Hur förhåller det sig med de andra religionerna?
ENLIGT en förteckning över kyrkliga representanter, som var närvarande vid en konferens i Zagorsk i närheten av Moskva, finns det åtminstone tjugotre andra religioner och kyrkosamfund som är registrerade hos den sovjetiska statsmakten. Dessa får hålla gudstjänster i sina möteslokaler.
Bland dessa är den muhammedanska religionen, lutherska kyrkan, romersk-katolska kyrkan, baptistkyrkan, de georgiska och armeniska kyrkorna, judendomen, buddismen och en del mindre religioner. De är naturligtvis i minoritet jämfört med den ryska ortodoxa kyrkan. Sammanlagt representerar dessa minoritetsreligioner endast några få millioner människor i hela Sovjet.
Men det förhållandet att dessa andra religioner och kyrkosamfund är ”erkända” av regeringen avslöjar något. Det avslöjar att de också har kompromissat med kommunistledarna. Ett tecken på detta är att det finns andra religioner som inte tillåts bli registrerade eller hålla möten. Framträdande bland dessa är Jehovas kristna vittnen, som upprepade gånger försökt bli registrerade men som nekats tillstånd.
”Erkända” religioner håller på att dö ut
De ”erkända” religionerna håller emellertid så gott som undantagslöst på att dö ut. I boken Europe Since 1939 sägs det till exempel: ”Omkring 15 millioner muhammedaner i asiatiska Sovjetunionen visade med tiden en benägenhet att införliva sig med det kommunistiska levnadssättet; under officiell påtryckning avtog lojaliteten mot Islam och de egna muhammedanska sedvänjorna.” Och en amerikan som nyligen besökt Sovjetrepubliken Uzbekistan, vilken varit muhammedansk, sade: ”Flertalet medborgare i detta muhammedanska land har upphört med att utöva Islams religion.”
Buddismen hade en gång grepp om folket i de östra delarna av Sovjet. Reportern Peter Grose framhåller emellertid att buddisterna nu ”har att kämpa med att skarorna i de heliga ordnarna snabbt minskar, med att lamaerna nått en framskriden ålder och, framför allt, med att de buddistiska ledarna underordnar sig staten och som ett eko av Sovjets utrikespolitik hälsar medtroende buddister från utlandet med redogörelser för religionsfriheten i Sovjetunionen”.
Situationen är densamma för judendomen. Grose uppger att Sovjetunionens taktik ”har tilldelat det judiska samfundet i SSSR ett våldsamt slag”. Han tillägger: ”Judarna i Sovjet har nästan helt upphört att existera som en enad grupp. ... Att upplösa det judiska samfundet har varit en fast föresats hela den sovjetiska epoken igenom.” Han säger att det judiska samfundet saknar ledarskap. Som fadern i en judisk familj sade: ”Våra rabbiner har gett upp alltför lätt.” De barn som fötts av judiska föräldrar har i allmänhet också övergett judendomens sedvänjor.
Men vad skall man säga om de rapporter som talar om förnyat intresse för jiddisch, även hos den yngre generationen? Det är sant att regeringen på senare år har tillåtit utgivningen av en litterär tidskrift på jiddisch, Sovetish Heimland, vars upplaga växer. Men dess huvudredaktör är kommunist! När han tillfrågades om han lät publicera några religiösa artiklar, missförstod han tydligen frågan och svarade: ”Nej, vi publicerar mycket få artiklar mot religionen.” Han skrattade, när det påpekades att frågan avsåg artiklar som var till förmån för religionen. ”Synagogans intressen befattar vi oss inte alls med”, förklarade han. All undervisning som ges genom publikationer på jiddisch är alltså i harmoni med kommunistiska mål, inte med judendomens.
I rapporten från Minority Rights Group i London gjordes en ”tämligen exakt” beräkning av antalet synagogor som fortfarande är öppna i Sovjetunionen. Den visade en nedgång från omkring 3.000 år 1917 till endast 40 eller 50 nu. I och med Sovjets nya politik, som går ut på att tillåta en del judar att lämna landet för att bege sig till Israel, är det sannolikt att de religiösa judarna kommer att bli ännu färre i Sovjetunionen allteftersom tiden går.
Emellanåt innehåller den utländska pressen notiser som tycks peka på ett visst ökat intresse för baptisterna. Baptistkyrkan är ett av de ”erkända” kyrkosamfunden i Sovjetunionen. Men lägg märke till vad boken Russia, utgiven av Time Incorporated, hade att säga:
”Den som besöker baptistkyrkan i Moskva — den enda protestantiska gudstjänstbyggnaden i huvudstaden — kommer att finna den fullpackad med kanske 2.000 människor som trängs i en byggnad avsedd för några få hundra. Till och med på de provisoriska balkongerna syns ett hav av hängivna ansikten.
En mer ingående granskning av vilken som helst församling i Sovjetunionen avslöjar emellertid att de flesta av gudstjänstbesökarna är äldre människor, som föddes och växte upp före revolutionen, och nio av 10 av dem är kvinnor. I landsortsstäderna finner man kanske ett obetydligt större antal yngre människor.
Men att tolka detta som ett tecken på en religiös massväckelse skulle vara vilseledande. Allteftersom den äldre generationen dör bort är det sannolikt att religionen får ännu mindre inflytande på sovjetmedborgarnas liv.”
Och vidare, varför är baptistkyrkan ”erkänd” av den kommunistiska regeringen? New York Times’ korrespondent Grose ger en ledtråd. Han hänvisar till ett tillfälle då 400 medlemmar i denna kyrka visade sitt missnöje med den och ansökte hos Sovjets regering om rätt att få bilda en ny religiös organisation. Varför var de missnöjda? Grose säger: ”Tvistefrågan gällde att [de 400] troende menade att baptistledarna hade visat sig alltför eftergivna mot de statliga myndigheterna.” De avvikande skingrades emellertid; några fängslades, andra återförenade sig med den nationella organisationen.
Detta är ännu ett exempel på det förhållandet att Sovjet endast ”erkänner” de religioner som helt och hållet underordnar sig statsmakten. Det har åtminstone varit fallet ända fram till denna dag.
Oundviklig slutsats
Slutsatsen är alltså oundviklig: Sakta men säkert håller kristenhetens och hednavärldens religioner på att kvävas till döds i Sovjetunionen.
Dessa religioner ersätts i de flesta människors sinnen med ateism, materialism, vetenskap, ekonomiska prestationer, sport, kultur och av att man ser upp till staten för att få framgång. Dessa ting har blivit surrogat för människors naturliga benägenhet att se upp till något högre, till Gud.
Det som i verkligheten hänt i Sovjetunionen är just vad en historiker sade: ”Organiserad religion, bortsett från nit och hängivenhet i det fördolda, tycks vara en institution i utdöende.” I själva verket är sådan religion en institution i utdöende även i stora delar av världen i övrigt! Men det gäller i — särskilt hög grad i Sovjetunionen, där prästerskapet inte ger någon verklig ledning, där det inte förekommer någon egentlig undervisning om Gud i kyrkorna eller i kyrkomedlemmarnas hem och där statens hela makt varit emot religionen i över fem årtionden.
Innebär detta att Sovjetunionen i framtiden kommer att bebos så gott som uteslutande av ateister? Kommer Sovjetunionen till slut att vara helt utan religion? Utvecklingen i våra dagar pekar i den riktningen, det är sant, men förhållandena kommer att ändras i en nära framtid!