Varför kyrkorna teg
DEN 8 december 1993 höll professor Franklin Littell från Baylor University i Texas ett anförande i Holocaust Memorial Museum i Washington, i vilket han talade om en besvärande ”sanning”. Vad var det han syftade på?
Sanningen var den, sade Littell, att ”sex miljoner judar systematiskt förföljdes och mördades i hjärtat av kristenheten av döpta katoliker, protestanter och ortodoxa, vilka aldrig blev tillrättavisade, än mindre exkommunicerade”. Det fanns emellertid en röst som konsekvent sjöng ut om prästerskapets samröre med Hitlerregimen, och den rösten tillhörde, som vi har sett, Jehovas vittnen.
Hitler var själv döpt katolik, liksom många andra i den tyska statsledningen. Varför blev de inte exkommunicerade? Varför fördömde inte katolska kyrkan de fruktansvärda illdåd som dessa män begick? Varför sade inte de protestantiska kyrkorna något?
Var kyrkorna verkligen tysta? Finns det bevis för att de stödde Hitlers krigsansträngningar?
Katolska kyrkans roll
Den katolske historikern E. I. Watkin skrev: ”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt, kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera det historiska faktum att biskopar alltid har stött alla krig som har förts av deras nations regering. ... När det blivit fråga om krigförande nationalism har de blivit ’kejsarens’ språkrör.”
När Watkin sade att den katolska kyrkans biskopar ”har stött alla krig som har förts av deras nations regering”, inbegrep han de anfallskrig som Hitler utkämpade. En katolsk professor i historia vid universitetet i Wien, Friedrich Heer, erkände: ”Enligt den tyska historiens kalla fakta kom korset och hakkorset allt närmare varandra, tills hakkorset förkunnade sitt segerbudskap från de tyska katedralernas torn, hakkorsflaggor sattes upp runt altarna och katolska och protestantiska teologer, pastorer, kyrkomän och statsmän välkomnade alliansen med Hitler.”
Romersk-katolska kyrkans ledare gav Hitlers krig ett så oreserverat stöd att den katolske professorn Gordon Zahn skrev: ”Den tyske katolik som vände sig till sina religiösa överordnade för att få andlig vägledning och råd i fråga om att ta del i Hitlers krig fick praktiskt taget samma svar som han skulle ha fått från nazistledaren själv.”
Att katolikerna lydigt följde den ledning som deras religiösa ledare gav bekräftades av professor Heer. Han förklarade: ”Av omkring trettiotvå miljoner tyska katoliker — av vilka femton och en halv miljoner var män — var det endast sju som öppet vägrade militärtjänst. Sex av dessa var österrikare.” På senare tid har det framkommit att det fanns ett fåtal andra katoliker och protestanter som modigt motstod nazistregimen på grund av religiösa övertygelser. Somliga av dem fick till och med plikta med sitt liv, medan deras andliga ledare sålde sig till Tredje riket.
Vilka andra som teg, och vilka som inte gjorde det
Som tidigare nämnts sade professor Heer att även protestantiska ledare ”välkomnade alliansen med Hitler”. Är detta sant?
Många protestanter har plågats av självanklagelser för att de inte protesterade mot Hitlers anfallskrig. I oktober 1945 träffades till exempel 11 ledande protestantiska präster för att utarbeta det så kallade Stuttgartmedgivandet om skuld. De sade: ”Vi anklagar oss för att inte ha varit modigare i fråga om att uttrycka våra övertygelser, trognare i att frambära våra böner, gladare i fråga om att uttrycka vår tro och ivrigare i att visa vår kärlek.”
I boken A History of Christianity skriver Paul Johnson: ”Av 17.000 protestantiska pastorer var det aldrig mer än 50 som avtjänade långa straff [för att de inte stödde nazistregimen] vid något tillfälle.” Johnson ställer dessa pastorer i kontrast till Jehovas vittnen och säger vidare: ”De tappraste var Jehovas vittnen, som från början öppet deklarerade sitt på trosfrågor grundade motstånd och fick lida för detta. De tillbakavisade allt samarbete med den nazistiska staten.”
År 1939, samma år som andra världskriget började, citerade den engelska upplagan av En Ny Värld den protestantiske prästen T. Bruppacher, som sade: ”Medan människor som kallar sig kristna har misslyckats i avgörande trosprov, vägrar dessa okända vittnen för Jehova, som kristna martyrer, kategoriskt att göra våld på samvetet och ta del i hednisk avgudadyrkan. Den framtida kyrkohistorien måste en dag erkänna att det inte var de stora kyrkorna, utan flera av de förtalade och förhånade människorna från olika sekter, som var de första som satte sig upp mot nazistdemonens raseri. ... De vägrar att tillbe Hitler och hakkorset.”
Även Martin Niemöller, en protestantisk präst som själv suttit inspärrad i ett nazistiskt koncentrationsläger, erkände längre fram: ”Det kan sanningsenligt sägas att kristna kyrkosamfund under tidernas lopp alltid har gått med på att välsigna krig, trupper och vapen och att de på ett mycket okristligt sätt bett om sina fienders tillintetgörelse.” Han medgav: ”Allt detta är vårt fel och våra fäders fel, men uppenbarligen inte Guds fel.”
Niemöller tillade sedan: ”Tänka sig att vi kristna i våra dagar skäms inför den så kallade sekten av de allvarligt sinnade bibelforskarna [Jehovas vittnen], som i hundratal och tusental har sänts till koncentrationsläger och dött på grund av att de vägrat att göra krigstjänst och vägrat att skjuta på andra människor.”
En expert på judiska förhållanden, professor Susannah Heschel, har funnit kyrkliga dokument som bevisar att de protestantiska prästerna var villiga, ja rentav ivriga, att ge Hitler sitt stöd. Hon säger att de tiggde och bad om privilegiet att få sätta upp hakkorsflaggan i sina kyrkor. Det stora flertalet präster hade inte tvingats till underkastelse, visade hennes undersökningar, utan de var entusiastiska anhängare av Hitler och hans ariska ideal.
När Heschel håller sina föreläsningar, frågar kyrkomedlemmar ofta: ”Vad skulle vi ha kunnat göra?”
”Ni kunde ha handlat som Jehovas vittnen”, svarar hon.
Varför de var tysta
Orsaken till att kyrkorna teg är utan tvivel den att kristenhetens präster och deras hjordar hade övergett Bibelns läror och i stället gav den politiska staten sitt fulla stöd. År 1933 slöt romersk-katolska kyrkan ett konkordat med nazisterna. Den katolske kardinalen Faulhaber skrev till Hitler: ”Detta handslag med påvedömet ... är en bedrift som kommer att leda till oräkneliga välsignelser. ... Må Gud bevara rikskanslern [Hitler].”
Ja, såväl katolska kyrkan som andra kyrkor blev lydiga redskap i händerna på Hitlers onda regim. Trots att Jesus Kristus hade sagt att hans sanna efterföljare ”inte [är] någon del av världen”, blev kyrkorna och deras församlingsmedlemmar en integrerande del av Hitlers värld. (Johannes 17:16) Därför vågade de inte protestera mot de illdåd som nazisterna begick mot mänskligheten i sina dödsläger.
Det är sant att det fanns några få modiga individer från katolska, protestantiska och andra religionssamfund som vågade stå emot den nazistiska staten. Men medan somliga av dem fick plikta med livet, var deras andliga ledare, som påstod sig tjäna Gud, villiga tjänare åt Tredje riket.
Det fanns emellertid en röst som aldrig tystnade. Trots att nyhetsmedierna på det hela taget förbisåg den roll som kyrkorna spelade i det nazistiska dramat, kände Jehovas vittnen det som sin plikt att avslöja prästernas svek och skrymteri genom detaljerade beskrivningar av deras bedrägliga agerande bakom kulisserna. I denna tidskrifts föregångare och andra publikationer framförde de under 1930- och 1940-talen skarp kritik mot religiösa organisationer som blev nazismens hantlangare.
Hur man kan känna igen Kristi sanna efterföljare
Jehovas vittnen är helt annorlunda än den här världens religioner. Eftersom de inte är någon del av världen, tar de inte del i nationernas krig. De har lytt Guds befallning att ”smida sina svärd till plogbillar”. (Jesaja 2:4) De har också lytt den befallning som Kristus gav dem — att älska varandra. (Johannes 13:35) Detta innebär att de aldrig går ut i krig och uppsåtligt skadar varandra.
Bibeln visar i tydliga ordalag hur man kan känna igen Guds sanna tillbedjare: ”Härigenom blir Guds barn och Djävulens barn uppenbara: Var och en som inte utövar rättfärdighet, han härstammar inte från Gud, inte heller den som inte älskar sin broder. Detta är nämligen det budskap som ni har hört från början, att vi skall älska varandra; inte vara såsom Kain, som härstammade från den onde och tog livet av sin bror.” — 1 Johannes 3:10—12.
Ja, historien uppenbarar att Jehovas vittnen alltid har visat kärlek till sina medmänniskor, även när de utsatts för intensiva påtryckningar. När Hitler utkämpade sina krig i Europa, stod vittnena fasta, trots nazisternas brutala försök att få dem att ta del i slaktandet. Som professor Christine King så träffande uttryckte det: ”Jehovas vittnen vågade säga ifrån. De sade ifrån redan från början. De sade ifrån med en mun. Och de sade ifrån med ett enastående mod, som kan tjäna som ett exempel för oss alla.”
Ända till den dag då världen lyckligt och väl har kommit under Guds kungarikes kärleksfulla styre och blivit fullständigt befriad från krig och ondska kommer Jehovas vittnen att fortsätta att säga ifrån. Så länge det är den suveräne Herrens, Jehovas, vilja kommer den här tidskriften att avslöja den sataniska världens ondska och förkunna det enda sanna hoppet för mänskligheten — Guds kungarike. — Matteus 6:9, 10.
[Bilder på sidan 13]
Den amerikanska pressen bekräftade att kyrkorna stödde nazismen
New York Post, 27 augusti 1940, Blue Final Edition, sidan 15
The New York Times, 25 september 1939, Late City Edition, sidan 6
The New York Times, 7 december 1941, Late City Edition, sidan 33
[Bild på sidan 15]
I motsats till kyrkorna vågade Jehovas vittnen kritisera nazismen