Hur vi kan dra nytta av historien
HISTORIA är, enligt en definition, en uppteckning av händelser i människans förflutna. Man kan naturligtvis betrakta sådan historia ur flera synvinklar. Det har å ena sidan sagts att de som inte vill lära av historien är dömda att upprepa den. Å andra sidan påstår nu många människor att ”historia är humbug”.
Båda dessa åsikter innehåller ett visst mått av sanning. Om en person kan lära av det förflutna att undvika misstag och i stället forma sitt liv på ett förståndigt sätt, har historien varit till nytta för honom. Men historia kan också användas för att vilseleda människor. För en generation sedan använde nazisterna en förvrängd tolkning av ”historien” för att försöka bekräfta myten om en överlägsen ”arisk ras”. Detta bidrog till olycka och död för millioner människor.
För att kunna dra nytta av historien måste man ha en riktig syn på det förflutna. Hur kan man få det?
Historiska källor
Ett mycket viktigt sätt är genom att granska den verkliga källan till det man läser. Varför säger vi så? Därför att det som skrivs i en modern historiebok vanligtvis handlar om ting som inträffade långt innan bokens författare föddes. Han måste lita till uppgifter som på ett eller annat sätt vidarebefordrats från det förflutna. Han kanske kan få vissa upplysningar genom arkeologiska eller geologiska fynd, men den idealiska informationskällan är oftast en skriven redogörelse, och helst då en sammanställts av ögonvittnen till händelsen i fråga.
Om till exempel en nutida historiker behandlar en viss romersk kejsares liv, kan du fråga dig: Varifrån har han fått dessa upplysningar? Kanske har han fått dem från den romerske historieskrivaren Suetonius, som levde på 100-talet v.t. Suetonius levde själv under kejsartiden och tycks också ha haft tillgång till de kejserliga arkiven och den romerska senatens arkiv, såväl som till andra samtida dokument. Genom att själv läsa Suetonius’ verk får man naturligtvis bäst reda på vad denne forntida historieskrivare egentligen sade. Det torde vara den historiska källa som mest noggrant behandlar många av de romerska kejsarna.
Många beskrivningar av folk och händelser i forntiden är emellertid ofullständiga. Författaren måste därför fylla ut luckorna i de tillgängliga källskrifterna och på något sätt knyta samman hela materialet för att åstadkomma en sammanhängande redogörelse. Varifrån tar den nutida historieskrivaren det som behövs för att ”fylla ut luckorna”?
Om han är fackman, kan han kanske genom intelligenta gissningar förstå hur till synes osammanhängande uppgifter bör fogas ihop till ett sammanhängande helt. Är detta fel? Inte nödvändigtvis. Det gör att historieböcker blir lättare att läsa för gemene man, gör att skildringen flyter obehindrat och utan avbrott i tankegången. Så länge historikern tydligt och klart upplyser läsaren om att en viss händelse ”kan ha” ägt rum eller ”möjligen” eller ”troligen” gick till på det eller det sättet, är han ärlig och på sätt och vis till hjälp.
Det finns emellertid författare som helt enkelt accepterar andras förklaringar till det som hänt i det förflutna och införlivar dem med sitt eget stoff såsom verkliga fakta. De undersöker inte äldre källor och originalhandskrifter. Missuppfattningar om forntiden, ja, osanningar, vidarebefordras på detta sätt i årtionden och blir godtagna som fakta, helt enkelt därför att så få har brytt sig om eller tagit sig tid att undersöka äktheten i dessa påståenden.
Vi kan ta ett exempel. De forntida babylonierna, som levde mer än tusen år före den vanliga tideräkningens början, beskrivs ofta överdrivet som mycket kunniga i astronomi. Det verkar som om de hade detaljerad kunskap om planeternas rörelser, grundad på observationer av himlavalvet. Detta får till följd att hela den babyloniska kulturen verkar mycket avancerad och förfinad. De omkringboende folken beskrivs å andra sidan som okunniga och sägs ha gjort framsteg endast när de kom i kontakt med babylonierna. Men bekräftar de ursprungliga källorna denna uppfattning?
Det råder inget tvivel om att de forntida babylonierna hade viss kunskap i ämnet astronomi. Den babyloniska religionens dragning åt astrologin återspeglar tydligt detta förhållande. Det faktiska material som är tillgängligt om babylonisk astronomi finns emellertid på lertavlor. Vad avslöjar dessa lertavlor? En forskare, O. Neugebauer, som i sitt fack sysslar, inte med vad andra säger om dessa forntida lerdokument, utan med själva dokumenten, säger i sin bok The Exact Sciences in Antiquity:
”Det finns knappast något annat kapitel i vetenskapens historia där klyftan är så stor mellan den vanligen accepterade skildringen av en period och de resultat som så småningom kommit fram genom en detaljerad undersökning av källmaterialet. ... Astronomin i det forntida Mesopotamien visade sig vara outvecklad ... precis som samtida egyptisk astronomi.”
Bevisen ger vid handen att babylonisk astronomi inte var till fullo utvecklad som vetenskap förrän ett par hundra år före den vanliga tideräkningens början.
När babylonierna berövas den överdrivet glittrande klädnad som många moderna författare populärt begåvar dem med, kommer de verkliga fakta fram i dagen. De forntida babylonierna visar sig fortfarande ha varit civiliserade, men de förlorar i den nutida läsarens ögon sin förmenta kulturella lyster.
Samma metod att försköna det förflutna förvränger också forntida händelser och levnadsteckningar. Endast genom att gå tillbaka till de tidigaste källorna i den forntida historien kan man vara säker på att finna de bästa fakta som finns att tillgå om det förflutna. Men det behövs mer för att man skall kunna dra nytta av historien än att blott och bart finna de forntida skrifterna.
Är källan tillförlitlig?
Även om en författare i dag kan få tag i forntida källskrifter och återge dem på ett riktigt sätt, kan den historiska uppfattning som den moderna människan framhåller ändå vara något snedvriden. Varför? Därför att de forntida källskrifter författaren stöder sig på kanske själva är felaktiga.
Tänk på att dessa forntida historieskrivare kanske levde långt efter det att de händelser de beskriver ägde rum. De kan också ha varit bosatta i en helt annan del av världen. Liksom författare i vår tid var de alltså tvungna att acceptera uppgifter från andra människor, som alla var ofullkomliga.
Det kan vidare framhållas att de forntida historieskrivarna, liksom alla andra människor, hade nationalistiska fördomar, sympatier och religiösa känslor. Dessa påverkade förvisso också det de skrev.
Ett typiskt exempel på detta är Tacitus, som anses höra till de mest exakta av antikens skriftställare. Hans kultiverade romerska åsikter är avgjort mycket partiska. Följaktligen är en del av de uppgifter Tacitus lämnar missvisande.
Sålunda skriver han beträffande judarna i boken The Histories (band 5):
”Somliga anser att judarna skulle vara flyktingar från ön Kreta, vilka bosatte sig på kustremsan närmast Afrika ungefär vid den tid då Saturnus störtades från sin tron genom Jupiters makt. Bevis för detta har man sökt i namnet. Det finns ett berömt berg på Kreta som heter Ida; folket där omkring, ’idaei’, kom att kallas ’judaei’ [judar] genom en språkvidrig förlängning av nationens namn.”
Judarnas egna urkunder, som tydligt och klart visar att det förhöll sig på annat sätt, fanns tillgängliga när Tacitus verkade under det första århundradet v.t. Ändå erkände han i denna avhandling inte ens deras existens.
Hur de forntida historieskrivarnas fördomar avspeglades i deras verk kan också illustreras med en omtvistad redogörelse av Josefos. Denne judiske skriftställare från det första århundradet v.t. säger att Alexander den store kom till Jerusalem efter erövringen av städerna Tyrus och Gasa. Han blev mottagen med pomp och ståt och man visade honom Daniels profetia om en grek som skulle störta det persiska världsväldet. Alexander sägs ha tillämpat denna förutsägelse på sig själv. Josefos förklarar att staden Jerusalem av denna anledning undgick att ödeläggas av de grekiska härarna. Å andra sidan nämner inte Arrianos, Alexanders mest berömde levnadstecknare, denna händelse. Varför denna motsägelse mellan de två skriftställarna?
Somliga har hävdat att det möjligen skulle kunna bero på Arrianos’ starka motvilja mot det judiska folket. Att Arrianos inte nämner Alexanders besök i Jerusalem (om det verkligen inträffat) betyder inte att Arrianos behöver ha fel; ett utelämnande är inte nödvändigtvis ett misstag.
Man måste emellertid också hålla i minnet att det inte var främmande för Josefos att försköna sanningen för att ge ära åt sitt eget judiska folk. Eftersom både Josefos och Arrianos kan anses ha varit partiska, kan vi i dag inte med säkerhet säga huruvida Alexander besökte Jerusalem eller ej.
På grund av den osäkerhet som råder beträffande en del av det källmaterial som de forntida historieskrivarna försett oss med kan människor i vår tid kanske få den uppfattningen att de alla är trångsynta och odugliga, till ingen nytta för den nutida läsaren. Detta skulle emellertid inte vara en helt riktig slutledning.
Det finns ingen anledning att tro att deras bevekelsegrund med nödvändighet var dålig, när de skrev. Utan tvivel skrev de ofta ned precis vad de själva fått höra, utan att uppsåtligen försöka förfalska sin redogörelse. Men också när de forntida skrifterna uppenbarligen är färgade av partiskhet och personliga sympatier, kan en del skildringar och indicier vara korrekta och av stort värde.
I stället för att avstå från historiens vittnesbörd och kasta alltsammans åt sidan såsom värdelöst behöver man utveckla en viktig egenskap — urskillningsförmåga.
Bruka urskillning
De flesta läsare i våra dagar måste med nödvändighet lita till vad andra har tagit reda på genom att läsa forntida historiska källskrifter. En vanlig människa har inte tid att fördjupa sig i alla källskrifter och jämföra dem med varandra för att bedöma stoffets trovärdighet. Ändå vill hon dra nytta av historien. En omdömesgill person kommer därför att vilja begrunda frågor som dessa, när han läser historiska verk:
Hur använder författaren tillgängliga fakta (som kan vara riktiga)? Har han själv ”en trasa med i byken”? Förväntas du tro på någonting som du vet är fel enligt din egen rättskänsla? Vill man få dig att erkänna som sanning något som du av egen erfarenhet vet strider mot den mänskliga naturen? Gör författaren på något sätt bruk av det förflutna för att upphöja ett religiöst eller politiskt system eller ett levnadssätt som redan har visat sig ur stånd att till fullo klara de problem mänskligheten står inför? Försöker man på ett otillbörligt sätt upphöja en nation eller ras eller nedvärdera en annan? Om det är så, då vet en person med urskillning att han definitivt bör vara på sin vakt, när han läser sådan historia.
Det finns emellertid en historisk källa, som man med fullt förtroende kan vända sig till.
Bibeln som historiebok
Denna sanningsenliga historieskrivning finner man i bibeln. Ju noggrannare en gudfruktig person studerar historia, dess mer uppskattar han värdet av bibelns historiska berättelser. Det är den äldsta, sammanhängande historiska skildring människan äger. Historikern H. E. Barnes medger: ”Äran av att först ha åstadkommit en sanningsenlig historisk redogörelse av betydande omfattning ... måste tillskrivas hebréerna i det forntida Palestina”, som användes för att sammanställa bibeln.
Men, kan någon undra, hur kan den bibliska historien sägas vara så framstående? Upphöjer den inte en nation, Israel? Försöker den inte få oss att tro det som är otroligt eller rentav mirakulöst?
Det är sant att stora delar av bibeln handlar om Israels historia. Men vem kan förneka att den bild bibeln ger av Israel är uppriktig? Israels dåliga sidor, inte bara dess goda, erkänns öppet. Nationen och dess folk används för att illustrera hur det går för var och en som vägrar att leva efter Guds höga normer. Den bibliska historien visar hur Gud strängt tuktade Israel och till slut helt och hållet förkastade nationen som sitt egendomsfolk.
Nej, den bibliska historien ger inte ära åt någon jordisk nation eller ras. Tvärtom förklarar den tydligt: ”Den som fruktar honom [Gud] och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.” — Apg. 10:35.
Det är också sant att det finns övernaturliga inslag i bibelns historia. Men innan man förkastar den av den orsaken, bör man hålla i minnet att själva inramningen till dessa underverk definitivt är historisk och trovärdig. På vilket sätt? Jo, genom att tid och plats anges.
Detta kan illustreras genom bibelns historiska redogörelse för hur Röda havet delade sig för att Israels nation skulle kunna lämna Egypten. Somliga finner det svårt att tro på denna redogörelse, som skrevs av ögonvittnet Mose. Ofta har de personer som tillbakavisar den aldrig själva egentligen läst igenom den noga.
Den som uppmärksamt begrundar detta stoff (som återfinns i 2 Moseboken, kapitlen 12—15) kommer att lägga märke till att bibeln anger namn på personer och platser. — Jämför 4 Moseboken 33:1—8.
Den tid då Israels vistelse började lida mot sitt slut anges också: ”Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra trettio år. Just på den dag, då de fyra hundra trettio åren voro förlidna, drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.” — 2 Mos. 12:40, 41; jämför 1 Konungaboken 6:1.
I bibelns historiska skildring ingår sålunda en fullkomligt trovärdig inramning i fråga om tid och rum för händelsen vid Röda havet. Vad mer kan någon historiker, oavsett vid vilken tidpunkt han levde och på vilken plats han bodde, ha tagit med i sin redogörelse för att bevisa att han skrev ned det han verkligen sett? Ingenting. På vilken grund kan då denna bibliska skildring förkastas såsom varande ohistorisk? Ingen!
Bibelns historiska redogörelser är pålitliga. Som inga andra historiska skildringar betonar de tillförlitligheten hos Guds profetiska ord, överlägsenheten i hans morallagar och hans förblivande intresse för sin skapelse. Stora välsignelser kommer de människor till del som lär känna historiens Gud och hans verk som finns beskrivna i bibeln. — Rom. 15:4.
[Bild på sidan 3]
Suetonius
[Bild på sidan 5]
Tacitus
Josefos