Svälten hemsöker Afrika
HUNGERSNÖD — denna fruktade plåga — ödelägger nu en stor sektor av Afrika. Exakt hur stor del av världsdelen som berörs är det svårt för andra än afrikaner att göra sig en föreställning om.
Tag fram en karta över Afrika. Sätt fingret på den västligaste punkten av utbuktningen, där länderna Senegal och Mauretanien ligger. Förflytta dig sedan österut nedanför Saharas ökenområde genom Mali, Övre Volta, Niger och Tchad. Du har nu förflyttat dig mer än 3.300 kilometer — tvärs igenom ett stäpp- och savannområde som bebos av över 25 millioner människor. Under fem års tid har större delen av detta område bränts under hettan av en av de svåraste svältperioderna i mannaminne.
Vi passerar Sudan och kommer till Etiopien. Där befinner sig också två tätbefolkade provinser mitt i en period av svår torka och undernäring. Ja, från väster till öster är detta bälte av Afrika härjat av hungersnöd. Även om det har förekommit överdrifter i vissa rapporter som kommit från Afrika, kvarstår dock faktum att förhållandena är mycket svåra.
Situationen i det västra området
I stäpp- och savannregionen är dagstemperaturen vanligen 46° C i skuggan. Denna brännande hetta utan välgörande regn vid lämpliga tidpunkter har förvandlat ett ganska bördigt land till ett sterilt. De få skördar som kunnat överleva i den förkvävande hettan är förkrympta, bara halvt utvuxna och slokande. Träden står som nakna, bräckliga skelett. Där det en gång fanns betesmarker är nu öken.
Floderna har blivit sand. Vattendragen är endast infekterade dypölar. Ända till 80 procent av boskapen — tusentals nötkreatur, getter, får och kameler — har gett upp och lagt sig att dö på den uttorkade, spruckna marken.
De mest förödande skadorna har emellertid drabbat befolkningen. Förra sommaren beräknade myndigheterna att om inte regnet kom, eller om stora kvantiteter livsmedel inte fortsatte att komma från andra stater, skulle omkring sex millioner människor dö. En katastrof av denna omfattning tycks ha kunnat avvärjas, åtminstone för tillfället. Det exakta antalet personer som dött är okänt, även om man i de flesta beräkningar talar om ”oräkneliga tusental” som dukat under.
Ett flertal faktorer gör det svårt att noggrant bestämma antalet dödsoffer. Många av offren är nomader som lever och dör i öknen, långt borta från befolkningscentra. Dödsfallen tillskrivs ofta sjukdomar, som ger dödlig utgång på grund av undernäring, i stället för själva hungersnöden.
Förhållandena i ökenområdena har blivit så svåra att vissa stammar i Tchad har bett att få slippa vaccination mot en difteriepidemi. Varför? Jo, stammarnas ledare anser att det ges en snabbare död genom epidemin än genom svälten. Hur svåra förhållandena är förstår man också av att herdarna avstår från vatten och mjölk för att kalvarna skall få en chans att överleva. Från en plats har också rapporterats att värdefulla kameldjur har punkterats för att tappas på sina vattenförråd. Andra nomader har pressat djurens träck för att utvinna fuktigheten.
De svåra verkningarna av svälten märks tydligast på de unga och på åldringar. Hjälppersonalen berättar om barn som är deformerade av hunger och ofta är alltför svaga för att stå och vänta på en skål soppa i matköerna.
Hungersnöden i Etiopien
Rapporterna om livsmedelsbrist har kommit i långsammare takt från Etiopien, men bilden är inte mindre förskräcklig än vad vi fått veta om Västafrika. Enligt en FN-rapport lär 100.000 människor ha dött i Etiopien från april till augusti 1972. Vissa myndighetspersoner försäkrar att siffran i verkligheten var mycket högre.
I varje fall har sedan dess ofantliga människoskaror dött. Vid tretton hjälpstationer i en av de drabbade provinserna rapporterades nyligen mellan 700 och 1.000 dödsfall varje vecka. En person som arbetar i ett sådant läger säger: ”Om dessa människor dör i så stora mängder här, kan vi vara fullt övertygade om att folk dör i hundratal, om inte i tusental, på landsbygden.”
Jonathan Dimbleby ger i en artikel i The Guardian ett ögonvittnes skildring av förhållandena vid hjälpstationerna. Han beskriver de ”hopplösa scenerna” där:
”Ett barn diar förtvivlat sin svältande moders förtorkade bröst. En kvinna som drabbats av dysenteri försöker stappla ut ur sitt skjul, men hinner inte utan förlorar kontrollen över sig själv. En tolvårig pojke med armar och ben som tändstickor kämpar med att bära en kanna med vatten som kanske inte väger mycket mer än ett kilo. Ett annat barn håller sin döende fars huvud i sitt knä. Vart man än vänder sig möter man samma blickar av hopplöshet.”
Nödläget är så svårt att en person vid läkarstationen i Kembolche konstaterar: ”Om ytterligare en skörd slår fel, kommer vi att drabbas av en katastrof.”
Vad var orsaken till hungersnöden?
Men varför är förhållandena sådana i Västafrika och Etiopien? Den direkta huvudorsaken är naturligtvis bristen på regn.
Savannområdet i Västafrika är nu för sjätte året i följd i avsaknad av den väsentliga fuktigheten. Torkan har hållit i sig och tycks aldrig ta slut. När jorden blir hetare, blir den uttorkad och övergår till damm. Luftens relativa fuktighet blir allt lägre, vilket i sin tur hindrar att det bildas regnmoln. Därigenom blir hettan ännu intensivare. Och så fortsätter cirkeln. De större floderna, som har utgjort naturliga barriärer mot den hotande öknen, krymper ihop. Följden är att Saharaöknen nu förefaller att utbreda sig allt mera söderut för varje år.
Det har funnits några få mindre avbrott i torkan. Men de har inte kunnat ge någon egentlig hjälp. Efter ett kort regn planterar bönderna kanske hirs, durra eller jordnötter, men bara för att få se plantorna sloka i solen. Förra året sådde bönderna brödsäd tre eller fyra gånger efter kortvariga regn. Men bristen på ständig fuktighet gjorde att endast en liten del av säden någonsin mognade.
Torkans kretslopp har vidmakthållits på andra sätt — av människan. I sin hunger och förtvivlan åt en del bönder den säd som de hade lagrat för nästa år. En diplomat som vistades i området kommenterade detta på följande sätt: ”I mitt land bevarar bonden sin säd som sin ögonsten. År efter år väljer han ut de bästa kornen i skörden och behåller dessa som utsäde. Men i år äter de vad de skulle så ut. Jag har aldrig varit med om maken.” När säden är uppäten, finns det inget att så följande år, även om förhållandena skulle vara gynnsamma.
Människorna förvärrade torkan i regionen även på ett annat sätt. I början av 1960-talet föreföll det att vara gott om bete för boskap och husdjur. Herdarna uppmuntrades att uppföda många fler djur än vad betesmarkerna rätteligen kunde föda. Djuren var ofta mycket härdiga, vaccinerade så att de kunde stå emot sjukdomar. När regnet inte kom på flera år, flyttade folk söderut med sina stora hjordar till de områden där det fortfarande fanns vatten och betesmarker. Stora områden av måttligt bördig mark blev på så sätt långsamt, men grundligt, berövade all växtlighet.
Problem med hjälpverksamhet
Det sätt på vilket hungersnöden har utvecklats har också bidragit till att den har blivit så svår. Den extrema svältkrisen kom först så småningom. Till skillnad från andra bristsituationer i modern tid saknade denna vissa ”sensationella” aspekter. Världen i övrigt var därför inte medveten om vad som hände i den drabbade zonen. Följaktligen kom också hjälpverksamheten i gång långsamt.
Tydligen insåg myndigheterna i de drabbade länderna inte till fullo omfattningen av svälten förrän nomaderna började lämna öknarna och ta sig in till städerna för att få mat. Befolkningen i huvudstaden i ett av de västafrikanska länderna ökade på några få månader från 40.000 människor till 120.000.
Å andra sidan förefaller det också som om hungersnödens omfattning avsiktligt har hemlighållits av myndigheter i en del av de berörda staterna. På så sätt försökte de bevara bilden av ett land i utveckling obefläckad inför den övriga världen. Deras storstäder välkomnade inte alltid de hungriga nomaderna från öknarna. Sammandrabbningar har rapporterats äga rum mellan flyktingar och den bofasta befolkningen som betraktade nomaderna som ”parasiter”.
Andra afrikanska stater anklagades av afrikanerna själva för att sakna medkänsla och för att vara tröga när det gällde att ge bistånd till hjälpbehovet. I den statliga tidningen Tanzanian Daily News hette det: ”Vad har hänt med det afrikanska brödraskapet? ... Vi talar så mycket om afrikansk enhet och solidaritet, men då det gäller att handla behåller vi händerna i fickorna.”
I en del fall hindrades tydligen också organisationer utanför Afrika från att snabbt få fram hjälp till de drabbade områdena. Deras egen och andras kompakta byråkrati i förening med missgrepp åstadkom flera förseningar i matleveranser. Så småningom ordnade emellertid ett antal hjälporganisationer med att livsförnödenheter anskaffades och levererades på järnväg, med lastbilar och till och med på kameler. Flygplan utnyttjades för att släppa ner mat med hjälp av fallskärmar till nomaderna i öknen.
Men vad skall ske i framtiden?
Kan en sådan hungersnöd hävas?
På kort sikt krävs det fortsatta leveranser av förnödenheter. Man har beräknat att omkring 600.000 ton livsmedel behöver sändas till den västafrikanska zonen detta år. Men även om det kommer rikligt med regn inom ett par månader, kommer det att dröja flera år innan skadorna är reparerade. Kor som har fått utstå sådan svält kan inte längre kalva. Folket har tvingats lämna sin jord och står nu inför en helt ny livsform i städerna.
Men hur är det med planerna på lång sikt? Kan Afrikas svältperioder upphöra för alltid? Utsikterna är dystra — det medger de myndighetspersoner som vill vara ärliga.
Visserligen talar man ibland om att bygga fördämningar i floderna för att få vatten till åkrarna under år av torka. Men dessa åtgärder skapar samtidigt en god miljö för den fluga som i detta område ger upphov till en fruktad sjukdom som leder till blindhet. Tusentals människor som drabbats är redan oförmögna att arbeta i jordbruket. Detta ökar bara de ekonomiska problemen.
Andra experter talar om ”utbildning” som lösningen på Afrikas livsmedelsproblem. Men för många afrikaner innebär ”utbildning” bara ett försök att påtvinga dem ett västerländskt levnadssätt. Joseph Ki-Zerbo i Övre Volta påstår att resultatet blir att afrikanerna blir beroende av utomstående. Han skriver i Ceres, organ för Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation:
”I Afrika ligger stora landområden i träda år efter år i väntan på att bli nyttiggjorda, och detta därför att man saknar utrustning och utbildning. Befolkningen var ända till slutet av 1800-talet i viss mån självförsörjande, men blir nu alltmera beroende av amerikansk hirs, sovjetiskt ris, europeiskt mjöl och semolina för att kunna uppehålla livet. De underutvecklade länderna kryper i allt högre grad in under de rika folkens bord.”
Nej, denna världens människor kan inte erbjuda någon verklig lösning på hungersnödsproblemen i Afrika. Men Gud vet ett svar, han som är jordens Skapare och gav jorden dess förmåga att producera födoämnen. Matfrågan för de lidande i Afrika, liksom också för alla andra folk på jorden, kommer endast att lösas av Guds rike.
Jesus Kristus förutsade att under ”avslutningen på denna tingens ordning” skulle det bland andra svåra problem också råda hungersnöd. (Matt. 24:3, 7, 8, NW) Det faktum att sådana förhållanden i hög grad är en verklighet trots världsomfattande livsmedelsorganisationer, trots teknikens senaste landvinningar och trots oegennyttigt verksamma människor, understryker bara att vi bevittnar profetians uppfyllelse.
Bibeln förutsäger också att Guds rike kommer att göra slut på människans själviska makt över jorden och åstadkomma att jorden blir ett paradis. Där kommer det att finnas tillräckligt med mat åt dess invånare. Även detta skall snart gå i uppfyllelse. — Matt. 6:9, 10; Ps. 67:7, 8; 72:16.
[Karta på sidan 5]
(För formaterad text, se publikationen)
Mauretanien
Senegal
Mali
Övre Volta
Niger
Tchad
Etiopien