Schack — vad är det för ett spel?
VÄRLDSMÄSTERSKAPSTURNERINGEN i schack på Island i fjol sommar blåste verkligen liv i intresset för schack runt om i världen. Millioner människor började antingen prata om spelet eller själva spela det.
”Affärerna går som smort”, meddelade en tillverkare av schackspel. En försäljare i en ledande bokhandel i New York sade: ”Före turneringen mellan Fischer och Spasskij stod våra böcker om schack bara och samlade damm på hyllorna. Sedan sålde vi ut rubb och stubb. De avancerade från att ha varit affärens mest trögsålda artiklar till att bli dess mest lättsålda.”
I en del länder stod emellertid redan schackintresset på toppunkten. I Ryssland till exempel har schack länge varit så gott som lika populärt som rugby eller basketball i USA. I Kina är hsiang chi, den kinesiska versionen av schack, ett av landets favoritspel. Enligt uppgift har det skrivits fler böcker om schack — närmare 20.000 — än om alla andra spel tillsammans!
Varför är schackintresset så stort? Vad gör spelet så tilltalande för så många människor?
Ett invecklat spel som kräver stor skicklighet
Vad som gör schack så tilltalande är kanske framför allt att det är ett så invecklat spel, vilket kan vara fascinerande. Damspel spelas på samma bräde — ett som är indelat i sextiofyra rutor med åtta rutrader i var riktning. Men i schack finns så många fler möjliga drag. Det lär till exempel finnas 169.518.829.100.544. 000.000.000.000.000.000 olika sätt att göra de första tio dragen! Men man kan fråga sig: Hur är det möjligt att göra så många olika drag på ett bräde med bara sextiofyra rutor? Det beror på de olika slags pjäser som används i schack och de många olika drag man kan göra med var och en av dessa.
I schack finns två motspelare, som var och en har en uppsättning av sexton pjäser att spela med, dvs. åtta bönder, två hästar, två löpare, två torn, en kung och en drottning. Dessa pjästyper har olika valör eller styrka, beroende på de olika förflyttningar som var och en kan göra.
Bönderna kan till exempel normalt bara förflytta sig rakt framåt en ruta i taget. Tornen kan förflytta sig i rät linje framåt, bakåt eller i sidled hur många rutor som helst fram till närmaste hinder. Löparna kan likaså förflytta sig hur många rutor som helst fram till närmaste hinder, men bara diagonalt. Hästarna skiljer sig från de andra pjäserna genom att de bara kan göra ett L-format drag. Drottningen, som är den starkaste pjäsen, kan förflytta sig hur många rutor som helst framåt, bakåt, i sidled eller diagonalt, så långt vägen är fri.
Detta uppbåd av pjäser har till uppgift att försvara sin egen kung och angripa motståndarkungen. Spelet är vunnet, när en av kungarna görs ”schack och matt” och inte längre framgångsrikt kan försvaras. Den spelare vars kung gjorts schack och matt har då förlorat, och partiet är slut.
Det är alltså de olika pjäsernas skilda sätt att förflytta sig som möjliggör en så oerhört stor variation i fråga om dragen. Det finns de som menar att det är på grund av att schack är ett så invecklat spel och kräver så stor skicklighet som det är speciellt tilltalande för personer som i sitt förvärvsarbete inte får utnyttja sin intellektuella kapacitet. ”I schack finns ingen slumpfaktor”, förklarar Burt Hochenberg, redaktör för schacktidskriften Chess Life & Review. ”Man kan inte skylla på att bollen studsat fel.”
Ett genuint tävlingsspel
Att två hjärnor får tävla med varandra, utan att slumpfaktorn är med i sammanhanget, kan uppamma en intensiv tävlingsanda hos schackspelarna. Schack har faktiskt många gånger beskrivits som en ”intellektuell tvekamp”. Förre världsmästaren i schack, Boris Spasskij, har sagt: ”Av naturen är jag inte stridslysten, ... men i schack måste man vara en stridsman, och därför tvingades jag att bli en sådan.”
Detta kanske i någon mån förklarar varför kvinnor inte gjort sig särskilt gällande i schack — världens mer än åttio stormästare i schack är alla män. Skådespelerskan Sylvia Miles sade angående detta: ”För att kunna bli proffs i schack måste man kunna se sin dödsfiende i motståndaren. Om tävlingsandan hos amerikanska kvinnor någonsin blir så stor, tror jag att vi kan få en del framträdande kvinnliga spelare.”
Den tävlingsanda som hör samman med schack kan hetsa upp spelarna till toppunkten, vilket ofta tar sig uttryck i deras attityd och språk. ”I ingen annan tävling finns en så intensiv lust att bryta ner motståndarens psyke”, hävdar Stuart Marguiles. ”Jag har aldrig hört någon säga att han slog sin motståndare. Det sägs alltid att han krossade, malde sönder, mördade eller dödade honom.”
Visserligen kanske inte de schackspelare man själv känner använder sådant språk, men tävlingsandan spelarna emellan kan ändå få obehagliga följder. I fjol sommar stod till exempel följande att läsa i New York Times: ”De flesta familjer lyckas begränsa de oundvikliga konflikter som uppstår i ett hem till själva schackbrädet. Men i vissa hem finns spänningarna kvar länge efter schack och matt.”
I detta avseende är det självfallet inte så stor skillnad på schack och andra tävlingsspel. Men i vilket spel det vara må bör människor som vill behaga Gud ta sig i akt, så att de inte bryter mot den bibliska principen: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi uppeggar varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” — Gal. 5:26, NW.
Men det är också något annat beträffande schack som förtjänar att beaktas.
Sambandet med krig
Det gäller spelets uppenbara samband med krig. I många språk, exempelvis engelskan, är schackterminologin ytterst krigisk. Motståndarsidan kallas ofta bara ”fienden”. Dess pjäser ”angrips” och ”slås”; och syftet är att få motståndarkungen att ”kapitulera”. Horowitz och Rothenberg säger om detta under rubriken ”Schack är krig” i sin bok The Complete Book of Chess: ”De roller som tilldelats schackpjäserna, de termer som används vid beskrivningen av dessa roller, själva slutmålet, den berättigade brutaliteten i strävan att nå detta slutmål — allt talar för att det är fråga om rena rama krigföringen.”
Det anses allmänt att schack kan spåras tillbaka till ett spel med namnet chaturanga, som spelades i Indien omkring år 600 v.t. De fyra ”vapenslagen” i den indiska hären — stridsvagnar, elefanter, kavalleri och infanteri — representerades av pjäserna, som sedan under århundradenas gång övergick till att bli torn, löpare, hästar och bönder. New York Times skrev till exempel i numret för 31 augusti 1972:
”Schack har varit ett krigsspel alltsedan dess upprinnelse för 1.400 år sedan. Schackbrädet har varit skådeplats för strider mellan kungliga hov, mellan krigshärar, mellan alla slags motstridiga ideologier. Den mest kända konflikten var en som iscensattes på medeltiden med ett lag av kung, drottning, hästar, löpare, torn och bönder stridande mot ett annat.
Andra konflikter som åskådliggjorts har varit dem mellan kristna och barbarer, amerikaner och britter, cowboys och indianer, kapitalister och kommunister. ... Det sägs att en amerikansk projektmakare är i gång med att sätta upp ett parti som illustrerar Vietnamkriget.”
De flesta nutida schackspelare betraktar emellertid säkert inte sig själva som anförare av en krigshär. Men visst är det uppenbart att spelet har anknytning till krig? Bonden kallades på medeltida latin ”fotsoldat”. Hästen var egentligen från början en väpnad beriden man från europeiska feodaltiden. Löparna kallas på engelska för biskopar, och de tog aktiv del i att stödja sin sidas militära aktioner. Och tornen, som var befästningsställen, var viktiga i medeltida krigföring.
Reuben Fine, en schackspelare av internationell klass, skrev därför följande i sin bok The Psychology of the Chess Player: ”Det är alldeles uppenbart att schack är ett spel som utgör en ersättning för konsten att föra krig.” Och tidskriften Time sade: ”Schack kom till som ett krigsspel. Det är de vuxnas intellektuella motsvarighet till småpojkarnas manövrer med leksakssoldater.”
Medan en del schackspelare vänder sig emot en sådan jämförelse, är andra redo att bejaka likheten. I en artikel om en schackmästare framhöll New York Times: ”När Mr. Lyman betraktar ett schackbräde, upplöses ibland för honom rutmönstret och bildar berg och dalar och hemliga stigar i skogiga jaktmarker eller ett krigshärjat engelskt slagfält.”
När man tänker på de invecklade drag som görs, när schackbrädets stridande härar kämpar med varandra om olika positioner, kan man undra om inte schackspelet rentav varit en faktor i utvecklingen av krigsstrategi. Enligt V. R. Ramachandra Dikshitar är så fallet. I sin bok War in Ancient India tog han upp den detaljen till ingående behandling och drog följande slutsats: ”Principerna i schack gav uppslag till den stegvisa utvecklingen av krigshärens tillvägagångssätt och sammansättning.”
Försiktighet krävs
Det finns schackspelare som insett vilken skada spelet kan orsaka. Encyclopædia Britannica berättar till exempel att kyrkoreformatorn Johan Hus ”beklagade, medan han satt i fängelse, att han spelat schack, varigenom han förlorat tid och löpt risken att falla offer för våldsbegär”.
Schackspelets enastående tjuskraft kan leda till att man går miste om en mängd tid och energi som man eljest kunnat använda till viktigare saker, något som tydligen var ett av skälen till att Hus beklagade att han spelat schack. Genom att spela löper man också risken att man ”uppeggar varandra till tävlan inbördes”, rentav odlar fiendskap mot varandra, vilket bibeln uppmanar kristna människor att undvika.
Dessutom kan vuxna anse att barnen inte bör leka med krigsleksaker eller ägna sig åt krigiska lekar. Är det då konsekvent av dem själva att ägna sig åt ett spel som av somliga betraktas som ”de vuxnas intellektuella motsvarighet till småpojkarnas manövrer med leksakssoldater”? Hur påverkas man av schackspelet? I rätt riktning?
Schack är utan tvivel ett fängslande spel. Men det finns synpunkter i samband med schack som var och en gör väl i att begrunda.