”Opiumkriget” — en läxa för våra dagar
DET blir ofta lättare att förstå nutiden när man gör en ärlig undersökning av det förflutna. Så förhåller det sig utan tvivel med många av våra dagars världshändelser.
Det finns utbredda tendenser i vår tid som är en direkt följd av den gångna historien. Ett av de många exemplen på sådana historiska händelser är ”opiumkriget”, som utkämpades i Kina för mer än hundra år sedan.
Hur kan sådana händelser vara förbundna med vår tid? Låt oss för att förstå detta först lägga märke till hur världshändelserna just nu håller på att utveckla sig.
Världshändelserna vållar stor oro för de ledande nationerna i vad som kallas ”kristenheten”. I flera årtionden har åtskilliga kommunistnationer med Sovjetunionen i spetsen utgjort en växande utmaning för västvärlden. Men en annan tendens har också kunnat skönjas.
I olika delar av Asien, Afrika och även Latinamerika uppvisar nu många ledare och deras folk växande motstånd mot västvärldens ekonomiska, politiska och religiösa sedvänjor. Utan undantag stöder Kommunistkina dessa mindre utvecklade länder i deras åtgärder.
Många av dem, som har värdefulla naturtillgångar, begär nu till exempel mycket högre priser för sina råvaror — vanligen med Kinas stöd. Detta blir till nackdel för industriländerna i västvärlden.
Mycket av Västerlandets ”kultur” förkastas också i andra länder. Detta gäller i synnerhet de religioner som representeras av kristenheten, dess kyrkosamfund. Missionärer för sådana kyrkosamfund blir ofta utvisade ur utvecklingsländerna eller åtminstone ålagda restriktioner i fråga om sin verksamhet. I Kina har förbudet varit så gott som totalt.
Tendensen emot västvärldens intressen kan också iakttas inom Förenta nationerna. Allt fler av dess medlemmar talar och röstar emot den dominans som tidigare utövats av västvärldens nationer. Kommunistkina stöder också denna växande majoritet av motståndarnationer.
Denna tendens har väckt djup oro hos Förenta staterna och olika europeiska länder.
Varför händer detta?
Varför denna händelseutveckling, till och med inom Förenta nationerna? Varför har de större makterna inom kristenheten förlorat så mycket inflytande?
I grund och botten är det som den bibliska principen säger: Vad man sår får man skörda. (Gal. 6:7; Job 4:8) Det är en följd av att man inte bara gjort sig främmande för folk och ledare, utan vad viktigare är, för den allsmäktige Guden själv.
Denna tendens i världshändelsernas utveckling är inte heller något som har börjat helt plötsligt. Den har byggts upp under lång tid. Under flera hundra år före andra världskriget delade kristenhetens nationer upp större delen av Asien, Afrika och Latinamerika mellan sig. Det fanns redan stora inhemska befolkningar där som hade sina egna kulturer, men de blev tvingade att underkasta sig sina erövrares herravälde och kultur.
De europeiska nationerna uträttade visserligen en del gott i dessa länder, men de gjorde också mycket ont och utnyttjade ofta den inhemska befolkningen och dess tillgångar. De flesta av dessa folk kom därför så småningom att betrakta européerna som icke önskvärda inkräktare.
I synnerhet sedan andra världskriget har många av dessa länder vunnit självständighet. Och de kommer ihåg vilken förödmjukelse de fick utstå i det förflutna. De flesta av dem har bestämt sig för att råda över sitt eget öde i stället för att vara kolonier under europeiska makter.
Därför ser vi i våra dagar 138 nationer som medlemmar av Förenta nationerna, det största medlemsantalet hittills. De flesta av dem håller aggressivt på sin självständighet och kräver att få ha kontroll över sina egna tillgångar, sin kultur och sin politik.
Ett exempel
Kina är ett exempel på hur utländsk dominans har gjort olika nationer negativt inställda till kristenheten. I tusentals år hade Kina sin egen kultur. Det utvecklade sina egna ekonomiska och politiska system. Under vissa perioder nådde Kina en civilisation som inte överträffades av någon annan nation under samma tid.
Kinas kejserliga dynastier härskade i flera hundra år. Ibland blev deras herravälde förtryckande och korrumperat och ledde till stort lidande. Men hur som helst höll sig kineserna i stort sett för sig själva. Inte förrän under de senaste två hundra åren har Kina haft någon nämnvärd kontakt med världen utanför och så gott som ingen kontakt med Västerlandets nationer.
Men då, för omkring två hundra år sedan, började de västerländska makterna tränga in i Kina. Dessa länder, i huvudsak de europeiska, utövade allt starkare tryck för att försöka vinna fotfäste i Kina under 1700-talet. De lyckades vinna fotfäste, och på 1800-talet hade deras inflytande blivit ett allvarligt problem för kineserna. I The Encyclopædia Britannica heter det:
”Under regimer som ofta visade sig vara ineffektiva och korrumperade förblev [Kina] hjälplöst medan främmande makter började nafsa efter dess landområde och tillgångar och medan dess förödmjukade folk kämpade för sin tillvaro.
Även om det kallades ett ’oberoende land’, påminde dess ställning och förhållanden om en utländsk kolonis.”
Till att börja med omfattade det västerländska inträngandet endast en handelsstation, som Storbritannien år 1715 upprättade i Kanton. Längre fram kom också franska, holländska och amerikanska köpmän dit.
De västerländska köpmännen ville åt Kinas rikedomar. De ville också sälja europeiska produkter till kineserna. På så sätt skulle köpmännen få de pengar de behövde för att köpa Kinas varor. Men på det hela taget visade Kina föga intresse för de västerländska varorna. I ett brev till Storbritanniens kung, George III, sägs den kinesiske manchukejsaren i slutet av 1700-talet ha sagt:
”Som Din ambassadör själv kan se är vi redan i besittning av allt vad vi behöver. Jag sätter inget värde på egendomliga eller sinnrika föremål och har inget bruk för Ditt lands produkter.”
Men då fann de västerländska köpmännen på något som de kunde sälja till kineserna: opium, en narkotisk drog. Det kom snart att bli en av de främsta artiklar som fördes in i Kina.
När Kinas regering såg vilka dåliga verkningar detta opium hade på folket, förbjöd man importen av det. Drogen blev nu visserligen illegal, men det satte inte stopp för trafiken. Många köpmän började smuggla in opium i Kina, eftersom de fann denna handel mycket lukrativ.
År 1839 hade den mängd opium som smugglades in i Kina ökat oerhört. Det som tidigare endast hade varit några ton opium per år hade nu vuxit till en ström av flera tusen ton per år. Vem var det som stod för den här illegala importen? I boken A History of the Far East in Modern Times sägs det:
”Värdet av enbart det opium som importerades översteg värdet av alla de varor som exporterades. Det mesta av detta opium kom från Indien, en del från Persien, och mot slutet infördes också en del turkiskt opium av amerikanerna.
Alla de nationaliteter som var representerade i Kanton ... deltog i trafiken, men här, liksom i den övriga handeln, intog engelsmännen en ledande ställning.”
I denna publikation heter det vidare: ”Det kan här framhållas att opiumrökning inte var någon naturlig last hos kineserna, utan en som hade införts i landet. ... Utlänningarnas ansvar för att ha uppammat opiumrökning bland kineserna kan inte förbises och bör heller inte förringas.”
Det är inte svårt att förstå varför kineserna betraktade västerlänningarna som barbarer. Under det att européerna påstod sig införa en överlägsen kultur i Kina genom missionärerna i deras kyrkosamfund, betraktade kineserna dessa såsom främmande inkräktare.
Allt det som redan hade hänt var nog för att göra deras orientaliska sinne avogt inställt till kristenhetens nationer och deras kulturella, ekonomiska, politiska och religiösa system. Men mera skulle komma — mycket mera.
Krigsförklaringen
Den kinesiska regeringen vidtog nu ytterligare åtgärder för att försöka stoppa denna illegala opiumtrafik. Man sände trupper mot de utländska köpmännen. Opium till ett värde av milliontals dollar beslagtogs hos brittiska och andra köpmän, och olika restriktiva åtgärder vidtogs mot främlingarna.
Dessa åtgärder förargade köpmännen, i synnerhet de brittiska. De såg att de hade gått miste om sin mycket lukrativa opiumhandel. År 1839 började därför ett av historiens mest bisarra krig. Storbritannien förklarade krig mot Kina och krävde rätten att få sälja opium till det kinesiska folket. Man krävde också andra privilegier.
Kriget gick illa för Kina. Man var inte rustad att försvara sig mot engelsmännens vapen. Därför vann Storbritannien med lätthet ”opiumkriget”. Det slutade år 1842 med undertecknandet av Nankingfördraget.
Fördraget var det första som med vapenmakt tvingades på Kina. Men det var inte det sista. Det satte i gång en kedja av vad kineserna kallar de ”orättvisa fördragen”.
Nankingfördraget gav Storbritannien handelsrättigheter i olika kinesiska hamnar. Storbritannien fick också Hongkong, som blev en brittisk koloni. Kina tvingades dessutom att betala Storbritannien vad det hade kostat att utkämpa kriget. Man måste till och med betala tillbaka värdet av det opium som beslagtagits från engelsmännen.
Snart krävde andra europeiska nationer och även Förenta staterna eftergifter av olika slag. Kineserna hade inte makt att stå emot dessa påtryckningar. Ytterligare krigföring mot Kina från främmande nationers sida ledde till nya fördrag. Kina avstod från ännu fler hamnar och privilegier: Storbritannien fogade Kowloon till Hongkong; Ryssland fick ett landområde i norr; andra nationer tillvällade sig egna privilegier.
På så sätt minskades den kinesiska överhögheten över det egna landet, städerna och folket. Ett fördrag stadgade att de skatter som Kina kunde uppta av utlänningar för deras handel skulle vara mycket små och inte skulle kunna höjas annat än med respektive främmande makts samtycke, vilket man inte hade stora utsikter att få. Den rättsliga myndigheten blev också kringskuren. Om till exempel en amerikansk medborgare begick ett brott mot en kines, kunde han endast bli straffad av amerikanska myndigheter.
Vilken inställning hade missionärerna och de övriga representanterna för kristenhetens kyrkosamfund till allt detta? I den romersk-katolska tidskriften America, som utges av jesuiterna, medges det att kyrkosamfunden svek det kinesiska folket. Det talades om deras ”missriktade allians, under missionsverksamheten i det förflutna, med de imperialistiska makterna och deras kanonbåtsdiplomati och orättvisa avtal”. Det hette till slut: ”Skulden för att missionen i Kina misslyckats kan till stor del läggas på missionärerna och/eller Västerlandets kristna själva.” Ja, kyrkosamfunden hade ofta handlat oförskämt mot Kina och hade understött de västerländska nationernas maktmissbruk.
Ytterligare förluster
Det är inte underligt att The World Book Encyclopedia säger följande om Kinas inställning till utlänningar:
”På 1890-talet ogillade många kineser våldsamt alla icke-kinesiska personer och nationer och klandrade dem för de orättvisa fördragen. Kinesiska rebeller bildade hemliga sällskap och lovade högtidligt att göra slut på det västerländska inflytandet i Kina. Dessa sällskap fick mycket stöd bland det kinesiska folket.”
År 1899 började dessa sällskap en våldsam kampanj mot västerlänningar. Kampanjen var också riktad mot kineser som hade blivit omvända till kristenhetens kyrkosamfund. Den blev känd under namnet ”boxarupproret”, därför att ett av de ledande hemliga sällskapen, boxarna, sägs ha praktiserat ceremoniella övningar som liknade skuggboxning.
Följande år anlände emellertid en internationell här, som inbegrep amerikanska trupper, och slog ner ”upproret”. Kina ålades att betala omfattande skadestånd. I hjärtat av Peking beslagtog man till exempel ett stort område, som skulle användas av främmande legationer. Inga kineser hade rätt att bo där. Området skulle ständigt skyddas av en garnison av främmande trupper. Dessutom måste Kina betala tretton främmande makter hundratals millioner kronor i skadestånd.
En bitter erfarenhet
Det som hände Kina till följd av ”opiumkriget” och därmed förbundna händelser har i stor utsträckning bestämt vilken inriktning Kina valt i vår tid. Kinas fientlighet mot Västerlandet i våra dagar står i direkt samband med hur kristenheten uppfört sig mot nationen i det förflutna.
Många av de andra radikala krafter, som nu växer i styrka och antal inom Förenta nationerna, är liknande exempel för kristenheten på sanningen i den bibliska principen att man får skörda vad man sår. Dessa nationer väljer en politisk och ekonomisk utveckling som är till nackdel för kristenheten.
Man förkastar också i stor utsträckning de moraliska och religiösa värden som härrör från Västerlandet och dess kyrkosamfund, eftersom de i många människors sinnen i dessa nationer är oskiljaktigt förbundna med kolonialismens bittra erfarenhet. Som Creighton Lacy säger i Christianity amid Rising Men and Nations:
”Den västerländska kolonialismens hela arv har plötsligt rest sig för att slå dess förövare, i samband med att den nationalistiska självmedvetenheten har knoppats i Afrika, Asien och Latinamerika.
Till följd av detta råder en utbredd tendens att skilja den västerländska kulturens tekniska fördelar ... från de andliga och ideologiska faktorer som fastställer ’ett levnadssätt’. ...
Det anses allmänt att Västerlandets sociala och moraliska principer — och således även den religiösa tro som de har sina rötter i — inte är överlägsna dem som finns i andra kulturer. De kanske till och med anses vara underlägsna.”
Kristenheten har i sanning gjort hundratals millioner människor främmande för den. Sorgligt nog har detta fått dem att vända sig bort från kristendomen. De inser inte att det som kristenheten representerar inte alls är sann kristendom, utan är skrymtaktigt och avskyvärt i Guds ögon. När det gäller Kina har alltså en nation med 800.000.000 människor förmåtts att vända sig emot kristendomen.
För allt detta måste kristenheten stå till svars inför Gud. Och de tydliga bevisen i uppfyllelse av bibelns profetior, som nu kan iakttas i våra dagars världshändelser, visar att den tid snabbt närmar sig då Gud skall avkräva dem denna räkenskap. — Matt. 7:15—23; Uppenbarelseboken, kap. 17.