Bör historien skrivas om?
SOMLIGA människor blir upprörda över tanken på att ”skriva om” historien. De betraktar det som ett oärligt försök att manipulera med det förflutna för att få det att passa till en aktuell teori eller för att upphöja en speciell nation, ras eller religion. Är det så det förhåller sig?
Ja, ibland. Redogörelsen för människans förflutna har ”skrivits om” vid olika tillfällen för att passa till vissa politiska eller religiösa ideologier. Men så förhåller det sig inte alltid. Det finns faktiskt omständigheter som kräver att historien revideras.
Det viktiga är emellertid: Varför skrivs den om? Vad är drivkraften eller orsaken till att man justerar historien? Låt oss se.
Att få tag i fakta
Ett legitimt skäl till att skriva om historien är att flera fakta har kommit i dagen. Tvärtemot vad somliga tror är det ofta svårt för en skribent att få tag i ”fakta” om historien. Varför det?
Ett speciellt problem är förvånande nog det stora överflöd av stoff som möter skribenten i våra dagar; det kan bli ett hinder för hans forskning. Det är mänskligt sett omöjligt för honom att plöja igenom alla upplysningar som finns tillgängliga om vissa ämnen. Men paradoxalt nog saknas ofta samtidigt mycket grundläggande stoff om händelser till och med från relativt sen tid, eller också är upplysningarna oklara till sin innebörd.
Vet du till exempel vem som upptäckte Nordpolen? Om du börjar ta del av de olika hänvisningarna, kommer du att finna att det finns påståenden och motpåståenden om åtminstone två män, Robert E. Peary och Frederick A. Cook. Många böcker har skrivits om detta ämne. Men vem i våra dagar kan verkligen säga med säkerhet vem som var först vid Nordpolen — en händelse som inträffade för mindre än sjuttio år sedan?
Och för bara något mer än tio år sedan blev den amerikanske presidenten John F. Kennedy lönnmördad, medan många människor såg på. Blev han mördad av en ensam lönnmördare, som man vanligen tror? Eller fanns det i verkligheten ett antal konspiratörer, som var ansvariga för presidentens död? Svaret på dessa frågor debatteras fortfarande i vissa kretsar.
Ja, exemplen visar att enbart insamlandet av ”fakta” innebär en stor uppfordran för våra dagars historiker. Antag att en av de frågor som här nämnts kunde lösas. Det skulle göra det nödvändigt att skriva om historien. Men ibland måste historieböckerna justeras av andra skäl.
Nya synpunkter
Tiden kan få nationer och folk att tillägna sig nya synpunkter på det förflutna. Genom diplomati och handelsavtal kan före detta fiender bli bundsförvanter. Det perspektiv ur vilket det förflutna betraktas skiftar, och historieböcker och monument som skrivits under en tidigare epok kommer därför ofta att låta omoderna eller hårda. Det som tidigare förefallit negativt kan under tidens lopp komma att förefalla positivt. Historien skrivs därför ofta om för att passa en senare tid.
År 1868 ville till exempel myndigheterna i New Mexicoterritoriet hedra sina fallna soldater. Man reste en tio meter hög obelisk med inskriften: ”Tillägnad de hjältar som fallit i flerfaldiga strider med vilda indianer i territoriet New Mexico.” Nu, mer än ett hundra år senare, håller till och med de flesta vita amerikaner med om att de indianer som bodde i territoriet inte var ”vildare” än inkräktarna. Ett antal nutida myndighetspersoner i New Mexico vill därför resa ett annat minnesmärke, och de säger att monumentets ursprungliga språk ”återspeglar en gången eras tänkesätt”.
Hur en förändrad inställning påverkar det historiska synsättet framgår också av den så kallade moderna, ekumeniska, religiösa andan. Katolska historieböcker, som handlade om inkvisitionen, hade tidigare en tendens att försvara den kyrkliga domstolens handlingar under 1400- och 1500-talet. En nyutkommen bok med titeln The Inquisition, som skrivits av John A. O’Brien vid Notre Dame, sägs nu, enligt katolska skribenter, inta ”katolicismens nya, fördelaktiga ståndpunkt efter andra Vatikankonsiliet” och är följaktligen ”avsevärt mera uppriktig och fri från särskilt pläderande”.
Den ekumeniska andan tycks också ha påverkat de judiska publikationernas sätt att tala om Jesus Kristus. I flera hundra år har den judiska traditionen till och med förbjudit att man uttalat Jesu namn. En judisk undersökning visar emellertid att de moderna skolböcker som i våra dagar används av de israeliska barnen ger några av de mest sympatiska bilder av Jesus Kristus som någonsin erbjudits nutida judar.
Tiden har förändrat myndighetspersonernas synsätt i New Mexico, såväl som katolska kyrkans och judendomens inställning. De har allesammans funnit det förståndigt att ”skriva om historien”.
Den andra sidan
Det finns även en annan faktor. En viss uppfattning kan vara välkänd; den är populariserad historia. Men denna uppfattning kan få en annan nation eller ras att verka efterbliven eller dåraktig. Den nationen vill till slut också berätta sin version av historien. Detta är bara vad man kan förvänta, inte sant? Historien skrivs alltså om.
Det finns naturligtvis en uppenbar fara i detta sammanhang. Den vanliga tendensen, när man skriver om historien i ett försök att stödja en viss uppfattning, är att ”plocka och välja” upplysningar och ta vara på dem som målar en ädel bild av skribentens sida av berättelsen. Detta påminner i någon mån om en förslagen advokat, som letar igenom bevismaterialet och endast väljer ut sådant material som blir till gagn för hans klient, under det att han bortser ifrån eller försöker undertrycka andra upplysningar. När en sådan anda av att ”plocka och välja” är förhärskande, är det sannolikt att den omskrivna versionen av historien blir lika ensidig och skev som den tidigare.
Om någon läser en viss nations historiebok, får han sannolikt ett visst intryck; han kan få en helt annan uppfattning om han läser en bok från ett annat land. För närvarande håller till exempel en kommission av tyskar och polacker på att revidera skolornas läroböcker i historia, när det gäller gränsen mellan de båda länderna. Starka hatkänslor har varit förhärskande i de här trakterna i flera generationers tid. Nu säger båda sidorna att de vill ha nya historieböcker för att få hjälp att släta över de heta gränsdispyter som tidigare förekommit. Men de kan inte komma överens på vissa punkter.
Om du frågar tyskarna om germanernas strövtåg österut in i Polen för omkring sex hundra år sedan, kanske de kallar detta en ”civiliserande mission”. Men fråga polackerna. De kanske säger dig att det rörde sig om ”aggression under täckmantel av missionsarbete”. Vardera sidan har alltså en viss uppfattning om vad som ägt rum i det förflutna. Var och en kan peka på vissa bevis till stöd för sin sida av berättelsen.
Det är på liknande sätt med Afrikas historia. Fråga dig själv: Hur mycket vet jag egentligen om Afrikas förflutna? Uppriktigt sagt har de flesta människor i våra dagar lärt sig Afrikas historia betraktad genom europeiska ögon. För europén var Afrika den plats där köpmannen, missionären, upptäcktsresanden och erövraren gjorde sig stora namn. Européerna betraktade ofta Afrika som efterblivet och kallade det den ”mörka kontinenten”.
Men anser afrikanerna verkligen att de var så efterblivna som européerna antyder? Vi får ett svar på den frågan av Nwabueze Chukwemeka Okoye vid New Yorks statsuniversitet, avdelningen för afrikanska och afro-amerikanska studier. Han säger följande om den europeiska expansionen i Afrika: ”Det var klart och tydligt att man inte försökte rättfärdiga européernas dominans över afrikanerna med rena maktmedel (vilket det faktiskt var fråga om), utan med en kulturell överlägsenhet (vilket det inte var fråga om).”
Förståndiga afrikaner och européer i våra dagar inser att vissa européer har haft ärbara skäl till att bege sig till Afrika och verkligen har uträttat en del gott där. Men de erkänner också att många av afrikanerna klart och tydligt blev utnyttjade och utsugna, sedan främlingarna anlänt.
Den som läser historia och försöker vara så objektiv som möjligt inser att alla parter — tyskar och polacker, européer och afrikaner — har sin egen historia att berätta. En sådan person vet att det i allmänhet finns en viss sanning i båda uppfattningarna. Men han är också medveten om att han måste väga den ena berättelsen emot dess motsats, för att verkligen komma i närheten av sanningen.
Man söker efter ett mönster
Människor skriver också om historien därför att de letar efter ett mönster i alla de händelser som har inträffat. Detaljerade teorier har uppställts i ett försök att förklara varför händelserna utvecklade sig så som de gjorde. Historiska skildringar stöps om för att passa till dessa idéer.
En viss modern historiker lägger till exempel märke till de olika väldenas uppgång och fall och uppfattar detta som ”vågor”, den ena efter den andra, som når en vågkam och sedan faller ner. En annan skribent kan analysera människans hela historia och betrakta den som en tillväxt eller ständig uppbyggnad av idéer och ideologier, som har nått sin höjdpunkt i den nutida västerländska civilisationen. Andra försäkrar däremot att samma tillväxt av idéer pekar i riktning mot världsomfattande kommunism. De män som har granskat det förflutna och letat efter något mönster har dragit många olika slutsatser, och var och en har skrivit och skrivit om historien i överensstämmelse därmed.
Men finns det verkligen något mönster i historien? Många av de påstådda mönstren i historien existerar till största delen i sin upphovsmans sinne. Ofta verkar de påhittade och konstlade, även om somliga innehåller en del sanningskorn. Men det finns ett mönster som nästan alla som studerar historia håller med om. Vad är det?
Att människans historia till största delen har varit ond. Den har präglats av blodbad, ekonomiska kriser, skandaler och olika former av sadistisk grymhet och tortyr. Det är inte många som undgår att se det mönstret.
Varför detta ondskans mönster?
De flesta historiker pekar på något opersonligt, som de kallar ”historiens krafter”, och säger att dessa bär ansvaret för vad som har inträffat. Men varför har ”historiens krafter” vållat så stor skada och skapat så mycket svårigheter och oro, trots att människor i allmänhet föredrar frid och ro? Människors historiska teorier har fått bibliotekens hyllor att digna, men de har inte kunnat ge några verkligt tillfredsställande svar på den frågan.
Bibeln däremot förklarar varför detta kaotiska mönster har bränt sig så fast i människans historia. Den förklarar klart och tydligt vilka ”historiens krafter” som i verkligheten har drivit människor att handla så som de gjort. Bibeln är först och främst inte omedveten om de naturliga följderna av olika ting och omständigheter; den visar att folk och nationer får skörda vad de har sått. Både goda och onda gärningar har en benägenhet att längre fram påverka nationerna — precis som de påverkar enskilda individer — och ge dem den lön de har förtjänat. (Jämför exemplet med amoréerna, som omtalas i 1 Moseboken 15:16.) Bibeln avslöjar dessutom att många av människans problem har sin rot i hennes syndfullhet och girighet, och endast bibeln förklarar ursprunget till detta. (1 Mos., kap. 3; Rom. 5:12) Men bibeln lägger också mycket av skulden för människornas belägenhet på en person, den osynlige Satan, och inte på blinda ”historiens krafter”. Den visar att han historien igenom har förvärrat de onda förhållandena genom att skapa ve och olycka. Ingenting annat ger en tillfredsställande förklaring till det ondskans mönster som ständigt präglat historien. — Joh. 8:44; Apg. 10:38; Upp. 12:10—12; 13:1, 2.
Guds uppsåt historien igenom
Men endast i ljuset av ännu en faktor kan man göra en korrekt värdering av den historiska händelseutvecklingen. Vilken är denna faktor? Guds vilja och uppsåt. En rätt uppfattning av historien måste ta hänsyn till den sanning som uttalades inför Babylons kung för många hundra år sedan: ”Den Högste råder över människors riken och giver dem åt vem han vill.” (Dan. 4:29) Han har ingripit i människornas angelägenheter, när hans uppsåt varit inbegripet. Var och en som förbiser detta historiska faktum måste revidera mycket av sin uppfattning om det förflutna.
Den kristne aposteln Paulus var medveten om denna betydelsefulla faktor. Paulus sade om Gud: ”Han skapade varje människoras från en enda familj till att bebo hela jordens yta. Han fastställde epokerna i deras historia och gränserna för deras territorium.” (Apg. 17:26, New English Bible) I vilken mening har Gud fastställt epokerna i människans historia?
För det första har han förutsett olika politiska väldens uppgång och fall och deras förhållande till hans folk. (Jämför 5 Moseboken 32:8.) Detta framgår särskilt av Daniels bok i bibeln. (Läs kapitlen 2, 4, 7, 8, 11.) I flera tusen år har Gud tillåtit människan att pröva alla slags styrelseskick. Inget av dem har kunnat åstadkomma varaktig fred på jorden, eller hur? Inget har kunnat råda bot på sådana djupgående samhällsproblem som brottslighet och omoraliskhet. Inget har kunnat göra slut på sjukdom och död. Men Gud har tillåtit dem att försöka. Han har dömt deras gärningar och befunnit dem vara djuriska. — Dan. 7:2—14.
Men nu har vi kommit in i en annorlunda ”epok”. Den tid Gud har tillåtit nationerna att härska över människovärlden har nu gått till ända! Han kommer snart att ingripa med makt för att uppfylla profetian i Daniel 2:44: ”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt icke skall bliva överlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” Under detta Guds rikes varaktiga styre skall jorden förvandlas till ett paradis åt dem som älskar rättfärdighet. Också du kan få leva då. — Matt. 6:9, 10.
Ja, det finns verkligen tillfällen då historien bör skrivas om. Men viktigast av allt är att vi, om så krävs, reviderar vår egen uppfattning om historien, så att den stämmer överens med Hans uppfattning som har fastställt epokerna i människans historia.