Psykiatriker ersätter präster — varför?
EN AV de nuvarande tendenserna i Amerika, såväl som i många andra länder, är att prästerskapet är på tillbakagång både när det gäller antal och inflytande. En samtidig tendens är att psykologer och psykiatriker vinner terräng.
Sålunda får vi veta att antalet personer som arbetat med människors mentala och emotionella hälsa i Förenta staterna mer än sjudubblats under de senaste tjugofem åren, medan antalet prästmän har minskat med 20 procent och det trots att folkmängden ökat med 40 procent. Lika betecknande är uppgifterna angående antalet utexaminerade vid universiteten. Vid de högre läroanstalterna i Amerika examinerades år 1961 lika många i ämnet psykologi som i ämnet religion, 10.000 i vardera ämnet. Men år 1971 examinerades tre gånger så många i psykologi som i religion.
Finns det något samband mellan dessa sifferuppgifter? Det finns det verkligen! Allt färre människor går till prästerna för att fråga dem: ”Vad skall jag göra?” Således förklarar en psykoanalytiker, som dessutom är romersk-katolsk präst, att år 1963 gick omkring 70 procent av dem som hade problem först till sin präst för att få råd, men att antalet tio år senare helt sannolikt var mindre än 40 procent.
Ett tecken på dessa tendenser är å ena sidan nedgången i antalet kyrkobesökare och å andra sidan den ökade populariteten när det gäller böcker, tidningsartiklar, radio- och TV-program av psykologer och psykiatriker som talar om för människor hur de skall vinna frid och lycka, hur de skall behandla sina hustrur, äkta män, föräldrar och barn, såväl som vad de skall göra åt sådana problem som abort, äktenskapsbrott och homosexualitet.
Vad är orsaken till dessa motsatta tendenser? För det första har prästerskapet förlorat sin auktoritet genom att nedvärdera bibeln som Guds ord och som människans osvikliga vägvisare. (Ps. 119:105) Detta får en att tänka på profeten Jeremias ord: ”De hava ju förkastat HERRENS ord; vari äro de då visa?” (Jer. 8:9) Som det uttrycks i en redogörelse: ”Det är allt färre präster som säger: ’Bibeln säger så och så. Därför skall du göra det.’ När människor kom till sin präst och frågade: ’Varför finns jag till?’, brukade de svara i klara och otvetydiga ordalag: ’Du finns till därför att det är Guds vilja. Meningen med din tillvaro är att du skall göra denna vilja, leva ett bra liv och ära din Skapare.’” Men så är det inte längre. Eftersom prästerna saknar folks förtroende, är de oförmögna att tillfredsställa människor som kommer till dem.
Ett annat skäl till att många fler vänder sig till psykiatriker och psykologer är att de bryr sig mer om vad som tycks vara fördelaktigt än vad som är rätt. Yrkesmän på den mentala hälsans område fäller i allmänhet inga moraliska omdömen. För dem är handlingar inte antingen rätta eller orätta, utan antingen nyttiga eller skadliga, för ens mentala och emotionella välbefinnande.
Men är det förhållandet att människor vänder sig från prästerna till psykiatrikerna ett hälsosamt fenomen? Nej, för i själva verket är det fråga om att hoppa ur askan i elden. De är mer illa ute än de var tidigare, ty — som det så riktigt påpekades i The National Observer — människor behöver en ”fundamental religiös grund för sin existens, en orsak till att kunna fortsätta att leva, när man ställs inför en tragedi”. Ökningen i fråga om brottslighet, sexuell omoraliskhet, hasardspel, narkotikamissbruk, alkoholism och dylikt, allt vittnar om det dåraktiga i denna tendens att vända sig från tron på Gud och på bibeln som hans inspirerade ord.
Psykiatriker och psykologer kan inte ge svar på sådana frågor som: ”Varför finns jag till?”, ”Vad är meningen med livet?”, ”Vilket slutligt öde väntar mig?” och ”Varför finns det så mycken ondska och så många orättvisor?”, såvida de inte ger religiösa svar naturligtvis. Att det inte är till dem man skall vända sig för att få hjälp, när man är deprimerad och överhopad med alla möjliga problem, framgår av det faktum att självmord är dubbelt så vanliga bland dem som bland människor i allmänhet.
Den blinda och egoistiska dårskapen hos många i denna yrkesgrupp visas av det faktum att 55 procent av de amerikanska psykoanalytiker som intervjuades år 1970 instämde med Freud i att tron på Gud är ”så uppenbart barnslig, så oförenlig med verkligheten att ... det är pinsamt att tänka på att det stora flertalet dödliga aldrig kommer att kunna höja sig över denna livssyn”.
Blind, egoistisk dårskap? Ja, den strider ju mot förnuft och fakta. Vi får till exempel veta att ”de flesta vetenskapshistoriker skulle omedelbart förklara att Isaac Newton var det största vetenskapliga sinne som världen någonsin sett”. (Doktor Isaac Asimov) Och ansåg Newton att tron på Gud var barnslig? Långt därifrån! I själva verket skrev han till en vän att då han skrev sin Principia, gav han akt på sådana principer som skulle få människor att tro på Guds existens. I det här mästerverket framhåller han: ”Av den sanne Gudens sanna herravälde följer att han är en levande, intelligent och mäktig varelse; och av hans andra stora förtjänster att han är allenarådande eller i högsta grad fullkomlig. Han är evig och oändlig, allsmäktig och allvetande.”
Att en ”fundamental religiös grund” för ens existens kan vara ett stöd, när man ställs inför en tragedi, visar bibeln upprepade gånger. Något som speciellt visar detta är berättelsen om den forntida Job. Därför att Job trodde på Gud, misströstade han inte när han ställdes inför en tragedi. Och vilka förluster fick han inte kännas vid! I ett slag togs alla hans barn och alla materiella ägodelar ifrån honom. Därpå angreps han från topp till tå av en vedervärdig och smärtsam sjukdom. Hans närmaste vänner vände sig emot honom, och hans egen hustru ansatte honom för att han skulle ge upp och sade till honom: ”Förbanna Gud och dö!”, det vill säga begå självmord. (Job 2:9, NW) Men tack vare sin tro på Gud var Job i stånd att uthärda allt och avgå med segern. — Job, kap. 1, 2, 42.
Bibeln innehåller en mångfald sunda principer och goda råd beträffande hur man skall kunna komma överens med sin familj och med andra. Den anger plikterna för äkta män, hustrur, föräldrar, barn, tjänare och herrar (anställda och arbetsgivare). Den varnar för ett lösaktigt uppförande: ”Ty vad människan sår, det skall hon ock skörda. Den som sår i sitt kötts åker, han skall av köttet skörda förgängelse, men den som sår i Andens åker, han skall av Anden skörda evigt liv.” De som utövar otukt får på sig själva ”uppbära den fulla vedergällning som var tillbörlig för deras förvillelse”. — Gal. 6:7, 8; Rom. 1:27, NW.
Bibeln varnar också för girighet: ”Men de som vilja bliva rika, de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont.” — 1 Tim. 6:9, 10.
Ja, när de som älskar rättfärdighet vänder sig ifrån prästerna, som saknar tro på bibeln som Guds inspirerade ord, må de då, i stället för att vända sig till psykiatriker och psykologer, som likaså i de flesta fall saknar sådan tro, vända sig till bibeln för att få vishet, tröst och hopp. Jehovas kristna vittnen är beredda att hjälpa alla sådana som älskar rättfärdighet.