Är det industrialiserade levnadssättet ett misslyckande?

HAR det industrialiserade levnadssättet misslyckats? Somliga finner det lätt att svara Ja på den frågan. De senaste åren vittnar klart och tydligt om att industrinationerna har råkat i stora svårigheter.

Men fråga äldre personer, som i alla slags väder hämtade vatten direkt ur en brunn eller en källa, om de föredrar det, eller om de föredrar ett modernt vattenledningssystem som ger rinnande vatten? Känner du många som skulle fortsätta att använda en utetoalett, om de hade tillgång till en toalett inomhus?

Är det många människor som skulle föredra fotogenlampor, om de hade elektriskt ljus? Skulle de vilja tvätta kläder genom att bänka dem mot en klippa eller skrubba dem mot en tvättbräda för hand, om de i stället kunde använda en tvättmaskin? Skulle de välja att gå flera kilometer för att helt kort tala med någon hellre än att lyfta en telefonlur och ögonblickligen få kontakt?

För att få varmt vatten till ett bad brukade många bära in hinkar med vatten utifrån, värma det över en vedeld och fylla en balja. (Det är fortfarande många som gör så.) Fråga någon som var med förr i tiden om detta är vad han föredrar, om han hellre skulle göra det än vrida på en varmvattenkran i ett modernt badrum.

I världen av i dag är det få som skulle välja att återgå till de gamla metoderna i sådana här fall. Utan tvivel har därför det industrialiserade levnadssättet medfört förändringar som många föredrar. Det är därför förhoppningarna var så stora att ett storslaget levnadssätt skulle bli följden av den ”industriella revolutionen”, som började omkring år 1600.

Man trodde att de arbetsbesparande uppfinningarna, komforten och de snabbare transport- och kommunikationsmedlen för alltid skulle förbättra levnadsförhållandena. Därför hälsades teknologin med entusiasm av många. Och när bilen, flygmaskinen, telefonen, det elektriska ljuset och radion uppfanns, blev fler och fler övertygade om att en ny, gyllene era verkligen hade inträtt.

Under de senaste decennierna har processen gått allt fortare. Televisionen kom till, och det gjorde också datamaskiner, automation, rymdfarkoster, jetflygplan och raffinerade maskiner av många slag.

Medan fördelarna med maskinerna var uppenbara, så var till att börja med inte de allvarligare problemen det. Problemen tycktes relativt små, men så började de växa.

Problemen växer

Före den industriella revolutionen var jordbruket det vanligaste levnadssättet för människorna. Det fanns småstäder, men mycket få stora städer. Till och med de få storstäder som fanns hade en lantlig atmosfär, och det fanns inga stora flervåningshus.

När industriåldern bröt in ändrades emellertid detta. För att maskiner skulle kunna tillverkas måste det finnas fabriker. För att fabrikerna skulle bli bemannade måste arbetare flytta nära sina arbetsplatser, eftersom det då inte fanns några möjligheter att snabbt resa till arbetet. Således lämnade allt fler människor lantgårdarna och flyttade in till städerna. Till sist trängde hundratals millioner människor ihop sig i städerna runt om i världen.

I Japan fanns det till exempel 15 millioner jordbruksarbetare före andra världskriget; nu har antalet minskat till ungefär 6 ¹/2 millioner. Medan en gång i tiden årligen omkring 400.000 ungdomar efter avslutad skolgång stannade kvar på lantbruken för att fortsätta familjens arbete, är det nu endast omkring 20.000 per år som gör det, och då har ändå Japans befolkning passerat 100.000.000.

Ännu en oroande förändring ägde rum. Före den industriella revolutionen kunde många yrkesmän känna ett visst mått av tillfredsställelse av sitt arbete, eftersom det i hög grad krävde att de hade initiativförmåga och skaparkraft. Men i fabrikerna var det maskinerna som regerade och bestämde takten, och många arbetare kom att betrakta det som ett slags slaveri under maskinerna.

Maskinerna ersatte också ofta arbetare vars skicklighet inte längre behövdes. Dessa friställda arbetare kunde inte alltid erhålla ny sysselsättning.

En ödesdiger vändning

På samma gång som problemen växte trodde man att vetenskapen och teknologin skulle finna lösningar. Omkring år 1900 menade man alltjämt att mänskligheten var på väg in i en ”gyllene tidsålder”.

Så kom ett förkrossande slag. Just de maskiner som man menade skulle hjälpa människan vändes mot henne under första världskriget åren 1914—1918. Nära tio millioner människor dödades. Nya uppfinningar, sådana som kulsprutan, ubåten, stridsvagnen, flygmaskinen och andra, krävde sin fasansfulla tribut.

Vapen för massförintelse hade således blivit tillgängliga för första gången i historien — en direkt följd av den industriella revolutionen. Också på ett annat sätt bidrog industriåldern till kriget: en av orsakerna till konflikten var att europeiska statsmakter utmanade varandra, när det gällde att dela upp världen för att få råmaterial och marknader för deras växande industrier.

I boken Promise of Greatness, The War of 1914—1918 sägs följande i ett kapitel av den brittiske författaren Richard Rees: ”Kriget 1914—1918 förde två faktorer fram i ljuset: för det första att den teknologiska utvecklingen hade nått en punkt, där den kunde fortsätta utan katastrof bara i en enad värld, och för det andra att de existerande politiska och sociala organisationerna i världen gjorde dess enande omöjligt.”

Detta var sant. Strax efter första världskriget var nämligen industrinationerna inbegripna i en ny kapprustning, som nådde höjdpunkten i andra världskriget åren 1939—1945. Ännu avskyvärdare vapen för massförintelse utvecklades, bland dem atombomben. Som ett resultat blev slaktandet vida mer omfattande. Uppskattningsvis 55.000.000 människor dödades! Och i dag spottar industrin fram fler högeffektiva förintelsevapen än någonsin. Nationerna ger nu årligen ut omkring 240 milliarder dollar på krigsutrustning.

Industriåldern hade skapat ett ”Frankensteins monster” som har vänt sig mot sina uppfinnare. Detta erkändes under andra världskriget i ett intressant brev skrivet av Orville Wright, som tillsammans med sin bror Wilbur var föregångsman när det gällde att utveckla flygplanet. Det här brevet skrevs till Henry Ford s:r, pionjären i fråga om masstillverkning av bilar. Wright sade:

”Wilbur och jag trodde att flygplanet skulle påskynda världsfreden. Hittills tycks det ha gjort raka motsatsen.

Jag misstänker att när du introducerade massproduktionen — en av de stora uppfinningarna genom tiderna — anade du föga att den trettiofem år senare skulle användas till att bygga stridsvagnar för världsförintelse.

Det verkar som om man inte kan introducera något som är till gagn utan att någon annan finner på ett förvänt sätt att använda det på.”

Fler problem

Föga insåg dessa män att sådana uppfinningar och andra skulle vålla ännu större problem under de år som följde. I de kraftigt industrialiserade länderna i Europa och Amerika har till exempel transportsystemen blivit alltmer otympliga och opålitliga.

Under rusningstid är trafiken i de stora världsstäderna starkt överbelastad. Millioner människor, som kör bil till och från arbetet, drabbas av trafikstockningar, förorening, förtret och tidsspillan. Till och med luftrummet över de större städerna blir mer och mer överfyllt av stark flygplanstrafik.

I Förenta staterna, såväl som på andra håll, har bilen visat sig vara ett av de dödligaste vapen som någonsin uppfunnits. Sedan bilarna uppfanns har de dödat fler amerikaner än som omkommit i nationens krig!

I boken Ark II förklarar författarna Dennis Pirages och Paul Ehrlich:

”Den historiska utvecklingen i fråga om fjärrtransporter från tåg till buss och från bil till flygplan betraktas likaledes som framsteg. Ur ekologisk synpunkt har emellertid varje steg representerat en tillbakagång, på så sätt att vart och ett är mindre effektivt när det gäller användningen av energi. ...

Det är verkligen tveksamt om transportrevolutionen väsentligen har ökat livskvaliteten, om man använder den personliga lyckan som måttstock. När man beräknar alla de sociala kostnader och de kostnader med avseende på resurser och miljö som bilar och flygplan för med sig, torde världen inse att framstegen borde ha slutat med cyklarna, tågen, spårvagnarna och segelfartygen.”

Ett fåfängt hopp

Man hade hoppats att de dåliga levnadsförhållandena skulle upphöra med den ökade industrialiseringen. Men detta har visat sig vara ett fåfängt hopp. Det har alltid funnits millioner fattiga och mycket fattiga människor i industriländerna.

Herbert Muller, professor i statskunskap vid Indiana University, anmärker: ”Ett allt större överflöd på materiella ting gjorde ett av industrialismens elementära misslyckanden mer påtagligt: den har alltigenom misslyckats med att förse många arbetare med det allra nödvändigaste för ett hyggligt liv — lämplig kost, lämplig medicinsk vård, anständiga bostäder, angenäma omgivningar. Levnadsförhållandena var mycket skrämmande i de nya industristäderna. ... Slummen skulle bli kvar, framför allt i det rika Amerika, och med den andra grundläggande missförhållanden, som skulle förvärras.”

Andra ”grundläggande missförhållanden”, såsom brottslighet, förorening, överbefolkning, narkotikamissbruk, fattigdom och svält, har verkligen förvärrats. Det har också de sjukdomar som har samband med det industrialiserade levnadssättets påfrestningar, sådana som hjärtåkommor, mentala sjukdomar och cancer.

Professor Muller nämner en orsak till dessa lidanden: ”Varför all denna ringaktning eller rentav detta förakt för elementära mänskliga värden? Det svar som ligger närmast till hands tycks för mig vara uppenbart: det beror på den skrytsamma privata företagarandan som skapade industrialismen för den privata vinstens skull.” Han förklarar att den industriella revolutionens ”hjältar” ”gjorde sig bemärkta genom exploatering, plundring och bedrägeri i enorm skala”.

Den själviska snikenheten efter profit och makt har hemsökt det industriella levnadssättet. Detta är ofta orsaken till att nya uppfinningar släpps ut utan tanke på konsekvenserna. Medan en ny maskin eller process tycks vara till hjälp i ett område, kan den skapa problem i ett annat. Som ledarskribent i tidskriften Harper’s förklarar John Fischer:

”Jag är övertygad om att teknologin är en tjänare som bara är begränsat användbar och i högsta grad opålitlig. När den verkligen löser ett problem, skapar den ofta två nya — och deras bieffekter är ofta svåra att förutse. ...

Varje gång du betraktar ett av den moderna teknologins underverk, finner du en biprodukt — oavsiktlig, oförutsedd och ofta dödlig. ...

Vidare fungerar teknologin bäst i samband med sådant som ingen verkligen behöver — som att samla in stenar från månen eller bygga transportflygplan för överljudsfart. Så snart vi försöker tillämpa den på något viktigt, trillar den vanligtvis på näsan.”

Vad som är ännu värre är att de problem som skapats av teknologin nu hotar hela mänsklighetens existens. I New York Times rapporteras att en grupp vetenskapsmän kommit till följande slutsats: ”Den spänning och påfrestning, som skapats av de teknologiska framstegens fart, drabbar inte endast människans anpassningsförmåga — både fysiskt och mentalt — utan hotar själva hennes överlevande.”

Drastiska förändringar fordras

Vad behöver göras för att lösa alla de fruktansvärda problem som växer för varje år som går? I boken An Inquiry into the Human Prospect säger Robert Heilbroner: ”Jag tror att den långsiktiga lösningen kräver ingenting mindre än att man gradvis överger den dödsbringande tekniken, det motbjudande levnadssättet och själva den industriella civilisationens farliga mentalitet.”

Vad skulle detta medföra? Heilbroner tillägger: ”Detta innebär en radikal omorganisering av produktionssättet på sätt som inte kan förutsägas, men som torde innebära slutet för jättefabrikerna, de kolossala kontoren, kanske för stadskomplexen.”

Psykoanalytikern Erich Fromm förklarar att man kan komma till rätta med det industriella samhällets nuvarande sjukdomar ”endast om hela systemet, som det har existerat under historiens senaste 6.000 år, kan ersättas av ett i grunden annorlunda system”. [Kursiverat av oss]

Tror du att det är sannolikt att människorna själva skall kunna åstadkomma en sådan förändring och ersätta ”hela systemet”? Säkert är att ingen kan säga att de inte har haft tid att göra det fram till nu. I stället säger oss deras inriktning på själviska intressen på andras bekostnad att sådana drastiska förändringar, som det är ett sådant förtvivlat behov av, inte skall komma genom människors vilja.

Betyder detta att de inte skall komma alls? Tvärtom. De drastiska förändringar som är nödvändiga, det fullständigt nya levnadssätt som behövs för att åstadkomma fred, säkerhet och lycka för människosläktet, skall oundvikligen komma!

Vem skall åstadkomma en sådan drastisk förändring? Människosläktets Skapare, Jehova Gud. Han har garanterat att han skall ”fördärva dem som fördärva jorden” och att han skall ”krossa och göra en ände” på den tingens ordning som nu finns. — Upp. 11:18; Dan. 2:44.

Den nuvarande otillfredsställande tingens ordning kommer att ersättas av en regering över hela jorden, Guds rike, som skall styra från himmelen. (Matt. 6:10) På jorden, i en helt och hållet ny ordning, kommer maskinerna inte att tillåtas bestämma livskvaliteten. Vilket syfte de än kommer att användas till, så blir de till människans bästa. Eftersom människan ursprungligen sattes i en trädgårdsliknande park, ett paradis, finner hon större lycka i att vara omgiven av den naturliga skapelsen än av betong, stål, förorening och buller. Och Jesus Kristus lovade att paradiset skall återställas. — Luk. 23:43.

De som verkligen godtar Guds ord ser därför fram emot det snara slutet för människans giriga industrialiserade civilisation och att den skall ersättas av en gudaktig ordning, som kommer att verka till människans eviga lycka.