Hörseln — en förunderlig gåva

OM DU äger god hörsel, har du något mycket värdefullt. Tänk bara! Du kan lyssna till en fågels melodiska sång, en bäcks porlande, rösten av någon du älskar. Med hjälp av öronen kan du också ta emot livräddande budskap — kanske från ett bilhorn, en siren eller ett brandlarm.

Men har du egentligen ägnat någon större eftertanke åt ditt förunderliga hörselsinne? Och hur förhåller det sig med andra skapelsers hörsel? Även en kort undersökning kan vara fängslande.

Hur är du i stånd att höra?

Om du ser på bilden på nästa sida, lägger du märke till att ditt öra är mycket mer än det där trumpetliknande organet på sidan av huvudet. Den delen utgör bara öronmusslan. Den uppfångar ljudvågorna och sänder dem inåt längs yttre hörselgången. I gången finns små hår och vaxproducerande körtlar. Vilket syfte har de? Att hindra damm, insekter osv. från att komma djupare in och vålla skada.

När ljudvågorna når slutet av gången, träffar de trumhinnan, som består av tunn, spänd vävnad. De vibrationer som uppstår i trumhinnan förstärks och överförs i mellanörat av tre mycket små ben, de så kallade hörselbenen. På grund av sin form kallas de vanligen hammaren, städet och stigbygeln. Stigbygeln ”knackar” på membranen i ”ovala fönstret” och överför vibrationerna till det vätskefyllda innerörat. Ljudvågorna kan också komma in i innerörat genom ”runda fönstret”, som är beläget under ”ovala fönstret”. En del ljudvågor vidarebefordras också genom skallens ben till innerörat.

Ovanför innerörats centrala förgård är båggångarna belägna. Vätskerörelsen i dem sätter dig i stånd att hålla balansen. Men själva hörseln är lokaliserad till snäckan. Ljudvågorna som rör sig genom vätskan sätter snäckans basilarmembran i rörelse. Dennas rörelse sätter i sin tur de hårceller som ingår i cortiska organet i vibration. Rörelsen stimulerar de nerver som är fästa vid hårcellerna. Dessa nerver sänder slutligen genom hörselnerven budskap i form av elektriska impulser till hjärnans hörselcentrum. Allt detta är väl känt, men vetenskapsmännen har ännu inte lyckats utröna hur människan kan tolka dessa signaler.

Något om vad man hör

Man kan inte höra alla ljud omkring sig, och det bör man vara tacksam för. När du var spädbarn kan ditt hörområde ha sträckt sig från 15 till 30.000 perioder eller svängningar per sekund. Men låt oss säga att du kunde uppfatta ljud med mycket färre än 15 svängningar. Då skulle du faktiskt kunna höra dina egna hjärtslag och till med dina ben- och muskelrörelser!

Även om hörområdet har vissa begränsningar, är det verkligen häpnadsväckande. Det kan förekomma individuella skillnader, men vanligen är det högsta ljud man kan uthärda 2.000.000.000.000 gånger så starkt som det svagaste ljud man kan uppfatta! Ja, människoörat har verkligen den största känslighet man kan begära med tanke på behovet.

Allteftersom åren går erfar naturligtvis den ofullkomliga människan en fortskridande förlust av hörseln. Detta beror bland annat på att vävnaderna i innerörat förlorar sin elasticitet. Hörområdets övre gräns lär sjunka från 30.000 svängningar när man är spädbarn till omkring 4.000 svängningar vid åttio års ålder. Men till och med det är tillräckligt för att man skall kunna föra ett normalt samtal.

I sanning ett mästerverk!

Dina öron har ett inbyggt skydd mot extremt höga ljud. En plötslig explosion i närheten kan naturligtvis framkalla överdrivet starka vibrationer, som kan vålla obotliga skador på ditt förunderliga hörselorgan. Men om ett mycket högt ljud börjar så småningom, kan snabbt reagerande muskler ”vrida ned volymen”. Trumhinnan spänns hårdare för att nedbringa vibrationerna, och muskler i mellanörat dämpar hörselbenens svängningar. Detta får till följd att stigbygeln inte överför så stora vibrationer till innerörat genom ”ovala fönstret”.

Örontrumpeten innebär också ett skydd. Den löper från näshålan till mellanörat. Denna passage kan släppa igenom luft och utjämna trycket innanför trumhinnan, så att det blir lika stort som trycket utanför. Detta är alltså ett skydd mot att trumhinnan sprängs till följd av en kraftig förändring av det yttre lufttrycket.

Tänk också på de ljud du hör. På ett förunderligt sätt kan du skilja mellan åskans muller och rasslet av vagnshjul, en människas fotsteg och en hästs hovslag, även om du inte kan se varifrån ljudet kommer. Dessutom kan vanligen båda öronen ”ställas in” på olika ljud. Du kanske tappar ett mynt utan att se vart det tar vägen. Men du hör det slå i golvet och kanske studsa en eller två gånger. Sedan lyssnar du till hur det rullar och slår emot en stol. Till slut hör du myntet falla omkull och snurra runt några gånger innan det stannar. Båda öronen hjälper dig att lokalisera platsen.

Med goda skäl har det sagts om människoörat: ”Om en ingenjör skulle efterbilda dess funktion, skulle han behöva åstadkomma ett ljudsystem som inte tog större plats än 16 kubikcentimeter och som omfattade en impedansanpassare, en mekanisk analysator med brett omfång, en rörlig relä- och förstärkarenhet, en flerkanalig omvandlare för att överföra mekanisk energi till elektrisk energi, ett system för att upprätthålla en fint avstämd hydraulisk jämvikt och ett inre, dubbelriktat kommunikationssystem. Även om han kunde åstadkomma detta underverk av miniatyrbygge, skulle han förmodligen inte kunna hoppas på att tävla med örats prestationsförmåga.” — Sound and Hearing, av S. S. Stevens, Fred Warshofsky och redaktörerna för Life, sid. 38.

Ja, människoörat är sannerligen ett mästerverk. Hur vältaligt vittnar det inte om vilken vishet Jehova Gud, den ojämförlige danaren av det hörande örat, besitter! — Ords. 20:12.

Hörsel i djurvärlden

Du har rätt att bli imponerad av det under som människans hörsel utgör. Men hur förhåller det sig med andra skapelsers hörsel? Ja, man kan se hundars, katters, hästars och apors ytteröron, och det är välkänt att dessa djur reagerar för ljud. Och även om fåglar inte har några yttre öron, är de flesta väl medvetna om att dessa skapelser kan höra. Fågelns hörområde är faktiskt ungefär detsamma som människans. Hur är det med ormar? Kan de höra?

Somliga biologer hävdar att ormar inte kan höra. De senaste rönen visar emellertid att dessa djur har en hörselmekanism och kan höra ganska bra. Forskarna Peter H. Hartline och Howard W. Campbell fann till exempel att inte endast vibrationer i underlaget, utan också luftburna ljud framkallade gensvar i form av elektriska impulser hos arter av tre olika ormfamiljer. De skrev följande om en boaorm: ”Om en hjärnimpuls godtas som tecken på hörsel, så kan dessa ormar höra luftburna ljud.” — Science, 14 mars 1969, årg. 163, nr 3872, sid. 1222.

Bibeln antyder att ormar kan ”höra tjusarnas röst”. (Ps. 58:5, 6) Om detta hette det i New York Times i januari 1954: ”Doktor David I. Macht, forskningsfarmakolog vid Mount Sinai Hospital i Baltimore, är en av världens ledande experter på kobrans gift. ... Doktor Macht berättade att när han arbetade med kobror och kobragift, lärde han känna ett antal hinduiska läkare med god utbildning och från olika delar av Indien. Allesammans var överens om att kobror reagerar för vissa toner från pipor eller flöjter. Somliga former av musik eggar upp djuren mer än andra former, berättade läkarna. Indiska barn, som leker i mörkret ute på landet, blir till och med varnade för att sjunga, så att ljudet inte lockar dit kobror, sade han. Doktor Macht framhöll att Shakespeare, som upprepade gånger talade om ormar såsom döva, ... bara upprepade en allmän missuppfattning. Å andra sidan sade dr Macht att psalmisten hade rätt, när han i Psalm 58, vers 6, antydde motsatsen, att ormar kan höra: ... Tvärtemot vissa biologers påståenden, sade dr Macht, ’tjusas’ ormar av ljud och inte av tjusarens rörelser. Revidera läroböckerna, rekommenderade läkarna.”

Hur är det med insekterna?

Somliga forskare har kommit fram till att inte alla insekter kan höra. Men det finns många av dessa små varelser som har märkliga hörselförmågor. Somliga kan uppfatta ljud nedanför människans hörområde. Andra kan uppfatta toner som är mer än två oktaver högre än den högsta ton människan kan höra.

Insekternas hörselorgan varierar och visar sig ofta vara belägna på ovanliga ställen i kroppen. Gräshoppornas trumhinnor sitter på bakkroppens sidor. Hannen lockar till sig en gräshoppsdam genom att gnida kanten på framvingarna med taggar som sitter på bakbenen. Detta är musik för honans öron, och hon beslutar sig för att bli hans maka.

Vårtbitare och syrsor har också ”öron”. Var då? Strax under vad man skulle kunna kalla ”knäna” på frambenen. Det är förstås bara fråga om små öppningar. Men allt vårtbitarhonan behöver göra för att uppfånga hannens parningsläte är att vrida benen i lockropets riktning!

Ekolodningens under

Vissa djur använder hörselsinnet på ett mycket ovanligt sätt. De är utrustade för ekolodning. De här djuren avger högfrekventa ljud och får vägledning genom att lyssna till och reagera på snabbt återvändande ekon, när signalerna återkastas av olika föremål. En delfinart, som fått namnet öresvinet, använder till exempel denna metod för att undvika undervattenshinder.

Bland ekolodarna finner man ett välkänt flygande däggdjur — fladdermusen. Om man skulle släppa lös en fladdermus i ett fullständigt mörkt rum, skulle den kunna flyga omkring utan att stöta emot väggarna eller andra föremål i rummet. Det beror på att djuren avger ljudstötar med hög frekvens; de lyssnar efter ekona när signalerna träffar olika hinder i vägen. De sänder faktiskt ibland ut mer än 200 signaler per sekund! Genom att tolka de budskap som blir följden av ekona kan djuren utstaka en säker kurs.

Fladdermusen använder också sitt häpnadsväckande radarsystem för att lokalisera de insekter den lever på. Men det är fortfarande ett mysterium för människan hur fladdermusen kan skilja mellan ekon som återkastas av livlösa föremål och dem som reflekteras från ett eventuellt skrovmål. Det finns faktiskt en del fladdermöss som fångar sitt byte medan det sitter på ett livlöst föremål, till exempel ett blad.

En annan märklig företeelse är att fladdermusen inte hör de signaler den sänder ut. Varje gång den sänder ut en signal avskärmas ljudet genom att muskler i örat sammandrar sig, och därför uppfattar den endast ekot. Dessutom kan varje fladdermus besitta och följa sitt eget signalmönster, vilket framgår av att det inte uppstår förvirring när hundratals av dessa djur samlas i en flock.

Skaparen har sannerligen försett fladdermusen med ett förunderligt signaleringssystem och hörselsinne! Det har sagts: ”Forskarna anser att fladdermusens radar i förhållande till sin storlek är en miljard gånger känsligare och effektivare än någon av människan konstruerad ekolodnings- eller radaranläggning.” — James Poling i Under och mysterier i djurens värld.

Skydda din hörsel

Vare sig du betraktar djuren eller begrundar din egen anatomi, håller du utan tvivel med om att hörseln är en förunderlig gåva. Och säkert vill du ta vård om din hörsel och skydda den.

Dina öron bombarderas av många icke önskvärda ljud i vår nutida värld. Bullerföroreningen har blivit ett verkligt problem på många håll. Om du till exempel måste arbeta i närheten av starkt bullrande maskiner, kan det vara tillrådligt att använda öronproppar. De kan skydda dig mot hörselskador.

Om du brukar tobak, kan du också skydda din hörsel genom att sluta med detta. Nikotinet i tobaken gör att artärerna i innerörat drar ihop sig. Detta minskar i sin tur blodflödet och därmed också näringsflödet, som innerörat behöver för att kunna fylla sin viktiga uppgift i ditt liv.

Rota aldrig i öronen med sådana föremål som hårnålar eller tändstickor. Om du råkar skada huden på detta sätt, kan det leda till infektion.

Låter du undersöka öronen då och då? Det är inte överflödigt att göra detta med jämna mellanrum. Det lönar sig sannerligen att skydda den förunderliga gåva som hörseln utgör.

[Diagram på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

MÄNNISKOÖRAT

ÖRONMUSSLAN

STIGBYGELN

HAMMAREN

BÅGGÅNGARNA

STÄDET

FÖRGÅRDEN

HÖRSELNERVEN

SNÄCKAN

ÖRONTRUMPETEN

TRUMHINNAN

HÖRSELGÅNGEN

OVALA FÖNSTRET

RUNDA FÖNSTRET