Konstantin den store — en förkämpe för kristendomen?

Den romerske kejsaren Konstantin är bland de få män vars namn historien har utbroderat och förskönat med benämningen ”den store”. Kristenheten har lagt till uttrycken ”helgon”, ”trettonde aposteln”, ”heligt jämställd med apostlarna” och ”utvald av Guds försyn för att genomföra den största helomvändningen i hela världen”. På andra sidan av skalan beskriver några Konstantin som ”blodbestänkt, brännmärkt av otaliga avskyvärdheter och full av svek, ... en ohygglig tyrann, skyldig till avskyvärda brott”.

MÅNGA till bekännelsen kristna har blivit lärda att Konstantin den store var en av kristendomens mest framträdande välgörare. De ger honom äran för att ha befriat kristna från lidandet till följd av romersk förföljelse och för att ha gett dem religionsfrihet. Dessutom är det en mycket vanlig uppfattning att han troget följde i Jesu Kristi fotspår med en stark önskan att främja den kristna saken. Den ortodoxa kyrkan och den koptiska kyrkan har förklarat både Konstantin och hans mor, Helena, för ”helgon”. Deras högtid firas den 3 juni eller den 21 maj, beroende på vilken kyrkokalender som används.

Vem var egentligen Konstantin den store? Vad var hans roll i utvecklingen av den efterapostoliska kristendomen? Det är mycket upplysande att låta historien och forskare besvara dessa frågor.

Den historiske Konstantin

Konstantin, son till Constantius Chlorus, föddes omkring år 275 v.t. i Naissus i Serbien. När fadern år 293 v.t. blev kejsare över romarrikets västra provinser, stred Konstantin vid Donau under befäl av kejsar Galerius. År 306 v.t. reste Konstantin till Britannien för att vara vid sin döende fars sida. Kort efter sin fars död utropades Konstantin av hären till kejsare.

Vid den tiden var det fem andra som påstod sig vara kejsare. Perioden mellan år 306 och år 324 v.t., varefter Konstantin blev ensam härskare, var en tid av oupphörligt inbördeskrig. Segrar i två fälttåg garanterade Konstantin en plats i den romerska historien och gjorde honom till ensam härskare över romarriket.

År 312 v.t. besegrade Konstantin sin motståndare Maxentius vid milviska bron (Pons Milvius) utanför Rom. Kristna apologeter påstod att under det fälttåget syntes under solen ett flammande kors med den latinska inskriften: In hoc signo vinces, som betyder: ”I detta tecken skall du segra.” Det sägs också att Konstantin i en dröm blev uppmanad att måla de två första bokstäverna i Kristi namn på grekiska på sina soldaters sköldar. Den här berättelsen innehåller emellertid många anakronismer. I boken A History of Christianity sägs det: ”Det förekommer motsägelser angående den exakta tiden, platsen och detaljer i denna syn.” När Konstantin välkomnades i Rom, utropade en hednisk senat honom till överste augustus och pontifex maximus, dvs. överstepräst över rikets hedniska religion.

År 313 v.t. ingick Konstantin en överenskommelse med kejsar Licinius, härskaren över de östra provinserna, om samregerande. Genom det så kallade ”Milanoediktet” garanterade de gemensamt religionsfrihet och lika rättigheter för alla religiösa grupper. Många historiker tonar emellertid ner betydelsen av detta dokument och säger att det bara var ett offentligt rutinbrev och inte ett betydelsefullt kejserligt dokument som signalerade en förändring av inställningen till kristendomen.

Inom de följande tio åren besegrade Konstantin sin siste rival, Licinius, och blev den obestridde härskaren över den romerska världen. År 325 v.t., ännu inte döpt, presiderade han vid det första stora ekumeniska konsiliet för den ”kristna” kyrkan, där arianismen fördömdes och en sammanfattning av viktiga trosfrågor, kallad den nicenska trosbekännelsen, avfattades.

År 337 v.t. blev Konstantin dödligt sjuk. På sin dödsbädd blev han döpt, och sedan dog han. Efter hans död gav senaten honom en plats bland de romerska gudarna.

Religionens roll i Konstantins strategi

Beträffande den allmänna inställningen till religion som de romerska kejsarna hade under 200-talet och 300-talet sägs det i boken Istoria tou Ellinikou Ethnous (Den grekiska nationens historia): ”Även när de som innehade den kejserliga tronen inte hade någon djup religiös läggning, gav de efter för den förhärskande andan och fann det nödvändigt att ge religionen en högre rang inom ramen för det politiska systemet, för att åtminstone ge sina handlingar en religiös anstrykning.”

Konstantin var verkligen en man av sin tid. I början av sin karriär behövde han i viss utsträckning ”gudomligt” beskydd, och detta kunde inte de förbleknande romerska gudarna ge. Kejsardömet, inbegripet dess religion och andra institutioner, var på tillbakagång, och något nytt och upplivande behövdes för att återställa det. I uppslagsverket Hidria sägs det: ”Konstantin var särskilt intresserad av kristendomen, eftersom den understödde inte bara hans seger, utan också omorganiseringen av hans kejsardöme. De kristna kyrkor som fanns överallt blev hans politiska stöd. ... Han omgav sig med dåtidens höga prelater ... , och han krävde att de skulle bevara sin enhet intakt.”

Konstantin förstod att den ”kristna” religionen — om än avfällig och djupt korrumperad vid den tiden — effektivt kunde utnyttjas som en återupplivande och enande kraft för att tjäna hans högtflygande planer på kejserligt styre. Han godtog den avfälliga kristendomens grunder för att få stöd till att främja sina egna politiska syften och beslöt att ena folket under en ”katolsk”, dvs. universell, religion. Hedniska sedvänjor och högtider fick ”kristna” benämningar. Och ”kristna” präster fick samma status, lön och inflytelserika ställning som hedniska präster.

I sin strävan att få till stånd religiös enhet för politiska syften krossade Konstantin snabbt alla avvikande åsikter, inte på grund av sanningshalten i lärofrågor, utan på grund av vad majoriteten godtog. De djupgående dogmatiska skillnaderna inom den kraftigt splittrade ”kristna” kyrkan gav honom möjligheten att ingripa som en ”gudasänd” medlare. I sina kontakter med donatisterna i Nordafrika och med Arius’ efterföljare i den östra delen av kejsardömet upptäckte han snabbt att övertalning inte räckte för att forma en fast, enande tro.a Det var i ett försök att lösa den arianska tvisten som han sammankallade det första ekumeniska konsiliet i kyrkans historia. — Se rutan ”Konstantin och kyrkomötet i Nicaea”.

Historikern Paul Johnson säger angående Konstantin: ”En av de främsta orsakerna till att han tolererade kristendomen kan ha varit att det gav honom och staten möjligheten att kontrollera kyrkans hållning till ortodoxi och behandlingen av heterodoxi.”

Blev han någonsin kristen?

Johnson konstaterar: ”Konstantin övergav aldrig soldyrkan, och han behöll solen på sina mynt.” I The Catholic Encyclopedia sägs det: ”Konstantin visade samma ynnest mot båda religionerna. Som pontifex maximus vakade han över den hedniska tillbedjan och skyddade dess rättigheter.” ”Konstantin blev aldrig kristen”, konstaterar uppslagsverket Hidria och tillägger: ”Eusebios av Caesarea, som skrev hans biografi, säger att han blev kristen i sina sista stunder i livet. Detta är inte hållbart, för dagen innan hade [Konstantin] offrat till Zeus, eftersom han också hade titeln pontifex maximus.”

Ända till sin död år 337 v.t. hade Konstantin den hedniska titeln pontifex maximus, som bars av det högsta överhuvudet i religiösa frågor. Beträffande hans dop är det rimligt att fråga: Föregicks det av äkta ånger och sinnesändring samt att han vände om, som Bibeln föreskriver? (Apostlagärningarna 2:38, 40, 41) Var det ett fullständigt vattendop som en symbol för Konstantins överlämnande åt Jehova Gud? — Jämför Apostlagärningarna 8:36–39.

Ett ”helgon”?

I The Encyclopædia Britannica sägs det: ”Konstantin kunde göra anspråk på att kallas stor mer på grund av vad han gjorde än vad han var. När man granskar hans karaktär, hamnar han faktiskt bland de lägsta av alla dem på vilka epitetet [stor] har tillämpats både i nutid och i forntid.” Och boken A History of Christianity ger oss denna information: ”Det fanns tidiga rapporter om hans våldsamma humör och hans grymhet då han blev vred. ... Han hade ingen respekt för mänskligt liv. ... Hans eget liv blev avskyvärt då han åldrades.”

Det är uppenbart att Konstantin hade svåra personlighetsstörningar. En historieforskare förklarar att ”hans lynniga temperament ofta var orsaken till att han begick våldsdåd”. (Se rutan ”Mord inom den kejserliga familjen”.) Konstantin var inte ”en kristen gestalt”, hävdar historikern H. Fisher i sin bok History of Europe. Fakta karakteriserar honom inte som en sann kristen som hade tagit på ”den nya personligheten” och hos vilken man kunde finna Guds andes frukt — kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. — Kolosserna 3:9, 10; Galaterna 5:22, 23.

Följderna av hans bemödanden

Som den hedniske pontifex maximus — och således det romerska kejsardömets religiösa överhuvud — försökte Konstantin vinna den avfälliga kyrkans biskopar för sin sak. Han erbjöd dem ärofulla maktpositioner såsom ämbetsmän i den romerska statsreligionen. The Catholic Encyclopedia medger: ”En del biskopar, som var förblindade av prakten vid hovet, gick till och med så långt att de prisade kejsaren som en Guds ängel, som en helig varelse och profeterade att han, likt Guds Son, skulle regera i himlen.”

Då den avfälliga kristendomen blev populär i politiska kretsar, blev den mer och mer en del av den här världen, detta världsliga system, och gled bort från det som Jesus Kristus lärde. (Johannes 15:19; 17:14, 16; Uppenbarelseboken 17:1, 2) Detta ledde till att det blev en sammansmältning av ”kristendom” och falska läror och sedvänjor — treenighetsläran, själens odödlighet, det brinnande helvetet, skärselden, böner för de döda, bruket av radband, ikoner, religiösa bilder och liknande. — Jämför 2 Korinthierna 6:14–18.

Från Konstantin ärvde kyrkan också benägenheten att vara auktoritär. Forskarna Henderson och Buck säger: ”Evangeliets enkelhet blev fördärvad. Praktfulla riter och ceremonier infördes; världsliga ärebetygelser och förmåner förlänades kristendomens lärare, och Kristi rike blev i avsevärd grad omvandlat till ett denna världens rike.”

Var finns sann kristendom?

Historiska fakta avslöjar sanningen bakom Konstantins ”storhet”. Kristenheten är delvis ett resultat av en hednisk kejsares politiska egennytta och listiga manövrer i stället för att vara grundad av Jesus Kristus, huvudet för den sanna kristna församlingen. Historikern Paul Johnson frågar mycket träffande: ”Underordnade sig kejsardömet kristendomen, eller bedrev kristendomen otukt med kejsardömet?”

Alla som verkligen vill hålla fast vid sann kristendom kan få hjälp att känna igen den och komma tillsammans med den sanna kristna församlingen i vår tid. Jehovas vittnen över hela jorden hjälper villigt uppriktiga människor att identifiera sann kristendom och att tillbe Gud på ett för honom godtagbart sätt. — Johannes 4:23, 24.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 28]

Konstantin och kyrkomötet i Nicaea

Vilken roll spelade den odöpte kejsar Konstantin vid kyrkomötet i Nicaea? I The Encyclopædia Britannica sägs det: ”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.”

Efter två månader av häftiga religiösa debatter ingrep den här hedniske politikern och fattade ett beslut till förmån för dem som sade att Jesus var Gud. Men varför? ”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi”, sägs det i A Short History of Christian Doctrine. Vad han insåg var att religiös splittring utgjorde ett hot mot hans rike, och han var besluten att konsolidera sitt rike.

Beträffande det slutdokument som formulerades i Nicaea under Konstantins beskydd och ledning konstateras det i Istoria tou Ellinikou Ethnous (Den grekiska nationens historia): ”Det visar [Konstantins] likgiltighet för lärofrågor, ... hans omedgörliga krav när han försökte återställa enheten inom kyrkan till varje pris och slutligen hans övertygelse om att han som ’biskop för dem som är utanför kyrkan’ hade det slutliga avgörandet i varje religiös fråga.” Kunde Guds ande verkligen ha stått bakom de beslut som fattades vid detta kyrkomöte? — Jämför Apostlagärningarna 15:28, 29.

[Ruta på sidan 29]

Mord inom den kejserliga familjen

Under denna underrubrik beskriver verket Istoria tou Ellinikou Ethnous (Den grekiska nationens historia) vad det kallar ”avskyvärda brott inom familjen begångna av Konstantin”. Kort efter grundandet av sin dynasti glömde han att glädja sig åt oväntade resultat och blev medveten om de faror som omgav honom. Eftersom han var en misstänksam person och kanske uppeggades av smickrare, växte hans misstankar först mot sin systerson Licinianus — sonen till en medkejsare som han redan hade avrättat — som en tänkbar rival. Mordet på denne följdes av avrättningen av Konstantins egen förstfödde son, Crispus, vilket hans styvmor Fausta låg bakom, eftersom han verkade vara ett hinder för hennes egen avkommas totala makt.

Denna handling av Fausta var till slut orsaken till hennes egen dramatiska död. Det verkar som om Augusta Helena, som hade inflytande över sin son Konstantin ända till slutet, var inblandad i detta mord. De ologiska känslor som ofta behärskade Konstantin bidrog också till den långa raden av avrättningar av många av hans vänner och medförbundna. I boken History of the Middle Ages sägs det sammanfattningsvis: ”Avrättningen av — för att inte säga mordet på — hans egen son och hans hustru visar att han inte rönt någon som helst andlig påverkan från kristendomen.”

[Bild på sidan 30]

Den här triumfbågen i Rom har använts för att förhärliga Konstantin

[Bildkälla på sidan 26]

Musée du Louvre, Paris