När du är gäst i Japan

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

NÄR du som ärad gäst vaknar upp till din första morgon i Japan, har du tillfälle att få en glimt av ett land som förmodligen har fascinerat dig i åratal. Vad kommer du att upptäcka?

I hotellets vestibul kommer du att finna någon som kan litet engelska, men se till att du talar långsamt, och gör noga klart vad du önskar. Det sägs att när en utlänning i Tokyo en gång sade att han ville ha tag på en buss för att åka någonstans, så beställde hotellets chef en stor turistbuss.

På grund av den enorma skillnaden mellan japanska och engelska finner många japaner det mycket svårt att tala engelska, även om de studerat flitigt i många år, så när du haft problem med språket ett par gånger, kanske du bestämmer dig för att en japansk parlör vore en förståndig investering.

Är du redo att våga försöket? Din dag kommer kanske att förflyta ungefär så här:

Taxi, taxi!

För att komma till Tokyos berömda affärscentrum, Ginza, bestämmer du dig för att ta en taxi. Men du finner att taxibilarna inte stannar hur du än viftar, och när du till slut går så långt att du ställer dig mitt i vägen för annalkande taxibilar, gör de bara en sväng runt dig. Ändå stannar de för japanerna. Varför? Är det för att de inte gillar utlänningar? Nej, de har bestämda platser där de tar upp passagerare, så det är förståndigast att du lugnt går och ställer dig i kön tillsammans med de andra.

Taxiförarna i Tokyo är fullt i klass med sina kolleger i Paris, London och New York. Om du tycker om att leva farligt, kommer du att beundra deras sätt att ideligen byta fil utan att ge tecken, till synes utan minsta hänsyn till den övriga trafiken. Men eftersom alla andra tycks köra på samma sätt, måste du tillstå att japanska bilförare tydligen vet vad de har att vänta. Din uppskattning av de japanska taxichaufförerna kommer att öka en hel del, när du märker att de kör dig direkt till ditt mål den snabbaste vägen, och du kommer dessutom till din glädje att märka att de inte väntar sig någon dricks! Chaufförerna tar väl hand om alla besökare i detta land.

Öst eller väst?

Fastän du kommer fram till affärerna klockan nio på morgonen, finner du att de alla är stängda. Du kanske drar den förhastade slutsatsen att japanerna inte arbetar så hårt som du trodde. Medan du väntar på att affärerna skall öppna, tar du dig en titt på omgivningarna.

I stället för pinjeträd och dekorativa trädgårdar ser du skyskrapor, kontorskomplex och varuhus. Du väntade dig att få se unga, vackra flickor i den så kvinnliga kimonon, men den har till din besvikelse fått vika för midi- och minikjolar och åtsittande byxor. Om det inte vore för de japanska bokstäverna på gatuskyltarna och det främmande språket du hör omkring dig, skulle du tycka att det är föga skillnad mellan öst och väst.

Dina steg har fört dig till någon liten bakgata, och nu blir du förvånad. Japanerna, som du trodde låg och sov, arbetar för fullt med att skrubba den bakre ingången till sin affär och med att skura ur avfallsbingarna.

Du går till en bokhandel som för utländska böcker för att köpa en japansk parlör. Här finner du böcker på många språk över varje upptänkligt ämne. Japanerna visar sin uppskattning av dessa inte så mycket genom att köpa någon enstaka bok utan genom att tillbringa timtal i affären med att läsa. Japaner tycker om att läsa och studera, och var kan man bättre tillfredsställa en sådan önskan än i en bokhandel? Med ditt lexikon på fickan känner du dig bättre rustad att möta omvärlden och besöka dina japanska vänner.

En oförglömlig resa!

Du beger dig åstad för att besöka det riktiga, gamla Japan. Detta är i verkligheten lättare sagt än gjort. För att ta dig till centralstationen måste du åka med lokaltåget. Du står och väntar på en plattform med hundratals andra. Strax innan tåget kommer in, placerar sig järnvägsmän iförda vita handskar på bestämda platser utmed plattformen. Om några sekunder förstår du varför.

Dörrarna öppnas, och tillsammans med hundratals andra förs du handgripligen upp på tåget. Vilka är de vithandskade järnvägsmännen? De är anställda som påfösare. Deras arbete består i att packa in så många som de kan i tåget. När du närmar dig centralstationen, känner du dig tacksam mot den vithandskade man som sköt på så hårt, för nu har du gott om tid att byta till det tåg som skall föra dig till ditt mål ute på landet.

Du blir hänförd över att från tåget se berget Fuji med dess snöklädda topp mot en klarblå himmel. Snart är du framme. Från den stund du sätter din fot på perrongen får du en bestämd känsla av att folk stirrar på dig, och det gör de också.

Nu är du på en plats dit utlänningar sällan åker. Nästa problem blir att hitta din väns hus. Det är inte det lättaste. Adressystemet är inte likt något annat du kommit i kontakt med. Många utlänningar undrar varför det är så svårt att hitta en adress, så snart man kommer utanför de större städerna. Men det är faktiskt lika svårt för japanerna själva.

Gatorna har inga namn, och inte heller är tomterna numrerade i följd. Husen har fått nummer i den ordning ansökan eller registrering skett. Du tar mod till dig, och med hjälp av parlören och många gester frågar du någon om vägen. När den du frågar fått reda på vilket land du kommer ifrån, hur länge du tänker stanna, hur gammal du är och om du är gift eller ogift, börjar han ta itu med ditt problem. Det är mer än troligt att han kommer att ringa upp sina vänner, berätta allt om dig och sedan tillsammans med dem försöka komma fram till hur de kan hjälpa dig på bästa sätt. Japanerna är inte mångordiga, men deras intresse visar deras önskan att hjälpa dig och göra dig en tjänst.

Ta seden dit du kommer

Du kommer fram till din väns hus och hälsas av välkända ansikten, men språkproblemen är fortfarande stora. Innan du går in i huset, måste du ta av dig skorna, och alla skrattar därför att dina fötter är för stora för de tofflor som erbjuds dig. Den japanska seden att buga kommer att fascinera dig, men snart gör du likadant utan att tänka på det, och din värd ser detta med tillfredsställelse.

Ett rum som du visas in i är belagt med tatami (stråmatta). Tatamin är dyr, och för att den skall hålla längre bär japanerna inte tofflor i detta rum. Du får sitta på en kudde, som du flyttar runt det lilla låga bordet för att ge plats åt andra. Frun i huset skyndar att flytta kudden tillbaka till dess plats. Du får lära dig litet mer om det gamla Japan, när du får höra att det skulle kunna betyda döden att ha kudden över den punkt där tatamimattorna möts. Man berättar för dig om hur samurajkrigarna i gångna tider kunde köra upp sina svärd mellan mattorna och döda vem som än satt där. Vare sig det är sant eller uppdiktat, tänker du på att du bara är gäst, och hänsynen till din värdinna kräver att du sitter där hon vill.

Medan du är här vill du säkert pröva all slags mat, och kanske kommer du bäst att minnas ditt första försök att äta rå fisk. Har du någonsin prövat att doppa en skiva rå fisk i en sås och använda pinnar att äta med? Om inte, så har du en intressant upplevelse framför dig. När du doppat den ett par gånger och spillt ned hela bordet, får du äntligen in den i munnen. Du tuggar och tuggar och försöker att svälja, men den vill inte åka ner. Om du låter bli att tänka på att fisken är rå, kommer du att finna att din nya mat är mycket välsmakande. En sak är säker; när du kommer hem igen, kommer du att tycka att det är mycket roligt att berätta för dina vänner om vad du åt och hur du bar dig åt med det.

En verkligt rolig rätt är nudlar. De långa, tunna nudlarna serveras i soppa. Din värd lär dig att ha munnen mycket nära kanten av skålen, och medan du skyfflar upp en hög nudlar med pinnarna, får du rådet att suga kraftigt. På så sätt får du samtidigt i dig litet av soppan. Du får veta att smaken förhöjs om man sörplar, och man visar dessutom att man tycker om smaken på nudlarna genom att äta på detta sätt. När du följer denna sed, finner du att dina vänner slappnar av lite grann, men de kommer utan tvivel att skratta, när du fortsätter att göra en massa fel medan du äter med dina pinnar.

När det är dags att sova, visas du in i ett stort rum, där bäddar rullats ut på tatamimattan. I detta hem på landet sover hela familjen i samma rum, och här finns också plats för den ärade gästen. Dagens sista skratt kommer, när ditt värdfolk får syn på dina långa ben och stora fötter som sticker långt utanför bädden. Detta hindrar dig dock inte från att sova, och snart är det tyst i huset.

Du behöver inte bli rädd!

På tåget tillbaka till Tokyo grips du av fruktan när maskerade män stiger upp på tåget. Två av dem kommer och sätter sig mitt emot dig. Du blir förbryllad över hur ordentliga och tysta de är, men när de tar av sig sina masker för att snyta sig, förstår du att dessa ”banditer” helt enkelt är offer för en vanlig förkylning. Och masken? Det sägs att den förhindrar att deras förkylning blir värre, och du uppskattar deras hänsyn att inte smitta andra.

När du stigit av tåget fylls luften med skrik. Är du på väg att bli inblandad i en demonstration? Ditt hjärta klappar litet långsammare, när du får syn på en grupp judoelever som springer barfota. Medan de springer, ropar en i gruppen någonting, och de andra ropar någonting tillbaka. Detta hjälper dem att hålla takten när de springer. Hela tiden medan de springer ropar de, och de ser ut att ha verkligt roligt. Det är troligt att en eller ett par, till sin ledares förvåning, kommer att ropa en hälsning på engelska till dig.

Att gå och handla kan verkligen vara svårt för den som inte kan språket, speciellt om man vill ha någonting som man inte ser framme. På japanska finns det många olika sätt att säga samma sak, så när du frågar affärsinnehavaren efter något, kontrollerar han vanligen att han förstått dig genom att upprepa frågan på ett annat sätt. Många utlänningar grips då av panik, men affärsinnehavaren vill bara hjälpa till, så det bästa är att du långsamt upprepar det du önskar, så kommer allt att ordna sig. Att handla souvenirer är förhållandevis lätt, eftersom allting ligger framme.

En underhållande kväll

Den sista kvällen kanske du bestämmer dig för att gå och se Kabuki, de gamla traditionella japanska skådespelen. Hela programmet varar egentligen i åtta timmar. Kabukiskådespelarna talar på ett sätt som mycket avviker från det vanliga sättet att tala, och dessutom talar de inte den japanska som finns i din japanska parlör. Bli inte missmodig för att du inte förstår någonting. Det gör inte japanerna heller. Ditt program innehåller hela handlingen på engelska, så du kommer att kunna följa med.

De svartklädda scenarbetarna utgör ett intressant distraktionsmoment. De har även svarta slöjor för ansiktet. Genom hela pjäsen kilar de hit och dit på scenen och ändrar på dekoren och hjälper skådespelarna, när det behövs. Japanerna talar om för dig att det inte är meningen att publiken skall se dem, och därför gör den heller inte det.

En annan rolig sak är att publiken hela tiden avbryter spelet med glåpord. Detta är faktiskt en uppmuntran för skådespelarna. Men det är nog bäst att du inte försöker göra likadant. Dina försök skulle kunna missförstås, och du skulle kunna bli anmodad att lämna teatern på grund av förargelseväckande beteende. Även om du kanske bara ser fyra timmar av programmet, kommer du inte att glömma denna kväll i Japans förflutna.

Sayonara, Japan!

Hur kändes det att vara en högt ärad besökare? Du kan inte förneka att alla var både vänliga och gästfria. Japan är verkligen ett land med sällsamma kontraster; gammalt och nytt finns där sida vid sida, och båda delarna har mycket av intresse att erbjuda. Ett besök som detta vidgar dina vyer. Du har lärt dig inse att dina egna seder inte är de enda rätta, och det har dessutom varit roligt.