Var kristenhetens omvändelsemetoder kristna?

VAD är det för fel på kristenheten? Varför är den uppdelad i oräkneliga sekter? Varför har så många övergett kyrkorna? Varför har ”kristna” länder så ofta kämpat mot varandra? Den sanna kristendomen var inte sådan. Vad är det då som gått på tok? Var det kanske kristenhetens omvändelsemetoder det var fel på? Är den byggd på sand eller på klippgrund? — Matteus 7:24—27.

Omvändelse betyder att vända om från en livskurs till en annan. År 50 v.t. omvände till exempel aposteln Paulus många människor i Korint till kristendomen. Den staden hade ett så dåligt rykte på grund av omoraliskhet att ordet ”korintisera” kom att betyda ”bedriva otukt”. Paulus skrev senare till sina korintiska bröder: ”Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, ... eller män som ligger med män, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utpressare skall ärva Guds rike. Och likväl är detta vad några av er har varit.” — 1 Korintierna 6:9—11.

Hur kunde Kristi ursprungliga rena lära urarta till de kyrkosystem vi ser i kristenheten i dag? Många faktorer spelade in. Aposteln Petrus förutsade den nedbrytande verkan som ”falska lärare” skulle få, vilka gjorde sig skyldiga till ”tygellösa handlingar” och ”falska ord”. (2 Petrus 2:1—3) Jesus sade till sina lärjungar att de inte skulle vara ”någon del av världen”. (Johannes 15:19) Men under 100- och 200-talen kom hednisk filosofi och världsliga tendenser att förvanska kristendomen. Också omvändelsemetoderna började urarta.

Konstantins omvändelse

På 300-talet inträffade en av världshistoriens mest kända ”omvändelser”, omvändelsen av den romerske kejsaren Konstantin. Det påstås att han före ett fältslag fick se ett kors på himlen med orden: ”I detta tecken skall du segra.”

Blev Konstantin en sann kristen? Kristen omvändelse symboliseras genom dop, fullständig nedsänkning i vatten. Konstantin uppsköt detta viktiga steg till dess han låg på sin dödsbädd. Konstantin var inte ”en kristen gestalt” hävdar historikern H. Fisher i sin bok History of Europe och tillägger: ”Han ... tog livet av sin hustru och sin son. ... Han trodde på Kristus, men också på den obesegrade solen. [Det var Konstantin som införde firandet av söndagen, solens dag.] Han ... behöll ämbetet som pontifex maximus [överstepräst].”

På grund av Konstantins stöd blev ”kristendomen” (av det avfälliga slaget) imperiets officiella religion. Detta resulterade i en plötslig ökning av antalet omvändelser och bildade mönstret för en våg av framtida omvändelser. Historikern E. Gibbon förklarar: ”Eftersom samhällets lägre skikt styrs av föredömets makt, kom omvändelsen av personer som var framträdande på grund av börd, makt eller rikedom snart att följas av de underlydande massorna.”

Omvändelsen av hedniska stammar

Under 400-talet började det dekadenta romerska riket försvagas och vittra sönder. Krigiska germanska stammar trängde igenom imperiets gränser och spred sig söderut. Den berömda fredsepoken pax romana bröt samman, och Europa förvandlades till en krigsskådeplats. Så småningom besegrade den frankiske kungen Klodvig I sina rivaler och gjorde sig till herre över en stor del av Västeuropa. Frankerna var inte kristna, men Klodvig gifte sig med en katolsk prinsessa som hette Klotilda.

Enligt vissa källor hade Klodvig en liknande upplevelse som Konstantin. Hårt ansatt i en strid med alemannerna anropade han Kristus om seger. Han vann slaget. När han kommit tillbaka från fälttåget blev han döpt, år 496. Charles Omans bok The Dark Ages (De mörka århundradena) berättar: ”3.000 av hans stridsmän följde honom till dopfunten.”

Blev de sanna kristna? Oman svarar: ”Man kan inte påstå att kungens omvändelse förändrade hans karaktär eller uppförande till det bättre. ... Frankerna ... var snara att följa honom in i kyrkans fålla ... Men det förhöll sig med folket som med kungen — förändringen var så gott som uteslutande av ytlig karaktär.”

Britannien ”kristnas”

Britannien var under 500-talet ett i huvudsak icke-kristet land. Det hade i viss utsträckning ”kristnats” under det romerska imperiet, men sachsiska stammar hade invaderat landet och drivit de brittiska ”kristna” västerut. Dessa sachsiska stammar hade inga band med påven i Rom. År 596 sände emellertid påven Gregorius I dit en munk vid namn Augustinus, som landsteg nära Ramsgate i Kent. Han lyckades snart omvända kungen där, som hette Ethelbert, och männen i Kent följde kungens exempel. Liknande massomvändelser ägde rum i andra delar av England. Fisher skriver: ”Här, liksom på andra håll, kan hedningarnas omvändelse inte sägas bero på någon hjärtats ånger, utan på monarkens påtryckningar på en underdånig befolkning. ... Kungens tro blev folkets tro.”

Augustinus’ viktigaste uppdrag från påven var emellertid att få de oavhängiga brittiska ”kristna” att underställa sig Rom. Två möten, som Augustinus höll med de brittiska biskoparna, misslyckades fullständigt. ”Om ni inte vill ta emot fred av era vänner ska ni få möta era fiender!” utropade ”helgonet”. Denna stridslystna attityd avspeglar påven Gregorius’ inställning, som, enligt Encyclopædia Britannica, ”stundom förespråkade anfallskrig mot hedningarna i syfte att kristna dem”.

Omvändelseverket i Sachsen och andra länder

Krig spelade sannerligen en stor roll i omvändelsen av det icke-kristna Europa. Beträffande Karl den store, frankernas kung från 768 till 814, säger H. G. Wells: ”Han förvandlade sina anfallskrig till regelrätta religionskrig. ... Hela nationer omvändes till kristendomen med svärdets hjälp.” År 782 lät han i Verden kallblodigt slakta 4.500 fångar, som hade lett ett uppror och vänt sig ifrån ”kristendomen”. Encyclopædia Britannica säger beträffande erövringen av Sachsen: ”De våldspräglade metoder med vilka missionerandet bedrevs hade varit okända under den tidiga medeltiden.”

De slaviska stammarna i östra Europa, som utan tvivel blivit skrämda av Karl den stores blodtörstiga rykte, underkuvades med lätthet och omvändes. År 988 lyckades den ryske härskaren Vladimir genom intriger få till stånd ett äktenskap med en bysantinsk grekisk-ortodox prinsessa och gick, som ett led i det politiska kontraktet, med på att bli ”kristen”. Han befallde därefter ”massdop av sina undersåtar”.

”Europas omvändelse till kristendomen”, skriver historikern H. Fisher, ”var, efter den första heroiska perioden av fattigdom och entusiasm, främst resultatet av materialistiska beräkningar eller politiska påtryckningar. Goterna, frankerna, sachsarna och skandinaverna övergick till kristendomen, inte som individer, vägledda av ett inre ljus, utan som folk, underkastade massuggestion och på order av politiska styresmän.”

Många bland prästerskapet hade blivit välbärgade, politiskt inflytelserika och omoraliska. Detta bidrog till att ”kätterska” sekter började växa fram. På 1100-talet hade Languedoc, dvs. södra Frankrike, kommit att bli en härd för ”kätteri”. Låt oss nu undersöka hur kyrkan grep sig an med —

Omvändelsen av kättare i södra Frankrike

Det fanns två grupper av ”kättare” i Languedoc — katarerna, eller albigenserna, och valdenserna. De förra var talrikare, och deras trosuppfattningar var en blandning av kristna och orientaliska idéer. Valdenserna var mer renläriga och mycket nitiska i att förkunna bibelns budskap bland det enkla folket.

Man försökte först med fredliga omvändelsemetoder. När dessa misslyckades, förklarade påven Alexander III vid ett laterankonsilium: ”Kyrkan ... måste ... begära hjälp av furstarna, på det att fruktan för världsligt straff måtte tvinga människor att söka ett andligt botemedel för sina tillkortakommanden.”

Påven Innocentius III försökte sig emellertid på ytterligare en övertalningskampanj. I denna spelade en spansk präst, Domingo de Guzman, en framträdande roll. Men trots hans nit var det få kättare som övergav sin övertygelse. En dominikansk skribent tillskriver honom följande yttrande: ”Där en välsignelse misslyckas, kommer en stadig käpp av lyckas.” Vad var denna ”stadiga käpp”?

I juli 1209 gav sig en stark här av riddare, soldater och legoknektar i väg från Lyon till Languedoc. De var korsfarare. De hade uppbådats på befallning av påven Innocentius III för att företa ett korståg mot kättarna. Deras anförare var ett påvligt sändebud. Den 21 juli slog denna styrka läger nära staden Béziers i sydöstra Frankrike. En begäran om att en grupp kättare skulle utlämnas till korsfararna avslogs av stadens invånare.

Följande dag anföll korsfararna, och de övermannade snart den lilla skaran av försvarare. Legoknektarna var sedeslösa desperados, och riddarna var helt inriktade på plundring. De var allesammans skoningslösa. Många människor flydde till kyrkorna för att söka skydd. Historikern Z. Oldenbourg beskriver utgången i sin bok Le Bucher De Montségur (Massakern i Montségur): ”Dörrarna till kyrkorna bröts upp med våld. ... Alla som var där inne slaktades utan åtskillnad — kvinnor, invalider, spädbarn och präster. ... På några få korta timmar förvandlades den välbärgade staden Béziers till en stad full av blödande, stympade lik och ingenting annat.” Och denna fruktansvärda uppvisning i brutalitet utfördes under ledning av det påvliga sändebudet, som triumferande skrev till påven: ”Nära tjugo tusen av invånarna överlämnades åt svärdet, utan hänsyn till ålder och kön.”

Gjorde denna ”stadiga käpp” någon verkan? Hundratals katarer och valdenser brändes på bål, men år 1229, efter tjugo års krig och elände, hade de ”kätterska” grupperna fortfarande starkt stöd i Languedoc.

År 1233 utrustades två dominikanermunkar med särskild myndighet som inkvisitorer. Deras metod gick ut på att utlysa en ”nådatid”, under vilken kättare och sympatisörer kunde komma och avlägga bekännelse. Men som bevis på sin ”omvändelse” måste de ange andra kättare. Detta listiga tillvägagångssätt, uppbackat av fruktan för tortyr eller bränning, fick många att bli samarbetsvilliga. Angivelserna haglade och utlöste ett skräckvälde. På bara en enda plats, Moissac, brändes 210 kättare till döds i ett ohyggligt jättebål. Den heliga inkvisitionen lyckades kuva katarerna. Valdenserna finns fortfarande kvar.

Några århundraden senare skakades det vackra landet Frankrike av striderna mellan katolska kyrkan och reformationen. I England, där Henrik VIII år 1534 utropade sig själv till engelska kyrkans överhuvud, befann sig de katoliker i stor fara som vägrade att omvända sig till hans nya religionspolitiska system. ”Kungens tro” måste fortfarande vara ”folkets tro”.

Protestantismen vann terräng under hans sons, Edvard VI:s, regering, men pendeln svängde över åt andra hållet under den därpå följande regeringen under den katolska drottningen Maria. Sir Winston Churchill förklarar i sin ”Historia”: ”Stadsbor och bönder, hela den mängd individer som bildar ett folk, befalldes i Edvard VI:s namn att tåga en väg till frälsning och i drottning Marias namn att tåga tillbaka samma väg, och den som inte ville skynda på vid det första tillfället eller vända vid det andra blev tvungen att försvara sin övertygelse i galgen eller på bålet.”

Kan du föreställa dig att Jesus Kristus eller någon sann kristen skulle döma människor till galgen eller bålet för deras övertygelse?

[Infälld text på sidan 19]

Hela nationer omvändes till kristendomen med svärdets hjälp

[Bild på sidan 17]

Hundratals som vägrade att omvända sig blev brända på bål

[Bild på sidan 18]

Karl den store hotade att döda dem som vägrade låta döpa sig