Rekordskördar men livsmedelsbrist — varför?

ALLA som går och handlar vet vad som hänt med livsmedelspriserna den senaste tiden. I de flesta länder har priserna stigit mycket kraftigt. Detta återspeglar det grundläggande förhållandet att det är livsmedelsbrist runt om i världen.

Ändå noterade man under 1973 rekordskördar i många av de större livsmedelsproducerande länderna. De amerikanska majs-, vete- och sojabönsskördarna satte nya rekord. I Sovjetunionen steg spannmålsproduktionen från 168 millioner ton år 1972 till omkring 222 millioner ton år 1973, en väldig ökning på omkring 54 millioner ton.

Varför råder det då livsmedelsbrist med åtföljande högre priser? Vad händer egentligen med världens livsmedelsförråd?

Tillgång och efterfrågan

På nationalekonomins område existerar vad man kallar ”lagen om tillgång och efterfrågan”. Detta innebär helt enkelt att när efterfrågan på en vara ökar snabbare än tillgången på den, kommer priserna i allmänhet att stiga.

Detta har hänt med livsmedlen. Under de senaste åren har efterfrågan på livsmedel ökat kraftigt. Denna enorma ökning av efterfrågan har vida överskridit ökningen av tillgångarna. Följden har blivit livsmedelsbrist, som i sin tur medfört högre priser.

Vidare var 1973 ett gott år för skörden, men det var däremot inte 1972. I själva verket fick världen år 1972 uppleva en nedgång i livsmedelsproduktionen. En ämbetsman i Förenta staternas jordbruksdepartement, Don Paarlberg, sade: ”Aldrig tidigare i modern tid har skördarna varit så dåliga i så många av de större spannmålsproducerande länderna samtidigt. Priserna steg och förråden minskades.” Beträffande veteproduktionen uppgavs följande i The Americana Annual: ”Världens veteproduktion uppgick år 1972 till 300.489.000 ton vete, en nedgång från 323.188.000 ton år 1971.”

Men efterfrågan på livsmedel minskade inte 1972. Den fortsatte obarmhärtigt att öka. Och den större livsmedelsproduktionen 1973 var inte tillräcklig för att man skulle kunna lägga upp reservlager. Paarlberg säger sålunda:

”Även med denna stora skörd förefaller det inte sannolikt att Förenta staternas förråd av de viktigaste spannmålen kommer att öka nämnvärt inom den närmaste framtiden. ...

Denna abnormitet med fortsatt brist på spannmålsmarknaden, trots kraftigt förbättrade skördar, ger upphov åt känslan av att vi kanske har trätt in i en ny era med otillräckliga förråd, hungriga människor och höga priser.”

I själva verket minskar hela tiden världens spannmålslager. I U.S. News & World Report framhålls det att världens spannmålsreserver år 1961 uppgick till 222 millioner ton, tillräckligt för att då livnära världens befolkning i 94 dagar. Men vid mitten av år 1974 uppgavs det att reserverna enligt beräkningarna uppgick till endast 105 millioner ton, tillräckligt för att livnära världens befolkning i endast 29 dagar.

I och med att efterfrågan på livsmedel har stigit våldsamt överallt har fler och fler nationer vänt sig till Förenta staterna för att täcka sin livsmedelsbrist. Man beräknar att 90 länder har beställt spannmål från Förenta staterna i år. Biträdande sekreteraren i jordbruksdepartementet, Carroll Brunthaver, påpekar: ”Världens nationer förbrukar mer spannmål, av det de förbrukar köper de mer på världsmarknaden, och av det de köper kommer mer från Förenta staterna. ... Världens livsmedelsekonomi är i allt större utsträckning beroende av Förenta staternas [spannmål].”

Detta har emellertid tärt så hårt på Förenta staternas spannmålsreserver att de nu praktiskt taget är slut. Man får inte längre stora livsmedelsöverskott som under gångna år. Och på grund av den enorma efterfrågan från så många andra länder har livsmedelspriserna plötsligt stigit. På ett och ett halvt år, räknat från mitten av år 1972, fyrdubblades priset på amerikanskt vete, även om det nu har sjunkit något tack vare goda skördar.

På grund av den ökade efterfrågan inom landet och från utlandet har Förenta staterna alltså inte längre några stora livsmedelsöverskott. Detta får allvarliga konsekvenser för de fattigare länderna. Stephen S. Rosenfeld, ledarskribent i Washington Post, påpekar: ”Förenta staterna kan inte längre agera som internationell barmhärtig samarit, eftersom dess livsmedelsförråd är uttömda och dess prioriteter förändras.” Ett exempel på vad detta kan innebära framhölls i Saturday Review/World:

”Amerikas politik när det gäller livsmedelsöverskottet har drastiskt förändrats. Under hungersnöden i Indien 1966—1967 sände Förenta staterna tillräckligt med vete för att livnära mer än 50 millioner människor ...

Men 1973, under torkan i Sahara, fann Förenta staterna att man bara kunde sända 156.000 ton livsmedel, knappt 1 procent av de tidigare skeppningarna till Indien.”

Vad experterna säger

Utvecklingen när det gäller världens livsmedelsförråd ger överallt anledning till djup oro. Allt fler observatörer säger nu detsamma angående den omedelbara framtiden.

Den förut nämnde skribenten i Washington Post, Rosenfeld, förklarar: ”Världen, inbegripet Förenta staterna, kan vara på väg mot en period av obestämd, om inte permanent livsmedelsbrist. Somliga experter förutsäger hunger, undernäring och svält i en skala som man aldrig tidigare räknat med.”

Generaldirektören för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, dr A. H. Boerma, sade förra året: ”Världens livsmedelssituation år 1973 är allvarligare än vid någon annan tidpunkt sedan de år som följde omedelbart på förödelsen under andra världskriget.” Och med tanke på att reserverna är så gott som uttömda överallt varnade Boerma: ”Inför möjligheten att det kan bli ytterligare omfattande missväxt har vi en liten marginal, om alls någon, och världen har blivit farligt beroende av den löpande produktionen.”

Norman Borlaug, som fick Nobels fredspris för sitt arbete med att utveckla nya sorter av vete och ris (betecknat som den ”gröna revolutionen”), instämmer. Han sade angående år 1973: ”Bara en handfull människor är medvetna om exakt hur nära vi var att få se 50 till 60 millioner människor dö.”

En artikel i New York Times för inte så länge sedan bar rubriken: ”VÄRLDEN NÄRA EN LIVSMEDELSKATASTROF.” I artikeln hette det:

”Doktor John H. Knowles, ordförande i stiftelsen Rockefeller Foundation, sade i kväll att världen närmade sig randen av en malthusiansk katastrof, med svält och misär för millioner ...

Av de 2 ¹/2 milliarder människor som bor i världens minst utvecklade länder, sade dr Knowles, beräknas 60 procent [1 ¹/2 milliard] vara undernärda, fysiskt underutvecklade och ha ringa skolunderbyggnad, och 20 procent [500 millioner] antas svälta i detta ögonblick.”

Befolkningsexplosionen

En av huvudorsakerna till dessa dystra förutsägelser har med världens befolkningsökning att göra. Den ”exploderar”. Och den största ökningen äger rum i just de länder där det redan råder livsmedelsbrist.

År 1975 kommer det att finnas fyra milliarder människor på jorden. Den faktiska ökningen på ett år kommer då att vara cirka 80 millioner (den är nu cirka 78 millioner på en befolkning av 3,9 milliarder). Sådana ökningar varje år motsvarar hela befolkningen i Bangladesh. Enbart Indien bidrar med omkring 13 millioner fler munnar att mätta årligen.

Vad som oroar experterna så mycket är att befolkningen i världen ökar allt snabbare. Det tog tusentals år innan världens befolkning nådde en milliard, omkring år 1830. Men det tog bara 100 år att uppnå den andra milliarden, år 1930. Sedan dröjde det bara 30 år innan den tredje milliarden var uppnådd, år 1960. Det är uppenbart att det bara tar 15 år att uppnå den fjärde milliarden — år 1975!

Jordbruksexperten Lester Brown säger följaktligen: ”Världens vetereserver sjönk 1973 till den lägsta nivån på 20 år. ... Även med de goda eller mycket goda skördar som man hoppas på i de flesta ’nyckelländerna’ räknar man med att de redan reducerade spannmålsreserverna i världen skall minska ytterligare under 1974.”

Vad som gör befolkningsproblemet ännu mer ”explosivt” är att de ökande milliarderna kräver en bättre kost. Fler människor ökar sina inkomster och vill då äta bättre. I Förenta staterna har till exempel konsumtionen av nötkött per person fördubblats sedan 1950. Spanska konsumenter äter nu två gånger så mycket kött som de gjorde 1960. I land efter land är förhållandet detsamma.

Den ökade efterfrågan på kött, mejeriprodukter och ägg tär hårt på alla livsmedelsresurser. En person som äter spannmål direkt konsumerar omkring 200 kilo per år. Men om kött, mjölk och ägg läggs till kosten, går det åt mycket större kvantiteter spannmål till produktionen av dessa födoämnen. För att belysa saken: Varje amerikan förbrukar cirka ett ton spannmål per år, men äter bara omkring 75 kilo av det direkt i bröd, finare bakverk, flingor, mjöl- och grynrätter. Resten konsumeras av djuren som producerar det kött, de mejeriprodukter och de ägg som han äter under året.

På grund av de ökande kraven förbrukas alltså spannmålen mycket snabbare än enbart på grund av befolkningsökningen. Det är en relativt ny faktor som man just inte räknat med tidigare. Men nu riktar den explosionsartade befolkningsökningen i världen plus människors krav på bättre kost ett dramatiskt, nytt, tvåfaldigt angrepp mot tillgängliga förråd.

Ändrade väderleksförhållanden

På senare år har väderleksmönstret förändrats i många områden. Oväntade torrperioder på somliga ställen och översvämningar på andra har varit förödande för livsmedelsproduktionen.

Svår, ihållande torka har drabbat stora delar av norra Centralafrika. Torkan omfattar nu i sitt sjunde år ett område på tusentals kvadratkilometer längs södra delen av Saharaöknen. De länder som hittills drabbats hårdast är Mauretanien, Senegal, Mali, Övre Volta, Niger och Tchad. Delar av Nigeria, Kamerun och Sudan har också hemsökts.

I dessa områden har tusentals människor redan dött, och ytterligare millioner befinner sig nu i fara. Benen av vad som en gång varit stora hjordar, bokstavligen milliontals djur, ligger och vitnar i solen. Det som händer har betecknats som den största naturkatastrofen i Afrikas historia.

Det råder också allvarlig hungersnöd i Etiopien. Enligt en beräkning uppgår antalet dödsoffer till över 100.000. Det rapporteras att svält och sjukdomar har lagt hela byar öde. Och hungersnöden fortsätter obarmhärtigt att breda ut sig.

Sovjetunionen drabbades av ogynnsam väderlek under 1972, däribland svår torka. Detta orsakade en allvarlig nedgång i livsmedelsproduktionen. Spannmålsskörden, beräknad till 195 millioner ton, uppgick till endast 168 millioner ton det året. Detta gjorde att Sovjetunionen måste köpa spannmål till ett värde av omkring två milliarder dollar från andra länder, främst från Förenta staterna, Canada och Australien.

Verkningarna av dessa ryska uppköp blev kännbara över hela världen. Denna enorma, plötsliga efterfrågan på världens spannmålsförråd gjorde att priserna sköt i höjden. I Förenta staterna steg vetepriset våldsamt. Och spannmålslagren i världen minskade betänkligt.

Väderleksexperterna säger nu att omfattande torka kan väntas i Förenta staterna. Enligt det historiska mönstret har det inträffat svår torka omkring en gång vart tjugonde år. De senaste torrperioderna inträffade på 1930- och 1950-talen, och därför befarar man ännu en torrperiod under 1970-talet. Eftersom Förenta staterna är den ledande livsmedelsexportören i världen, skulle en enda dålig skörd där få katastrofala verkningar på livsmedelstillgången för andra länder.

Ytterligare problem

Förutom den explosionsartade befolkningsökningen, de ökande kraven på bättre kost och det ändrade väderleksmönstret finns det andra problem som varslar om olycka för de fattigare nationerna. Ett problem är de stigande priserna på alla handelsvaror, däribland olja. Denna prisstegring blir mycket kännbar för de fattiga länderna och begränsar deras möjligheter att köpa livsmedel, gödningsämnen och jordbruksmaskiner.

Priset på olja har exempelvis fyrdubblats den senaste tiden. Detta innebär att de hungriga nationerna måste anslå en mycket större del av sina begränsade inkomster till att betala nödvändiga oljeprodukter. I U.S. News & World Report sägs följande om Indien:

”Indiens oljeräkning torde, med utgångspunkt från förbrukningen före krisen och aktuella priser, sluka 80 procent av Indiens exportinkomster. Växter som tillförs gödningsämnen framställda av olja har råkat illa ut. Detta kanske betyder slutet för den ’gröna revolutionen’, som är beroende av konstgödning, och de rekordskördar Indien har åtnjutit. I så fall kan 1975 bli Indiens svältår.”

Den senaste tidens kraftiga prishöjningar är en katastrof för människorna i de fattigare nationerna. Det innebär skillnaden mellan att äta, även om det är knappt, och att inte äta alls. Det är orsaken till att chefen för Världsbanken, Robert McNamara, enligt vad som framhålls i New York Times, ”nästan med en missionärs glöd förfäktat att de rika nationerna ännu inte har beräknat de ekonomiska och mänskliga konsekvenserna av de fyrdubblade oljepriserna eller på allvar börjat ta itu med den brist på livsmedel och gödningsämnen som han förutser. ... En eller två säsonger till med dåligt väder, anmärker han, och den mänskliga familjen kommer att drabbas av ofattbara katastrofer.”

Vidare minskar den jordareal som används för odling av kulturväxter allteftersom befolkningen ökar. År 1944 odlades till exempel i Förenta staterna 16 av de viktigare grödorna på drygt 148 millioner hektar. Men år 1974 hade siffran sjunkit till drygt 112 millioner hektar. Vad berodde denna väldiga nedgång på? I New York Times heter det:

”Minskningen av den odlade arealen sedan 1944, trots kraftigt höjda jordbrukspriser, är en återspegling av att man ständigt tar odlad jord i anspråk för bostäder, affärscentra, motorvägar, flygplatser och andra icke-jordbruksändamål, såväl som av att kreatursbesättningen ökar.”

Kan man vänta sig att världshaven skall kunna ge mer föda i form av fiskprodukter? Det är inte troligt, säger experterna. Världens starkt utökade fiskeflottor tar så mycket fisk från haven att fiskarna knappt får möjlighet att förnya sitt antal. Somliga experter säger till och med att ”överfiskningen” redan är ett faktum, vilket får till följd att det blir mer ont om fisk i framtiden.

Allt detta gör att världens livsmedelssituation sannerligen är dyster. Det mänskliga samhället, som det för närvarande är uppbyggt, är helt enkelt ur stånd att på tillbörligt sätt ge föda åt jordens milliarder. Även de experter, som för några år sedan var optimistiska när det gällde den här frågan, inser nu att massvält tycks vara oundviklig. Det är därför en amerikansk statsämbetsmän har förutsagt: ”Livsmedelskrisen 1974 kommer att te sig som en söndagsskolutflykt i jämförelse med livsmedelskriserna 1975—1976.”

[Karta på sidan 4]

(För formaterad text, se publikationen)

TORKAN I AFRIKA

MAURETANIEN

SENEGAL

MALI

GAMBIA

ÖVRE VOLTA

TOGO

NIGER

NIGERIA

DAHOMEY

LIBYEN

TCHAD

CENTRALAFRIKANSKA REP.

KAMERUN

SUDAN

AFARS- OCH ISSASTERRITORIET

ETIOPIEN

SOMALIA

KENYA

Det färgade området motsvarar den zon som under de senaste åren har drabbats av svår torka i denna del av Afrika

[Bild på sidan 5]

HUVUDORSAKER TILL VÄRLDENS LIVSMEDELSBRIST

Befolkningsexplosionen

Ökande krav på bättre kost

Ändrat väderleksmönster

Mindre jordareal används till jordbruk

Höga kostnader för livsmedelsproduktionen