Hur stor var Karl den store?
KARL DEN STORE kallades ovanligt nog ”den store” redan under sin egen levnad. Varför det? På grund av sina militära erövringar, sitt stora imperium, sin statskonst, sitt befrämjande av jordbruk, bro- och vägbyggnad, kultur och bildning, liksom också på grund av sitt stora intresse för religion och för prästerskapets och folkets moral.
Men samtidigt som han kallades ”den store” av sina samtida och världens historieskrivare, var hans liv förvisso inte något gott exempel för ungdomar, och särskilt inte för kristna ungdomar, ett exempel som de kunde försöka efterlikna. Lika stora som hans insatser, bragder och bedrifter var, lika stora var också hans förbrytelser, hans obarmhärtiga ärelystnad och hans slughet.
Karl den store föddes som oäkta son omkring år 732 v.t., och hans far och mor förmåddes legalisera sitt äktenskap först sedan han var född. År 768 började Karl den store dela frankerriket med sin bror, sedan hans far, Pippin den lille, hade dött. År 771 blev han ensam härskare över frankerna efter broderns ovanligt plötsliga död. Han kröntes till kejsare av påven år 800 och dog 814.
Hans militära bedrifter
Karl den stores farfar, Karl Martell, kallades ”Hammaren” på grund av sina militära bedrifter, i synnerhet genom slaget vid Poitiers år 732, då han hindrade araberna från att utbreda sig i Europa. Karl Martells son, Pippin den lille, gjorde sig likaså ett namn genom militära bedrifter. Han fick påven att godkänna att han tillvällade sig tronen i frankerriket genom att han framhöll för honom att det var bättre att tronen innehades av någon som hade förmågan än av en som hade den lagliga rätten, men var en nöjeslysten vekling. Påven Bonifacius smorde tjänstvilligt Pippin till härskare, och så kom han att bli den förste europeiske monark som sade sig härska ”med Guds nåde”. Vid den tiden bestod frankerriket till största delen av nuvarande Frankrike och Västtyskland.
Medan Karl den store ännu var helt ung och regerade tillsammans med sin bror, slog han med våld ned ett uppror i Akvitanien i nuvarande sydvästra Frankrike. Det var det första av mer än femtio fälttåg som han deltog i. När påven bad om hans hjälp, då han hotades av den longobardiske härskaren Desiderius, besegrade Karl den store denne härskare och begagnade detta tillfälle som en förevändning att annektera longobardernas områden och bli kung över Lombardiet.
Karl den stores militära erövringar i Italien avbröts emellertid tvärt av att han blev tvungen att slå tillbaka sachsarna, som ideligen anföll frankerriket. Han förde arton fälttåg mot dem under en tid av trettiotre år, innan han slutligen fullständigt underkuvade dem. Enligt New Catholic Encyclopedia (band 3, sid. 497) var dessa krig ”förbundna med utomordentlig grymhet och tvångsdeporteringar. ... Sachsarnas motstånd underblåstes av Karls försök att tvinga dem att anta kristendomen.” Vilket hyckleri att använda ”utomordentlig grymhet” för att tvinga människor att ”anta kristendomen”! Men Karl den store var ju förstås varken den förste eller den siste som begått brott i den ”kristna” religionens namn.
Fullföljande sin ambition att bli härskare över ett stort imperium lyckades Karl den store genom intriger och våldshot lägga Bayern till sitt rike. Detta i sin tur förde honom mot avarerna, ett storligen fruktat rövarfolk som var besläktat med hunnerna. I århundraden var de Europas plågoris, och vid ett tillfälle tog de 270.000 krigsfångar i Konstantinopel. Historieskrivaren Lord omnämner dem som barbarer som ”bara tänkte på plundring” och som ”var mer fruktade för sitt stora antal och sina förstörelsebringande härjningar än för sin militära skicklighet”. Deras motstånd mot Karl den store var så starkt att då han väl hade besegrat dem, hade han så gott som utplånat dem.
Hans enda militära nederlag var när han var på återtåg från ett fälttåg till Spanien. Vid Roncevaux anföll gascognarna hans intet ont anande eftertrupp, tillintetgjorde 20.000 av hans soldater och tog med sig allt det krigsbyte som Karl den store hade tagit.
Till följd av sina krigståg och sin politiska list kunde Karl den store utsträcka frankerrikets besittningar till att omfatta största delen av det som i dag är Frankrike, Västtyskland, Österrike, Schweiz, Holland, Belgien, delar av Spanien och drygt hälften av Italien. Man kan säga att hans ärelystnad, när det gällde att utvidga sitt rike, kröntes med framgång på bekostnad av hans samvete. Men berättigar enbart framgång en härskare att kallas ”stor”?
Hans statskonst
Man har sagt att Karl den store ändrade Europa inte bara till det yttre, genom sina erövringar, utan också till det inre, genom sitt statsmannaskap. Han förbättrade lagar och nedtecknade och utgav en ”väldig ström” av förordningar som kallades ”kapitularier”. Han nöjde sig inte med detta, utan sände också ut inspektörer två och två för att kontrollera de män som han hade insatt i maktställningar i de olika delarna av riket. Vanligtvis var en av dessa en världslig ämbetsman och den andre en religiös dignitär. De tog upp klagomål och rättade till förhållanden, ty, som han sade, ”kejsaren kan inte utöva behövlig uppsikt över och fostran av varje enskild person”.
Han tog också itu med att reparera och bygga vägar och broar. Han befrämjade förbättrade jordbruksmetoder och omflyttade folk i rikets intresse. Han upprättade ett enhetligt vikt- och måttsystem och ersatte de sextiosju olika myntslag som präglats i de olika besittningarna med ett som gällde för hela riket; återigen ett mästerdrag till gagn för honom själv och hans styre. Hans system med 240 mot 1 (pence, shilling och pund) upptogs av en engelsk kung; ett system som engelsmännen inte har ändrat förrän helt nyligen. Då var fransmännen och tyskarna förståndigare, som för länge sedan övergav Karl den stores system med 240 mot 1 och införde decimalsystemet.
Hans kulturella intressen
Karl den store har beskrivits som ”en man med omättlig intellektuell vetgirighet, mångsidig i sina intressen och fordrande mot dem av vilka han kunde lära något”. Allt detta kan sägas vara blott en annan sida av hans själviska ärelystnad. Han förmådde anglosachsaren Alkuin, en av den tidens lärdaste män, att komma till hans hov för att ”så lärdomens säd i frankerriket”. Många andra från olika länder lockades av Karl den store att bo i hans kungliga palats. Han befallde prästerna att upprätta skolor i alla städer och byar, dit föräldrar kunde skicka sina barn utan kostnad, om de inte kände sig förpliktade att betala eller inte var i stånd att betala sina barns utbildning. På grund av detta hade barnen i Frankrike till helt nyligen en speciell minnesdag för denne ”skolans grundare”.
Han var också mycket intresserad av konst, vilket resulterade i den så kallade ”karolingiska renässansen”.
De bokstavstyper som används i de flesta länder i västvärlden i dag utvecklades på hans begäran. De kallas vanligen det ”romerska” eller ”latinska” alfabetet till skillnad från det utsirade gotiska eller gamla tyska alfabetet. Karl den stores bemödanden i fråga om utbildningen bar sådan frukt att kung Alfred av England åratal efteråt vände sig till frankerna för att skaffa lärda män till att bygga upp undervisningsväsendet i landet. Som en lärd fransman uttryckte det: ”Karl den store lade grunden till all modern bildning.”
Hans religiositet
Karl den store kan i sin religiositet sägas ha liknat de religiösa ledarna på Jesu tid, som i själva verket sade: ”Gör som jag säger och inte som jag gör”, och som silade mygg och svalde kameler. (Matt. 23:2, 3, 24) Han inbillade sig ha fått gudomlig befogenhet att upprätta Guds rike på jorden, men han brukade list, intriger och ytterlig grymhet. Han förlänade varje viktigare företag religiös betydelse. Han förstörde sachsarnas hedniska avgudar och offerlundar och lät dem välja mellan att bli döpta eller dödade. Emellertid lyckades Alkuin mot slutet av hans regering övertyga honom om att påtvingade dop var meningslösa, ty en människa kan tvingas att döpas men inte tvingas att tro. Samtidigt som han påstod sig stå i vänskapsförhållande till påvarna och vid mer än ett tillfälle kom till deras hjälp, när de hotades av militära styrkor, säger en historieskrivare att ”resultatet av hans politiska drag alltid tycktes vara ett slag i ansiktet för påven”.
I vissa religiösa angelägenheter framstod han som överlägsen påvarna och biskoparna och kände sig oförhindrad att tillrättavisa dem i lärofrågor, moraliska frågor och beträffande fullgörandet av deras plikter. I alla dessa avseenden kom de sorgligt till korta. Bland de många kyrkomöten eller råd som han sammankallade var det ett som hade till syfte att fördöma läran om att Jesus var adoptivson till Gud och inte Guds verklige Son samt att fördöma dyrkan av bilder, fastän frihet att dyrka dem garanterades. När påven protesterade, gav sig Karl den store inte en tum.
Han var väl förtrogen med bibeln och tyckte om att citera den som stöd för sina åtgärder. Han visade sitt intresse för bibeln genom att låta göra en reviderad översättning med hjälp av sin läromästare Alkuin, och om detta arbete utropade Karl den store: ”Gud har hjälpt oss i alla dessa ting, och vi har därför redan åstadkommit en noggrann textförbättring av alla böckerna i Gamla och Nya testamentet, vilka avskrivarna i sin okunnighet har förvanskat.” Under det att hans eget liv inte på långt när nådde upp till Guds rättfärdiga krav, sade han varnande till sina undersåtar att hans egen frälsning berodde på deras uppförande, eftersom Gud skulle komma att hålla honom ansvarig för deras handlingar.
Vad beträffar hans egen andel i att påven Leo III den 25 december år 800 krönte honom till kejsare finns det många olika åsikter bland historikerna. Många håller före att han visste om alltsammans och att det i högsta grad hade hans gillande. Men andra har samma åsikt som hans personlige levnadstecknare Einhard, som sade att om Karl den store hade vetat på förhand vad påven ämnade göra, skulle han inte ha gått in i katedralen den dagen. Något som styrker Einhards påstående är att senare i livet ”den åldrige kejsaren följde en väg ... som tydde på att kejsartiteln betydde föga nytt vad den inre styrelsen av riket beträffar. Ibland tycktes konungens handlingssätt stå i strid med själva grundtanken om ett imperium. ... År 813, efter det att två av hans söner hade dött, krönte han personligen Ludvig (den fromme) till sin efterträdare och uteslöt därigenom påvedömet från varje del i utväljandet eller insättandet av kejsaren.” — New Catholic Encyclopedia, band 3, sid. 499.
Hur stor var han?
Det är sannerligen inte många män som under sin egen livstid kallats ”den store”, som Karl den store kallades av många av sina samtida. Men alla var inte av samma åsikt. Hans hänsynslöshet, när det gällde att tillfredsställa sin ärelystnad, gjorde att mer än ett anslag smiddes mot hans liv, och ett av dessa, vilket innefattade hans förstfödde son (som Karl den store hade försummat på grund av att han var puckelryggig), var nära att lyckas. Men viktigare än någon människas åsikt är hur Gud måste ha betraktat Karl den store. Gud ser till hjärtat. (1 Sam. 16:7) Jehova Guds lagar angående blodets och människolivets helgd betydde ingenting för Karl den store. Han hyllade utan tvivel tesen att ”målet helgar medlen”. Och vad mer är, fastän han predikade moral för andra, från påven och nedåt, och särskilt utpekade prästerskapet och munkarna, som var kända för sin sexuella omoraliskhet, hade han själv älskarinnor och frillor. Som en av hans levnadstecknare uttryckte det fick man under hans regering ”se mord, utrensningar och plundringar äga rum jämsides med reformer, upplysning och ett enande av [delar av] Europa”. På hans skuldkonto stod också de samvetslösa medel med vilka han tillskansade sig Bayern och besegrade avarerna. Han var till och med villig att gifta sig med den blodtörstiga kejsarinnan Irene för att införliva det bysantinska väldet med sitt eget.
Historikerna anser i allmänhet att den ”skändligaste skamfläcken i hans liv” var då han lät halshugga 4.500 sachsiska krigsfångar på en dag — på grund av att de deltagit i ett uppror. Och trots att han ofta framhöll hur angelägen han var att gå Guds vägar, finns det inget belägg för att han greps av ånger över denna mordiska handling. Han hade tänkt att detta skulle bli en läxa för sachsarna, som jämt och ständigt gjorde uppror mot honom. Men det var en gagnlös handling, ty i stället för att ingjuta fruktan i sachsarna gjorde den att de blev ännu mer upproriska! I sin religiösa inbilskhet ville han bli känd som ”kung David”, men han kunde inte åberopa gudomlig befallning att föra krig, som kung David kunde. Dessutom uttryckte kung David uppriktig sorg och ånger, när han begått en försyndelse.
Det måste också erkännas att sammanhållningen i hans rike främst var beroende av hans egen starka personlighet. Han byggde inte väl, ty ”den politiska organisation som Karl den store hade skapat upplöstes ... kort efter hans död”, omtalar hans levnadstecknare Winston. Fastän han var känd som ”Karl den store”, var han inte stor i Guds ögon och inte heller i deras, vilkas normer bestäms av Guds ord.