för hon hade helt enkelt inte kunnat tänka sig att en sådan sak skulle hända henne. Men det gjorde det! Ja, sinne för humor avhåller oss från att ta oss själva alltför allvarligt, vilket ofta ligger till grund för att vi inte önskar erkänna att vi har gjort ett misstag.
Ärlighet och empati är också med i bilden. Om vissa människor har rätt att veta att vi har begått ett fel, bör vi villigt erkänna detta fel. I synnerhet bör empati få oss att erkänna det, om en annan människa annars skulle få skulden för det och lida för vårt misstag. Här kan Jesu ord tillämpas: ”Alldeles som ni vill att människorna skall göra mot er, på samma sätt skall ni göra mot dem.” — Lukas 6:31.
Ödmjukhet hjälper oss också att erkänna ett fel. När vi begrundar saken, är det då inte på gränsen till skrymteri att inte erkänna ett fel? Varken högmodiga människor eller skrymtare har Guds godkännande. — Ordspråksboken 21:4; Jakob 3:17.
Att bevara ett nära förhållande till Jehova kommer att vara till största hjälp när det gäller att villigt erkänna att vi begått ett fel. Varför det? Därför att vi då önskar ta all vår oro och alla våra försyndelser till honom i ödmjuk bön. Och eftersom vi kan vara förvissade om hans hjälp och barmhärtighet, kommer vi att äga ”Guds frid” som är utan motstycke. — Filipperna 4:6, 7.
Eftersom vi alla felar, bör vi erkänna våra misstag. När vi har fel, må vi då ödmjukt erkänna det. Låt oss sedan arbeta konstruktivt på våra tillkortakommanden till andras och vår egen nytta.
[Bild på sidan 29]
David erkände: ”Jag har syndat mot Herren [Jehova]”