Påven Pius XII och nazisterna — en ny synpunkt

HANDLADE han rätt genom att inte protestera? Kontroversen om Pius XII:s tystnad beträffande nazisternas illdåd under andra världskriget har med jämna mellanrum böljat fram och åter under tre årtionden. Kritikerna säger att en påvlig protest mot nazisterna kunde ha räddat milliontals liv. Men den nuvarande påven, Paul VI, hävdar att en ”attityd av protest och fördömelse inte bara skulle ha varit gagnlös, utan också skadlig”.

Men varför dra upp saken på nytt? Är det inte en död stridsfråga? Nej. Vatikanen själv håller den vid liv. De ansvariga har till och med åsidosatt regeln att vänta i femtio år, innan man offentliggör dokument från arkiven. De inser att om folk inte förstår, har kritikerna ett mycket starkt argument för att belysa kyrkans moraliska tillkortakommanden.

Många uppriktiga kyrkomedlemmar vill veta svaret. De vet att även påven Paul VI var mycket inblandad i angelägenheterna på den tiden som en nära medarbetare till Pius. En jesuitkommitté har därför sedan år 1965 publicerat utvalda dokument från Vatikanens arkiv. Det senaste, som bar rubriken ”Påvestolen och krigets offer”, kom ut i april 1974. Ger det någon aktuell insikt i frågan?

En mera djupgående stridsfråga

Nyhetsmeddelanden belyser de dokumenterade vittnesbörden om att Vatikanen redan mycket tidigt hade fått reda på mycket om nazisternas illdåd. Men ett annat meddelande, som inte ägnats någon större uppmärksamhet, är av mycket större betydelse. Det visar att en av Pius XII:s betrodda medarbetare väckte en stridsfråga, som tränger mycket djupare än frågan varför påven inte protesterade mot nazisterna. ”Monsignore” Domenico Tardini (sedermera kardinal) sägs ha frågat i förbittring:

”Var och en begriper att påvestolen inte kan få Hitler att uppföra sig ordentligt. Men vem kan begripa att den inte kan hålla en präst i tyglarna?”

Den ytliga debatten om hur mycket gott Pius XII:s röst kunde ha uträttat har praktiskt taget bortskymt den mycket mera grundläggande stridsfrågan. Uppriktiga kristna tvingas ta ställning till frågan: Hur skulle nazisterna över huvud taget ha kunnat begå sina illdåd, om inte folket och deras andliga ledare hade samarbetat? Nittiofem procent av tyskarna på den tiden var antingen katoliker eller protestanter. Nära 32 millioner, mer än 40 procent, var katoliker, liksom nästan hela befolkningen i Österrike och Italien, Tysklands europeiska bundsförvanter. Till och med en fjärdedel av de fruktade SS-männen var fortfarande katoliker år 1939, trots SS-ledarnas påtryckningar på dem att avsäga sig sin tro.¹

Pius XII själv avslöjar just denna stridsfråga i ett nyligen publicerat privat brev till den präst som vållade ”Monsignore” Tardinis förbittring. Denne präst, Jozef Tisoa, styrde som president det nazistiska protektoratet Slovakien under hela kriget (1939—45). Pius skrev till ”Monsignore” Tiso att han hade hoppats att regeringen och folket i Slovakien, som var ”nästan helt och hållet katolskt, aldrig skulle ta del i att med våld undanröja personer som tillhörde den judiska rasen”, och det förhållandet att ”sådana åtgärder vidtas bland ett folk med starka katolska traditioner och av en regering som förklarar att den följer och vårdar dessa traditioner” gjorde honom mycket bekymrad. — 7 april 1943.²

Men hur kunde någon form av samarbete med nazisternas rasutrotningsprogram ens tas i övervägande bland ett folk som påven själv sade var ”nästan helt och hållet katolskt” och hade ”starka katolska traditioner”? Kyrkans moralläror borde utan tvivel ha gjort det otänkbart för ”Monsignore” Tiso och hans hjord att ha någon som helst del i folkmord! Historien visar huruvida det förhöll sig så. Kyrkomedlemmar med ärliga hjärtan vill säkerligen ha en förklaring till detta uppförande, och även till de andra så kallade ”kristna” nationers uppförande som hade samröre med nazisterna.

Vatikanens egen kardinal Eugène Tisserantb framhåller ett av skälen till detta med den uppriktighet och öppenhjärtighet som kännetecknar ett privat brevc till en vän. Sedan Frankrike fallit år 1940, skrev han klagande till kardinal Suhard i Paris att ”den fascistiska ideologin och hitlerismen har omformat de ungas samveten, och de som är under trettiofem år är villiga att begå vilket som helst brott för vilket som helst syfte som beordras av deras ledare”. Men hur kunde dessa av kyrkan fostrade samveten så lätt ”omformas”? Hitler hade ju, när allt kom omkring, bearbetat dem i endast sju år, medan kyrkan hade fostrat sin hjord i gott och väl tusen år!

”Kristendomens väsentliga innehåll”

Påven Pius kunde utan tvivel ha gjort något åt detta nazisternas intrång på kyrkans traditionella område — det mänskliga samvetet! Men kardinal Tisserant klagar:

”Sedan början av november [1939] har jag upprepade gånger begärt att påvestolen skulle utfärda en encyklika om individens plikt att lyda samvetets bud, eftersom detta är kristendomens väsentliga innehåll.” (Kursiverat av oss)

Historien vittnar emellertid inte om några påvliga uttalanden under kriget om detta ”kristendomens väsentliga innehåll”. Tisserant fortsatte faktiskt med den sorgmodiga förutsägelsen: ”Jag fruktar att historien kan få orsak att klandra påvestolen för att ha bedrivit en politik av egennytta och föga annat. Detta är oerhört sorgligt.”³

Påvens ”politik” av diplomatisk försiktighet i sina mellanhavanden med nazisterna tillförsäkrade honom utan tvivel ”egennyttan” att Vatikanen och kyrkan fick överleva. Pius själv förmanade de tyska biskoparna att ”faran för repressalier och påtryckningar” eller ännu värre ting krävde ”återhållsamhet” i deras uttalanden ”för att undvika större olyckor. Detta är ett av motiven”, skrev han, ”till de inskränkningar” han pålade sina egna förklaringar. — 30 april 1943.⁴

Denna förklaring hjälper oss att förstå varför Pius gick så försiktigt till väga. Men det förklarar inte varför prästerna och deras hjordar stillatigande bevittnade, gav sitt bistånd till eller till och med begick de nazistiska illdåden — nästan utan något undantag. Vad hade hänt med deras samveten?

Kyrkan och samvetet

Svaret måste ha att göra med den fostran dessa samveten fått. Hur skulle till exempel en lojal katolik uppfatta Pius XII:s eget herdabrev av den 8 december 1939, Asperis Commoti Anxietatibus, som riktades till fältpräster i de krigförande nationernas olika härar, av vilka mer än 500 tjänade i Hitlers här? Han uppmanade fältprästerna på båda sidor att hysa förtroende för sina respektive militära biskopar och betrakta kriget som en manifestation av en himmelsk Faders vilja, som alltid leder ont till gott, och ”såsom stridsmän under sitt lands flaggor också kämpa för kyrkan”.⁵ (Kursiverat av oss)

Denna förbryllande motsägelse framhävs på nytt genom påvens brev till biskoparna på båda sidor. I ett brev daterat den 6 augusti 1940 till de tyska biskoparna uttryckte Pius sin beundran för katoliker, som ”lojala in i döden ger bevis på sin villighet att dela de uppoffringar och lidanden som tvingats på de andra Volksgenossen [deras tyska landsmän]”.⁶ Men bara nio månader tidigare hade påven riktat ett liknande budskap till de franska biskoparna och sagt dem att de hade rätt att stödja alla åtgärder för att försvara sitt land mot just dessa ”lojala” tyska katoliker!⁷ Italienska kyrkans biskopar fick liknande råd, strax innan Italien gick med i kriget mot de allierade.⁸

När kyrkans överhuvud verkligen talade om samvetsfrågor, lovprisade han, i likhet med de flesta av hans präster, deras samveten som ”lojalt” tjänade i krigshärar av vilken som helst nationalitet. När Vatikanens Berlinkorrespondent för det officiella organet L’Osservatore Romano vid ett tillfälle frågade Pius XII om han ville protestera mot utrotningen av judar, sade påven till honom att han inte kunde ”glömma att millioner katoliker tjänar i de tyska härarna. Skall jag vålla dem samvetskonflikter?”⁹

Var protestanternas präster mindre klandervärda? Lägg märke till vad kyrkorådet inom tyska evangeliska (lutherska) kyrkan, det största protestantiska samfundet, telegraferade till Hitler personligen den 30 juni 1941:

”Må den allsmäktige Guden bistå Dig och vår nation mot den tvåfaldige fienden [Storbritannien och Ryssland]. Segern skall bli vår, och att vinna den måste vara det främsta i våra förhoppningar och handlingar. ... I alla sina böner är [kyrkan] med Dig och våra oförlikneliga soldater, som nu är i färd med att undanröja roten till denna pestsmitta medelst kraftiga slag.”¹⁰

Vad annat kunde hjordarna göra, när de fick sådan vägledning av sina ”herdar”? Vad de i verkligheten gjorde talar sitt eget tydliga språk, inte sant?

Hade Hitler rätt i den ringaktning av kyrkosamfunden han gav uttryck åt år 1933? Han skröt föraktfullt att ”prästerna ... kommer att förråda sin Gud åt oss. De kommer att förråda vad som helst för att få behålla sina ynkliga små arbeten och inkomster. ... Varför skulle vi gräla? De kommer att svälja vad som helst för att bevara sina materiella förmåner.”¹¹ (Hitlers regering fortsatte att ge omfattande statliga subsidier åt kyrkosamfunden hela kriget igenom.)¹²

För att få klart för sig att Hitler hade rätt i vad han sade om kyrkosamfunden behöver man bara fråga sig själv: ”Om jag hade varit en uppriktig kyrkomedlem i Tyskland, Österrike eller Italien under denna period, vad skulle då jag ha fått för råd av mina andliga ledare — och vad skulle jag ha gjort?” Antag att du säger: ”Jag skulle i varje fall inte ha tjänat Hitler.” Vad skulle du då ha ställts inför, inte från nazisternas sida, utan från dina egna andliga ledares sida?

Kyrkan konfronteras med samveten

Trots alla sina efterforskningar kunde den katolske vetenskapsmannen och pedagogen Gordon Zahn inte finna dokumenterade vittnesbörd om mer än en enda av 32 millioner tyska katoliker som av samvetsskäl vägrade att tjäna i Hitlers härar. Med undantag av präster som åtalades för politisk opposition mot nazisterna fann han sammanlagt sju personer i Tyskland och det katolska Österrike som av samvetsskäl vägrade att svära soldateden.¹³ Du undrar förmodligen varför det var så få.

Zahn svarar att hans omfattande intervjuer med personer som kände dessa män gav den ”bestämda försäkran, som uttalades av så gott som varje sagesman, att ingen katolik som beslöt att vägra militärtjänst skulle ha fått något som helst stöd från sina andliga ledare”. Ironiskt nog var det fåtal som verkligen vägrade och som höll fast vid detta i själva verket till förlägenhet för sina ”andliga ledare”.

Ärkebiskop Konrad Gröber i Freiburg skrev till exempel i en nådeansökan till den nazistiska domstolen till förmån för en präst, som vägrade militärtjänst, att denne präst var ”en idealist som har blivit mer och mer främmande för verkligheten, ... som ville hjälpa sitt Volk och Vaterland men som utgick från felaktiga förutsättningar”.¹⁴ Andra vägrades nattvarden av fängelseprästen därför att de brutit mot sin ”kristna plikt” att svära den nazistiska soldateden.¹⁵

Den dokumenterade berättelsen om en österrikisk bonde, Franz Jägerstätter, visar vad en kyrkomedlem i verkligheten blev utsatt för från sina andliga ledares sida. Jägerstätter blev slutligen satt i fängelse för sin ståndpunkt i Linz i Österrike och blev senare halshuggen. Den katolske fängelseprästen skriver att han hade ”försökt klargöra för honom att han måste tänka på sin egen och sin familjs välfärd, också när han följde sina personliga ideal och principer” — precis som Jägerstätters bypräst hade argumenterat långt innan Jägerstätter blev satt i fängelse. ”Han tycktes ha kommit så långt att han kunde hålla med mig”, säger prästen, ”och lovade att följa min rekommendation och svära [den nazistiska] eden.”¹⁶

Fick han detta råd av en nazist? Nej — han fick det av en präst, som åtnjöt en aktad ställning under lång tid efter kriget! Men det var inte det enda exemplet på påtryckningar från andliga ledares sida. Biskop Fliesser i samma stift där i Linz avslöjar att också han hade ”känt Jägerstätter personligen” och ”till ingen nytta” framhållit för honom att Jägerstätter inte var ansvarig för ”de [nazistiska] myndigheternas handlingar”. Biskopen sade att han var ”ett sällsynt undantagsfall, som man borde mera förundra sig över än efterlikna”. Biskop Fliesser skrev efter kriget till en präst för att förklara varför han inte ville tillåta att man publicerade Jägerstätters historia i stiftstidningen i Linz. Den skulle kunna ”skapa förvirring och oroa samveten”, sade han.

Biskop Fliesser betraktade alltså en man som följde sitt samvete såsom ett ”undantagsfall” — som inte borde efterliknas. ”Jag anser att de största hjältarna är dessa exemplariska, unga katolska män, präststuderande, präster och familjeöverhuvuden, som kämpade och dog, när de heroiskt fullgjorde sin plikt”, fortsatte han. Till och med advokaten Feldmann, som nazisterna utnämnt till att tjänstgöra vid domstolen, använde detta argument i ett försök att få Jägerstätter att kompromissa. Han påminde honom om de millioner katoliker, däribland präster, som tog del i striderna med ”rent” samvete. Feldmann berättar att han till slut uppmanade Jägerstätter att nämna ett enda tillfälle då en biskop på något sätt avrått från nazistisk militärtjänst.¹⁷ Han kände inte till något sådant. Gör du det?

Biskop Fliesser återgick sedan till den avvisade artikeln med rubriken ”Heroisk konsekvens” och talade föraktfullt om ”bibelforskarna [Jehovas vittnen] och adventisterna, som i sin ’konsekvens’ föredrog att dö i koncentrationslägren framför att bära vapen”. Han sade att de påverkades av ett ”vilselett samvete” och att ”de bättre föredömena för undervisning av män” är de ”hjältar” som kämpade under inflytande av ”ett rent och riktigt samvete”.¹⁸

Till och med efter kriget betraktade alltså en österrikisk biskop, som åtnjöt gott anseende, fortfarande sådana kyrkomedlemmars samveten som ”riktiga” vilka lät sig fösas samman i nazisternas härar för att slå ihjäl sina medtroende. De som mötte döden i koncentrationslägren i stället för att tjäna nazisterna var följaktligen enligt biskopens syn på saken vilsefarande, fega stackare. Vad anser du själv?

Kyrkan stödde biskop Fliessers syn på dessa kristna bibelforskare genom de gärningar den gjorde under Hitlers styre. I 6 majnumret 1933 av det katolska stiftsbladet i Passau i Tyskland meddelades det att kyrkan accepterat ett uppdrag från nazisterna att rapportera alla bayerska Jehovas vittnen som fortfarande utövade sin tro, efter det att de blivit förbjudna månaden dessförinnan.¹⁹

Just dessa kristnas modiga ståndpunkt hade ett visst inflytande på katoliken Franz Jägerstätter. Gordon Zahn rapporterar att bypastorn framhöll att ”Franz ofta med beundran talat om deras trohet”, och de bybor som känt honom framhöll som en betydelsefull sak att han ”använt många timmar till att tala om religion och studera bibeln tillsammans” med sin kusin, som var bibelforskare, den ende icke-katoliken i hela byn.²⁰

Inte ens nazisternas förtalskampanjer mot judarna kunde skrämma vittnena att göra våld på sitt samvete genom att inte visa kristen omtanke om var och en. Före detta redaktören för Danziger Informator, J. Kirschbaum, skrev i 2 julinumret 1939 av New York-tidningen Der Tog på jiddisch och berättade vad som hände i Danzig i Polen. ”När det började sprida sig som en epidemi att alla slags livsmedelsbutiker satte upp de välkända skyltarna ’Juden unerwünscht’ (Judar icke önskvärda)”, försåg vittnena ”sina judiska grannar eller blott och bart bekanta med mat eller mjölk utan att förvänta något i gengäld”.

Denne judiske redaktör förundrade sig också över de tyska vittnenas barn, som i kontrast till sina katolska och protestantiska skolkamrater ”vägrar att hälsa hakkorset och att använda hälsningen ’Heil Hitler!’, och alla hotelser mot barnen ... är till ingen nytta. Barnen förklarar klart och tydligt att endast Gud får hälsas med ’Heil!’, ingen människa, eftersom något sådant skulle vara hädelse.”

Varför denna kontrast?

Med hänsyn till sådana historiska fakta måste tänkande kristna fråga sig själva: Varför kunde en organisation med sådana resurser och gott och väl tusen år på sig att fostra de troendes samveten uppvisa endast en tysk katolik av 32 millioner (0,000003 procent), vars samvete inte tillät honom att strida för nazisterna? Men av de 19.000 tyska Jehovas vittnen som fanns år 1933 ”fick en större proportion (97 procent) lida någon form av förföljelse än något av de andra samfunden”, enligt vad historikern J. S. Conway framhöll. De står överst på den ”Lista över förbjudna sekter sedan 1933” som Gestapos högkvarter sände ut den 7 juni 1939. — The Nazi Persecution of the Churches 1933—45, sid. 196, 370.

Varför blev Jehovas vittnen så förföljda? I motsats till några av kyrkans män, som blev förföljda för antinazistisk politisk verksamhet, meddelar Conway att deras motstånd ”i huvudsak var riktat mot någon som helst form av samarbete med nazisterna och mot tjänstgöring i hären. De grundade sin ståndpunkt på bibliska befallningar och vägrade därför att bära vapen, till och med mot nationens fiender. ... De blev följaktligen allesammans praktiskt taget dödsdömda.” (Sid. 198; kursiverat av oss) Nazisterna avrättade också verkligen 203 av de 253 vittnen som dömts till döden, 635 dog i fängelse, och 6.019 blev dömda till fängelsestraff med en sammanlagd strafftid av mer än 13.924 år.

Men var inte de katoliker och protestanter som tjänade Hitler underställda samma ”bibliska befallningar”? Jo, det var de, precis som de andliga ledarna på Jesu tid kände till Guds lag. Men ändå förundrade sig Jesus över dem och utropade: ”Hur spetsfundigt kringgår ni inte Guds bud för att bibehålla er egen tradition!” — Mark. 7:9, den katolska översättningen The Jerusalem Bible.

Du kan själv lägga märke till hur ”spetsfundigt” våra dagars religiösa ledare ”kringgår ... Guds bud”, om du slår upp New Catholic Encyclopedia under rubriken ”Pacifism”. Där försäkrar detta uppslagsverk bland annat: ”Inte heller finns det någon inre motsägelse mellan ett rättvist krig och Kristi bud att vi skall älska våra fiender. Ett rättvist krig är ett uttryck för hat till den onda gärningen, inte till den som begår denna gärning. ... Katolikerna har utan tvivel frihet att själva bilda sig en uppfattning om huruvida de villkor som krävs för att utgöra ett berättigande med sannolikhet kommer att uppfyllas i samband med ett visst framtida krig ...” — 1967 års upplaga, band 10, sid. 856; se även ”War, Morality of”.

Vad leder detta ”spetsfundiga” resonemang till i praktiken? Ja, hur många krig i historien kan du finna, som inbegripit katolska eller protestantiska befolkningar och med vilken som helst krigsorsak — vilka inte uppfyllt de ”villkor som krävs för att utgöra ett berättigande”, så att hjorden vägrat att strida för sina politiska herrar? Om kyrkosamfunden ställdes inför samma situation i våra dagar som under nazisternas herravälde, tror du då uppriktigt att de skulle handla annorlunda? Kan till exempel europeiska och amerikanska katoliker känna sig trygga i förvissning om att de millioner polacker, ungrare och tjecker som är katoliker inte kommer att angripa sina bröder i tron, om det blir en sammandrabbning mellan öst och väst? Eller är det en mera realistisk syn på saken som framhålls i den katolska tidskriften St. Anthony Messenger och som går ut på att prästerna ”ofta ger intryck av att de kommer att välsigna vilket som helst krig eller vågstycke som statens ledare beslutar att ge sig in på”? — Maj 1973, sid. 21.

Men Kristus Jesus, vars lärjungar de påstår sig vara, gav följande regel för kristet lärjungaskap: ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå, att I ären mina lärjungar.” Han sade också till en av sina lärjungar, som sökte försvara honom med våld — utan tvivel en ”berättigad” sak: ”Stick ditt svärd i dess skida; ty alla, som taga till svärd, skola omkomma genom svärd.” — Joh. 13:35; Matt. 26:52, Benelius’ katolska översättning.

Om du uppmanades att identifiera dem som verkligen är värda att bära namnet ”kristna” i våra dagar med utgångspunkt från de principer som Jesus Kristus själv fastställde, skulle du då uppriktigt kunna välja något av kristenhetens kyrkosamfund? Vilka har i praktiken visat prov på det som Kristus själv sade skulle vara kännetecknet, nämligen sann kärlek? Vilka är det som inte älskar ”med ord och med tungan, utan med gärning och i sanning”? (1 Joh. 3:18, Benelius) Historiens vittnesbörd talar sitt eget tydliga språk. Ärliga och uppriktiga människor kommer att beakta detta. Många tar nu vara på den hjälp som Jehovas vittnen kostnadsfritt erbjuder dem att utveckla ett genom bibelns principer fostrat kristet samvete, som inte kommer att svika under provsättning.

HÄNVISNINGAR

1. Intern SS-rapport, National Archives, Washington, T-580, urkund 42, nr 245.

2. Anthony Rhodes: The Vatican in the Age of the Dictators, 1973, sid. 347.

3. Tisserant till Suhard, 11 juni 1940 (förvaras i Bundesarchiv i Koblenz, R 43 II/1440a).

4. Documentation Catholique, Paris, 2 februari 1964.

5. Publicerat i Seelsorge und kirchliche Verwaltung im Krieg, redaktör Konrad Hoffmann, 1940, sid. 144.

6. Pius XII till de tyska biskoparna, enligt exemplar i stiftsarkivet i Regensburg.

7. Citerat i Was sagen die Weltkirchen zu diesem Krieg? Zeugnisse und Urteile, Matthes Ziegler, 1940, sid. 109—112.

8. Budskap den 24 april 1940, citerat i Der Vatikan und der Krieg, Alberto Giovannetti, 1961, sid. 300.

9. Förklaring den 11 mars 1963 i Berlin, publicerad i Summa iniuria oder Durfte der Papst schweigen?, redaktör Fritz J. Raddatz, 1963, sid. 223.

10. Kirchliches Jahrbuch für die Evangelische Kirche in Deutschland 1933—1944 (Gütersloh, 1948), sid. 478, 479.

11. Hermann Rauschning: The Voice of Destruction, 1940, sid. 50, 53.

12. Artikel 17 i Konkordatet mellan Tyskland och påvestolen, 20 juli 1933, Documents on German Foreign Policy, serie D, band 8, sid. 896f.

13. Gordon Zahn: German Catholics and Hitler’s Wars, 1962, sid. 54, 55.

14. Exemplar i Freiburgs ärkestifts arkiv.

15. Heinrich Kreuzberg: Franz Reinisch: Ein Martyrer unserer Zeit, 1953, sid. 86.

16. Gordon Zahn: In Solitary Witness, 1964, sid. 75.

17. Samma verk, sid. 86.

18. Brev daterat den 27 februari 1946, bland ”Jägerstätterdokumenten” i församlingsarkivet i S:t Radegund i Österrike.

19. Oberhirtliches Verordnungsblatt für die Diözese Passau, nr 10, 6 maj 1933, sid. 50, 51.

20. Gordon Zahn: In Solitary Witness, 1964, sid. 108—110.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Hur kunde människor med av kyrkan fostrade samveten vara villiga att begå vilket som helst brott som beordrades av deras ledare?

[Bild på sidan 16]

Vem bar ansvaret?

[Bild på sidan 17]

[New York Post, 27 augusti 1940, sid. 15]

Naziarmén lovprisad

Tyska katolska biskopar lojala

[New York Times, 7 December 1941, sid. 33]

”KRIGSBÖN” FÖR TYSKLAND

Katolska biskopar i Fulda ber om välsignelse och seger

[New York Times, 25 September 1939, sid. 6]