Till följd av ett skeppsbrott

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

DE HADE redan dröjt sig kvar alltför länge. I hastigt mod lämnade de Nagoyas skyddade hamn och seglade ut mot det råkalla Stilla havet, på väg mot Tokyo. Den våldsamma vinden piskade upp den mäktiga oceanen till raseri. De upprörda vågorna slog tillbaka i ursinne. De rasande elementen drog tillsammans in båten i sin häxkittel och utmanade männen till kamp för sin farkost. Båda sidor kämpade tills alla krafter var uttömda. Till sist lade sig vinden och vågorna.

Det som var kvar av det lilla japanska handelsfartyget var inte manöverdugligt. Liv hade gått förlorade, och ännu fler människor skulle senare komma att bli sjuka och dö på det drivande vraket. Av den ursprungliga besättningen på fjorton man var det bara tre som överlevde, och genom en egendomlig tillfällighet var de bröder. Efter att i fjorton månader ha drivit omkring på Stilla havet spolades Iwakichi (28 år), Kyūkichi (15 år) och Otokichi (14 år) upp likt drivved på Queen Charlotte Islands i British Columbia i Canada.

Under de följande fem åren skulle de få erfara hur grymma människor kan vara mot varandra, men också få möta oväntad vänlighet. Deras upplevelser gjorde dem, förståeligt nog, bittert besvikna och känslomässigt utarmade. Ändå kunde dessa tre outbildade bondpojkar under denna svåra tid åstadkomma en litterär bedrift som de flesta av oss aldrig ens skulle försöka oss på. Eftersom deras verk varit till hjälp för många av oss, kan vi säga att vi indirekt blivit berörda av det där skeppsbrottet som ägde rum för så länge sedan som år 1832. Men vad hände i Canada?

De blev omedelbart tillfångatagna av indianer, som tvingade dem till hårt arbete, till synes utan hopp om att någonsin återse Japan. Men ibland inträffar märkliga ting!

I maj 1834 ankom ett fartyg tillhörande Hudson Bay Company till Queen Charlotte Islands. När kapten MacNeil drev handel med indianerna, såg han de tre brödernas sorgliga belägenhet, och eftersom han tyckte synd om dem, tog han dem med sig därifrån. I Vancouver överlämnade han dem till dr MacFarling vid samma bolag, och denne lovade att göra allt han kunde för att hjälpa dem att återvända till Japan. Äntligen en gnista av hopp!

Tack vare MacFarlings vänlighet kunde de tre lämna Vancouver på det brittiska krigsskeppet Eagle med destination London. Den första etappen av resan gick till Hawaii, därefter till Kap Horn i Sydamerika och vidare norrut mot England.

Skeppet Eagle låg i hamn vid Themsen i tio dagar. Medan bröderna var i London ägnade de sig åt sightseeing och blev därigenom, enligt vad man tror, de första japaner som trampat engelsk mark. Där fanns sevärdheter som inte stod att se någon annanstans i världen — Buckingham Palace, Towern, Westminster Abbey och Saint Paulskatedralen! De såg inga rikshor, men till sin förvåning fick de se vagnar dragna av hästar. Så mycket bröderna skulle ha att berätta, när de kom hem till Japan! Men skulle de kunna återvända?

Den brittiska regeringen beslöt med rätta att de borde sändas hem. De fick därför gå ombord på General Palmer, ett fartyg som tillhörde Hudson Bay Company och som just skulle avgå till Macao i Kina. (Hongkong hade ännu inte blivit en framträdande hamnstad.) Så var det då ännu en gång dags för en lång sjöresa, ned utefter Afrikas kust och runt Godahoppsudden.

I december 1835 anlände fartyget till Macao, och de tre överlevande från skeppsbrottet lämnades i Gutzlaffs vård — ett taktiskt drag av den brittiska regeringen. Japan var nämligen vid den tiden ett ”stängt” land. Den regerande shogunfamiljen fortsatte en två hundra år gammal politik och vägrade att lyssna på folkets röst och på världen utanför och att tillåta kommunikation och handel med främmande länder. Gutzlaff var engelsk-kinesisk sekreterare vid den engelska handelskommissionen i Macao. Genom att låta Gutzlaff återbörda de tre japanerna till Japan hoppades den brittiska regeringen kunna öppna handelsförbindelser med Japan. Skulle denna plan gå i lås? Vad ansåg Gutzlaff om saken?

Gutzlaffs främsta mål i livet var inte att främja Storbritanniens handel, men ändå välkomnade han dessa japanska unga män med öppna armar och tackade Gud för dem. För att förstå detta måste vi känna till mer om Gutzlaff.

Gutzlaff föddes i Pommern, i nuvarande Polen. När han växte upp skrev han: ”Jag vill lära mig sex språk och bära ut evangeliet om Kristi rike till varje plats under himmelen.” Han kom att begränsa sitt mål till Orienten.

Vid tjugotre års ålder begav han sig till Batavia (nuvarande Djakarta) i Indonesien. Här tog han vara på möjligheten att lära sig kinesiska, malajiska och en smula japanska. Då det var omöjligt för honom att predika på Sumatra som avsikten varit, begav han sig till Thailand, studerade thai och översatte Lukas- och Johannesevangelierna. Allt som allt studerade han minst tio språk för att kunna nå människor i många olika länder.

Mellan åren 1831 och 1834 gjorde Gutzlaff med kinesiska djonker och andra farkoster tre ”bibelresor” och predikade utmed hela Kinas kust från söder till norr. Han predikade i Manchuriet och i västra Korea, där han lär ha varit den förste besökande kristne missionären, och på öarna Cheju, Okinawa och Taiwan. Han hade även kastat sina blickar på Japan, men hur skulle någon kunna ta sig in i ett avspärrat land?

Kontakt med Japan

Det var år 1835 som Gutzlaff tillträdde sin post för den brittiska regeringen, och i december samma år anlände skeppet General Palmer, och de tre bröderna överlämnades till Gutzlaff. Gutzlaff fick nu en värdefull kontakt med japaner. Han kunde undervisa dem i den kristna läran och samtidigt lära sig japanska. Han var därför mycket lycklig över att få ta dem till sitt hem i Macao.

Att återbörda de japanska bröderna var ingen lätt uppgift. Den rigorösa kontrollen tillät endast ett holländskt fartyg per år att anlöpa Nagasaki i västra Japan. Japanerna tvingades till isolering. Det fanns en lag som förbjöd var och en att lämna landet och en annan lag som förbjöd allt byggande av fartyg på mer än femtio ton. Det var därför föga troligt att någon japansk båt skulle komma till Hongkong. Bröderna var tvungna att tålmodigt vänta på en möjlighet att återvända till sitt älskade hemland.

Ett originellt original

Under tiden hjälpte bröderna till med att översätta Johannes’ evangelium och hans tre brev — ingen lätt uppgift med tanke på språksvårigheterna. Det fanns också andra hinder. Av de tre bröderna var det bara den äldste som kunde läsa och skriva japanska. Och även han kunde bara skriva det ena av de två fonetiska teckensystemen och inga kinesiska tecken (kanji), vilka vanligtvis används för de viktigaste orden, till exempel substantiv, adjektiv, verb osv. Dessa unga män var av enkel härkomst och hade inte fått någon skolutbildning. Den japanska som de kände till och talade var den dialekt som talades i deras hemtrakt Owariryo, nära Nagoya. Följaktligen är deras översättning skriven med fonetiska tecken på en mustig dialekt, full av idiomatiska uttryck.

Dessutom tolkade de bibeln på ett sätt som färgats av shintoism och buddism. Ett framträdande exempel är översättningen av det grekiska ordet ”baptisma”, som i svenska biblar vanligen översatts med ”dop” och ”döpelse”. Det översattes med kori wo toraseru, vilket har avseende på en gammal japansk religiös sedvänja att i renande syfte gjuta kallt vatten över sig, när gudarna åkallas. Några andra intressanta exempel är:

Gud (theos) paradis, himmel

Ordet (logos) den vise

helig ande (pneuma) gud

änglar himmelska gudar

herre, mästare kejsare, Mikado

bröd riskaka

Dessa översättningar fullbordades i november 1836. På grund av misshälligheter mellan kineser och engelsmän skickades manuskriptet till Singapore, där det trycktes i maj följande år. Gutzlaff hade hoppats att den tryckta översättningen av Johannes’ skrifter skulle bli färdig innan bröderna kunde ge sig av till Japan. Men medan postbåten som skulle ha fört biblarna till Macao var försenad, öppnades en möjlighet för bröderna att gå ombord på en båt som skulle avgå till Japan.

Hem, bitterljuva hem!

Amerika vidtog nu definitiva mått och steg för att öppna förbindelserna med Japan, och i början av juli 1837 anlöpte ett amerikanskt fartyg, som hette Morrison, Macaos hamn på sin historiska resa mot Japan. De tre bröderna steg ombord på detta segelfartyg om 564 ton. Äntligen skulle de få komma till Japan! Äntligen skulle de få vara tillsammans med sina anhöriga! Äntligen skulle de få komma hem!

Morrison anlände till Tokyobukten den 27 juli. De tre bröderna var nästan utom sig av upphetsning. De kunde se Japan! Gutzlaff började förhandla om överlämnandet av de tre japaner han fört med sig. Den japanska regeringens skarpa svar var att hänvisa Gutzlaff till en förordning från år 1637 som påbjöd att alla japaner som lämnade landet och senare återvände skulle straffas med döden. Bröderna kunde inte komma in i Japan! För att sätta kraft bakom sina ord och göra det helt klart att utländska fartyg inte var välkomna öppnade japanerna artillerield mot Morrison och drev så fartyget ut ur Tokyobukten.

Varken Gutzlaff eller amerikanerna ville emellertid ge upp så lätt. Morrison satte kurs mot Nagoya, men vinden var så stark att skeppet inte kunde kasta ankar. Morrison gick därför ner mot Kagoshima på Japans sydspets för att göra ett nytt försök. Men sorgligt nog blev de också här utsatta för artillerield. De tre brödernas besvikelse var nu mycket stor. De hade sett bergen, träden och jorden i det land de så innerligt älskade, men de kunde inte göra det till sitt hemland igen.

När de återkommit till Macao, ordnade Gutzlaff det så att de avsatte en viss tid varje dag för att fortsätta översättningen av bibeln. Men trots deras hårda arbete var det bara de första manuskripten med Johannes’ skrifter som någonsin kom att tryckas. Gutzlaff lyckades aldrig få in sin bibel i Japan. År 1841 fann emellertid en välkänd amerikansk missionär vid namn Hepburn den japanska bibeln i Singapore och fick möjlighet att använda den när Japan, några år senare, öppnades för utlänningar.

Hur gick det med Iwakichi, Kyūkichi och Otokichi? Ingen vet med säkerhet. Somliga säger att en av dem kanske for till Amerika med Morrison, medan hans bröder tog emot Gutzlaffs tro och försökte predika i Japan. Andra säger att de införlivades med det kinesiska samhället och glömdes bort. Det finns inga bevis för att någon av dem återvände till sitt hemland.

Detta skulle vara en ganska sorglig historia om den skulle sluta här. Men lyckligtvis kommer Iwakichi, Kyūkichi och Otokichi snart att komma tillbaka i den allmänna uppståndelse som Jesus Kristus utlovade. (Johannes 5:28, 29) Och hur förvånade kommer de inte att bli, när de får veta att deras bristfälliga översättning av Guds ord, som var den allra första översättningen till japanska, påverkat alla andra japanska översättningar under de följande åren! Hepburn och hans medarbetare använde sig nämligen av den, när de gjorde sin översättning åren 1880—1888, en översättning som Jehovas vittnen i Japan gjort flitigt bruk av.

Om du träffar några japanska kristna, fråga dem då vad de tycker om Hepburns bibel. Svaret kommer förmodligen att bli: ”Språket är svårt att förstå.” Då kan du, eftersom mycket få människor känner till varför, förklara det inflytande som ännu gör sig påmint från de första översättarna, Iwakichi, Kyūkichi och Otokichi — dessa enkla bondpojkar som knappt kunde skriva, men som åstadkom en anmärkningsvärd ”premiär”, allt till följd av ett skeppsbrott.

[Karta på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

ENGLAND

London

AFRIKA

Godahoppsudden

KINA

JAPAN

Queen Charlotte Islands

HAWAII

Vancouver

NORDAMERIKA

SYDAMERIKA

Kap Horn

[Karta på sidan 19]

(För formaterad text, se publikationen)

MANCHURIET

KINA

KOREA

JAPAN

Tokyo

Nagoya

Nagasaki

Kagoshima

Cheju

Okinawa

HONGKONG

TAIWAN

MACAO

THAILAND

STILLA HAVET

Singapore

Sumatra

Djakarta

INDONESIEN

[Bild på sidan 17]

Karl Gutzlaff

[Bild på sidan 20]

Johannesevangeliet, tryckt i Singapore, efter Gutzlaffs och de tre Japanernas översättning och manuskript

Nya Världens översättning av Johannes på modern japanska