Kan psykiatrikerna lösa problemen?
PSYKOTERAPI är konsten att försöka hjälpa mentalt eller känslomässigt störda personer genom att lyssna till deras problem och försöka ge dem insikt om hur de kan ta itu med dessa problem. Psykiatrikerna — de personer som ger denna form av behandling — har i Förenta staterna blivit sju gånger fler under de senaste tjugofem åren.
Den populäraste psykiatriska metoden är byggd på Sigmund Freuds psykoanalytiska ”schäslongsteori”. Den har emellertid främst använts i Förenta staterna. New York, med sina nio millioner invånare, har till exempel nära ett tusen psykoanalytiker, under det att Tokyo med sina elva millioner invånare endast har tre sådana!
Värdet av psykiatrisk behandling är inte alls allmänt erkänt. Till och med chefen för Förenta staternas institut för psykoterapi talade nyligen om den ”polemik och ofta förekommande desillusionering som för närvarande präglar psykoterapins område”. Psykiatrikern Karl Menninger framhöll också: ”Nio tiondelar av de personer som lider av så kallad schizofreni tillfrisknar utan att behöva komma i närheten av ett sjukhus.”
Doktor H. J. Eysenck vid Londonuniversitetets psykiatriska institution skrev en ovanligt kraftig anklagelse, som var införd i Medical Tribune för 4 april 1973, där han framhöll att det resultat ”som uppgetts för olika metoder av psykoterapi och psykoanalys nästan exakt överensstämde med frekvensen av spontan förbättring”. Enligt Eysenck tillfrisknade alltså ungefär lika stor proportion av de patienter som fått psykiatrisk hjälp som av de patienter som inte fått någon som helst psykiatrisk behandling!
Hjälp som getts
Det kan emellertid inte förnekas att somliga personer har fått verklig hjälp av psykiatriker. En man i Kalifornien skriver: ”Den hjälp jag fick av den där vänlige, omtänksamme mannen var till oerhört stort gagn för mig, och mitt problem löstes snabbt.” Han ställde frågan: ”Vad gjorde egentligen den där psykiatrikern för mig?” och svarade själv: ”Han lyssnade. Han lyssnade verkligen. ... Han hjälpte mig att inse att jag inom mig hade förmågan att uppodla självbehärskning.”
Denne mentalt störde man hade en beteenderubbning, som vittnade om svår sexuell avvikelse. Men genom omtänksamhet, vänlighet och uppmuntran hjälpte psykiatrikern honom att komma till rätta med sin svaghet. Även mycket svåra fall har reagerat positivt på sådan psykiatrisk behandling. Detta bestyrks av ett fall som beskrivs i The Vital Balance, som redigerats av en grupp under ledning av Karl Menninger.
Det gällde ”Mary Smith”, som vid sextiotre års ålder blev intagen på ett statligt mentalsjukhus i Förenta staterna. På något sätt hade hon fått för sig att hennes man, en blid och vänlig, typisk lantbrukare, sysslade med illegal sprithantering och upprepade gånger hade försökt förgifta henne. Hon hade därför angripit honom med en hammare medan han sov.
Diagnosen löd: ”mentalt störd, orolig och förvirrad”. Sex år senare bedömdes hon som obotligt sinnessjuk. Ytterligare sju år förflöt, och det kom en ny läkare, som började intressera sig för henne. Han lyssnade tålmodigt till hennes skarpa klagomål, visade medkänsla och höll med henne närhelst han kunde. Han tog henne med på promenader och hjälpte henne taktfullt att reda upp några av hennes vanföreställningar. Han lät prova ut glasögon åt henne och uppmanade sköterskan att ge henne saker att läsa och att småprata med henne.
Undan för undan ändrades tonen när hon talade, hon började hjälpa till med att bädda sängarna och fick tillåtelse att gå omkring på området på egen hand. Snart fick hon tillåtelse att lämna anstalten under några dagar. Slutligen, vid sjuttiosex års ålder, fick hon uppgiften att vara sjukvårdarinna och ta hand om en äldre kvinna. Flera år senare sade hennes dotter om henne: ”Hon gör en utmärkt arbetsinsats, är hjälpsam och samarbetsvillig, ... en av de mest välorganiserade kvinnor jag någonsin känt, oavsett åldern.”
Dessa framgångar med att hjälpa de mentalt störda framhäver vilket slags behandling de i synnerhet behöver. Sir Geoffrey Vickers förklarade för flera år sedan, såsom ordförande i Fonden för mentalhälsoforskning: ”Mentalforskningens i särklass viktigaste upptäckt är kärlekens förmåga att skydda och återställa sinnet.”
Ja, det är nu allmänt erkänt att kärlek, omtänksamhet, tålamod och förståelse är oumbärliga för en framgångsrik behandling av mentalsjuka. Men som tidigare framhållits misslyckas psykiatrikerna ändå ofta med att hjälpa patienterna att tillfriskna. Finns det någon grundläggande orsak till detta?
En grundläggande brist i tillvägagångssättet
Det har med rätta framhållits att människor behöver få veta orsaken till att de finns till, vad som är livets mening, så att de får styrka att uthärda, om de skulle drabbas av en tragedi. Men är psykiatrikerna bäst i stånd att hjälpa dem med detta? Kan de ge människor svar på de grundläggande frågor som de undrar över, till exempel: ”Varför har jag kommit till?” ”Vad är egentligen meningen med livet?” ”Vilken framtid väntar mig?”
Sanningen är att inte någon människa, utan endast människosläktets Skapare, den allsmäktige Guden, kan ge sunda, tillfredsställande svar på dessa frågor. Och han har gjort detta i sitt ord bibeln för att skänka oss hopp och tröst. Men vad anser psykiatriker i allmänhet om Gud?
Detta framgår av en undersökning som gjordes år 1970. Av de psykiatriker som intervjuades sade 55 procent att de ansåg tron på Gud vara ”barnslig” och ”oförenlig med verkligheten”.
Vilken oförnuftig, ologisk slutsats! Hur skulle vi kunna förklara livets uppkomst, om vi inte räknar med att det finns en allenarådande Gud? Eller hur förhåller det sig med kärleken — varifrån kommer denna underbara egenskap som är så oumbärlig för den mentala hälsan? Endast bibelns förklaring är både förnuftig och logisk. Och dess förklaring går ut på att en allenarådande, kärleksfull Skapare ligger bakom allt detta. (Ps. 36:10; 1 Joh. 4:8—11) Framträdande vetenskapsmän, som inte alls var ”barnsliga”, har gett uttryck åt tro på en sådan Gud.
I Science Digest heter det om en av dessa: ”De flesta vetenskapshistoriker skulle omedelbart förklara att Isaac Newton var det största vetenskapliga sinne som världen någonsin sett.” Och Newton sade i sitt mästerverk Principia: ”Av den sanne Gudens sanna herravälde följer att han är en levande, intelligent och mäktig varelse; och av hans andra stora förtjänster att han är allenarådande eller i högsta grad fullkomlig. Han är evig och oändlig, allsmäktig och allvetande.”
De världsliga psykiatrikernas grundläggande brist är att de i allmänhet inte blickar upp till denne sanne Gud för att få vishet och vägledning vid behandling av de känslomässigt och mentalt störda. Och utan tvivel är en av följderna av deras inställning att de själva har den högsta självmordsfrekvensen av alla specialistgrupper inom läkarvetenskapen! Beträffande detta sade en av deras egna: ”Till dess att psykiatrikerna har den lägsta självmordsfrekvensen måste alla deras läror vara föremål för misstanke.” — Amerikanska läkarförbundets tidskrift.
Fler följder av den grundläggande bristen
Eftersom psykiatrikerna sällan erkänner den sunda vägledningen i Guds ord, är det också sällan de tillämpar kärleken på ett balanserat sätt. Det var till exempel en far som inte kunde få sin tonårige son att sluta med narkotika, och han sände honom därför till en psykiatriker. Vad blev följden? Fadern blev 2.000 dollar fattigare, men sonen hade inte förändrats det minsta.
Fadern önskade hjälpa sin son. Men varken han eller psykiatrikern insåg att det förhåller sig så som Guds ord säger, nämligen att bestämd men ändå omtänksam tuktan är ett mycket viktigt sätt att utöva kärlek. (Hebr. 12:6—9; Ords. 23:13, 14) Till slut lyssnade fadern till goda råd och bestämde att sonen inte fick sätta sin fot i hemmet, förrän han var villig att bege sig till en avvänjningsklinik. Längre fram sade sonen till sin far: ”Du förstår, när du och mamma kastade ut mig, det var då jag förstod att ni verkligen ville hjälpa mig.” Sonen är nu botad.
Att psykiatrikerna i allmänhet inte uppskattar Gud och hans moralläror har lett till att stor skada vållats. Ett exempel på detta är följande förstasidesrubrik i Long Island Press: ”Sodomiring upplöst. Grupp anklagad för sexuellt missbruk av ungdomar.” I artikeln hette det: ”Fyra män — däribland en internationellt känd barnpsykiatriker ... ställdes i går inför rätta för sodomi, sexuellt missbruk och sammansvärjning som inbegrep ungdomar.”
Även om detta kan vara en isolerad företeelse, så är det inget ovanligt att manliga psykiatriker har sexuellt umgänge med kvinnliga patienter. Det var till exempel en kristen kvinna som gick till en psykiatriker för att få hjälp på grund av den missräkning hon kände med anledning av sitt äktenskapliga förhållande till sin äkta man. Han sade henne att hon hade tre saker att välja på: försöka få sin man att söka psykiatrisk hjälp; ta ut skilsmässa; eller ha ett utomäktenskapligt förhållande med en ”pojkvän”, och han erbjöd sig att fungera som hennes ”pojkvän”.
Det var också en psykiatriker som blev stämd därför att han, som det meddelades i New York Daily News, ”ordinerade sexuellt umgänge med honom själv såsom behandling och sedan tog betalt för ’behandlingarna’”. En annan psykiatriker fick betala 1.250.000 dollar i skadestånd enligt ett utslag i delstaten New Yorks högsta domstol, därför att han tvingat sin patient att ha sexuellt umgänge med honom under namn av psykiatrisk behandling. En psykiatriker skrev till och med en bok, där han rekommenderade att psykiatriker skall vara ”sexuellt tillgängliga för patienten, men inte ’påstridiga’”. Han kallade sin bok The Love Treatment (Kärleksbehandlingen).
Två läkare som driver Amerikas främsta sexualklinik sade att en stor andel av åtta hundra patienter som de behandlade medgav att de hade haft sexuellt umgänge med sina psykiatriker eller rådgivare. Några av dessa rapporter kanske bara är fantasier, önsketänkande eller skryt, men en av läkarna framhöll: ”Även om endast 25 procent av dessa rapporter är med sanningen överensstämmande, står yrkesmännen inom detta område ändå inför ett överväldigande problem.”
Det är tydligt att det finns skäl att vara försiktig när det gäller världsliga psykiatriker. Det kan visserligen hända att man kan få hjälp, men det är också stor risk att man blir uppmuntrad till ett handlingssätt som strider mot Guds rättfärdiga principer. Men även om det inte vore så, gör de flesta psykiatrikers bristande insikt om hur man på rätt sätt skall använda den bästa medicinen för mentalsjukdomar — den gudomliga egenskapen kärlek — att deras behandling förmodligen blir utan resultat.
Betyder detta att människor ingenstans kan få pålitlig psykoterapi i den meningen att de kan få hjälp att göra en rätt värdering av sina problem och lösa dem? Lyckligtvis finns sådan hjälp att få, och tack vare den har många människor uppnått mental hälsa i denna förvirrade värld.