Tjurfäktning — en fiesta i Spanien
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Spanien
I MÅNGA hem på åtskilliga håll i världen är väggarna prydda med tavlor som visar en skicklig tjurfäktare i aktion. Tjurfäktning fascinerar folk överallt. Men de flesta har aldrig sett en tjurfäktning i verkligheten. Hur går den till? Låt oss ta dig med till en tjurfäktningsarena i Barcelona i Spanien — Plaza de Toros Monumental.
När du kommer fram känner du att det ligger upphetsning och spänning i luften. Folk trängs kring ingången till anläggningen, som är byggd i morisk stil och öppnar sig inåt mot arenan. Man betalar i sedlar om 500 och 1.000 pesetas (40 och 80 kr.). Men trots priset är tillströmningen god.
När du kommer in mot arenan, ser du att högt uppe på läktaren, till vänster, sitter ett musikkapell som just har spelat upp en paso doble, den musik som man alltid associerar med en tjurfäktningsarena. Där uppe, fast till höger, ser man också logen som el presidente använder, vanligen en lokal ämbetsman som har uppsikten över tjurfäktningen och delar ut priser. Det finns också en sektion med beteckningen toriles, där sex stambokförda tjurar går och väntar. De har förberetts och tränats i åtminstone fyra år. Varje tjur som vägdes in vid det här tillfället höll 500 kilo.
Nere till vänster väntar tre toreros (matadorer, dvs. tjurfäktare) med sina respektive cuadrillas, trupper av medhjälpare, av vilka några är beridna och några går till fots. Innan dagen är slut kommer de här tre matadorerna att ha kämpat med alla sex tjurarna, dvs. två för varje.
”La Corrida de Toros” (tjurfäktningen) börjar
Arenan ryms ut. Bara den äldste av de tre torerorna står kvar. Tjurbåset öppnas, och ut stormar en ståtlig svart tjur. Ett halvt ton spelande muskler lunkar omkring på arenan med högburet huvud som om han trotsade vem det vara månde som vågade närma sig honom. Han behöver inte vänta länge. Medan toreron ser på börjar hans medhjälpare sätta tjuren på prov med sina skynken.
Toreron drar sig nu till arenans mitt under det att han gör några inledande utfall med en capote, ett stort skynke, som han långsamt svänger undan från tjuren när den rusar på. Om toreron känner sig särskilt säker, kanske han utför momentet med skynket i knäböjande ställning och får tjuren att flera gånger rusa fram efter de eleganta svängningarna med det virvlande skynket. Folkmassan reagerar med gillande utrop av full hals: ”Ole! ... Ole!” Men nu blåser ett horn.
Detta tillkännager att momentet med skynket nu är slut och att varas börjar, dvs. den uppvisning som pikadoren ger från hästryggen. Med sin lans i handen väljer pikadoren ut en plats i utkanten av arenan och ställer sig där för att lura tjuren att anfalla honom. Tjuren får plötsligt syn på denna mycket större måltavla. Han vräker sig fram för att slå till mot hästens högra flank. När tjuren kör hornen in i den skygglappsförsedda hästens madrasserade sida, tvingas både häst och ryttare tillbaka av stöten. Hästen kämpar för att hålla balansen, och samtidigt sticker pikadoren sin lans i tjurens nacke och pressar nedåt med hela sin tyngd. En del av tjurens muskler och senor skärs då av, vilket får till följd att det väldiga djuret håller huvudet lägre. Det är nödvändigt när toreron senare skall hantera en muleta (ett mindre skynke). Tjuren retirerar för ett ögonblick och anfaller därpå igen, bara för att känna hur lansen ännu en gång tränger igenom nacken och hur han berövas sin kraft och snabbhet.
Tiden är nu inne för banderilleros att gå till verket. Deras uppgift är att i tjurens skulderparti sticka fast 75 cm långa spjut som kallas för banderillas. De är försedda med skarpa hullingar som på en harpun. Från tjugo eller trettio meters håll drar banderilleron till sig tjurens uppmärksamhet genom att ropa. Sedan springer han fram mot tjuren med en banderilla i vardera handen. I det avgörande ögonblicket reser han sig upp på tårna och stöter med utsträckta armar de hullingförsedda spjuten i tjuren. Den här proceduren kan upprepas ända till fyra gånger, och ibland sker den från hästryggen.
Vid det här laget har tjuren förlorat en hel del krafter. Blodet strömmar från såren i skuldrorna och rinner nedför kroppen. Hela kroppen häver sig och sänker sig med största ansträngning. Så blåser hornet på nytt och kungör den del av tjurfäktningen i vilken djuret möter döden.
Dödsstöten delas ut
Innan toreron går till verket för att dela ut dödsstöten, kan det hända att han lyfter på sin tjurfäktarhatt och tillägnar tjuren åt någon bland åskådarna, kanhända en prominent person, eller rentav åt hela publiken som sådan. Därpå närmar han sig tjuren med sin muleta utsträckt. Han använder detta lilla röda skynke till att hetsa upp tjuren och reta den till att gå till angrepp. Fastän tjuren är utmattad, antar han utmaningen och börjar anfalla, men det beror inte på att skynket är rött (nötkreatur är färgblinda). Det är de fladdrande rörelserna som attraherar honom.
Toreron möter nu tjuren i flera turer och försöker varje gång att få honom att komma närmare, medan han ändå håller ett öga på de farliga hornen. I en av turerna kommer han så nära tjuren att han nästan tappar balansen. När han vänder sig om för att möta tjuren på nytt, blir hans kostym nedsmetad av blod från tjuren.
Toreron gör sig nu redo för dödsstöten med hjälp av en estoque, en speciell stötvärja. Tjur och matador möter varandra för sista gången. Tjuren står där, förbi av utmattning och blödande, med tung andhämtning och sex hullingförsedda spjut hängande från skuldrorna. Matadoren står jämfota med spänd uppmärksamhet och värjan i noga avvägt utgångsläge.
Om stöten görs snyggt och enligt reglerna, bör värjan redan första gången gå in mellan skulderbladen ända till fästet. Den klipper då av en pulsåder eller ett livsviktigt organ. Men detta händer sällan vid första försöket. Vid det här tillfället behövs det två försök. När det äntligen är klart, står tjuren kvar några få ögonblick med hängande tunga och saliv och blod strömmande från munnen. Så välter han och ligger där död. För att vara på den säkra sidan kommer en medhjälpare fram med en speciell dolk och hugger av ryggmärgen strax bakom hornen.
Efter dödsstöten
Det är nu folkmassans tur att ge uttryck åt sin åsikt. Det kan skifta från fullständig tystnad (som anger ogillande) till visslingar, applåder och näsduksviftningar. Medan detta pågår kommer det en grupp hästar och släpar bort kadavret. Hela tillställningen har varat omkring femton minuter från det ögonblick då tjuren först visade sig.
”Presidenten” avgör nu om han skall dela ut någon trofé. Om toreron har gjort ett bra jobb, kan han få ett av tjurens öron. Om han har visat prov på särskild elegans och skicklighet, kan han få båda öronen. En verkligt storslagen bragd ger den högsta utmärkelsen — båda öronen och svansen förutom ära och rykte och — eventuellt — högre gage i kommande fäktningar.
Tjurfäktningen genom århundradena
Tjurfäktningen har utvecklats under årtusendenas lopp, i synnerhet i Spanien. En orsak till detta är att den spanska tjurrasen äger de särskilda egenskaper som behövs för den här verksamheten. Det ekonomiska stödet åt tjurfäktningen i Spanien har ökat i hög grad under de senaste femton åren genom den snabba utvecklingen av turismen, som nu årligen drar ungefär trettio millioner människor till Spanien. De flesta turister går på tjurfäktning därför att de menar att den är någonting typiskt spanskt. Men det är långt ifrån sant. Tjurfäktningen anses visserligen vara Spaniens fiesta nacional (nationalfest), men de flesta spanjorer går inte på tjurfäktningar och intresserar sig föga för dem. Men så länge som det finns tillräckligt med människor som är villiga att betala, kommer det att finnas toreror som är villiga att kämpa och uppfödare som är villiga att producera fler tjurar. Men hur påverkar tjurfäktningen åskådarna?
Hur den inverkar på folk
Folk reagerar olika för tjurfäktning. Några tycker att den är frånstötande, medan andra blir fascinerade av den. El aficionado (entusiasten) till exempel bekymrar sig inte ett dugg för hur tjuren dör. Han är mer intresserad av torerons konst, elegans och skicklighet, då han brukar sin capote och muleta. Det kan visserligen sägas mycket om torerons konst och eleganta sätt att föra sig, men också tjurfäktningens nutida försvarare erkänner att den innebär grymhet mot djur. Ett uppslagsverk hävdar till exempel visserligen att tjurfäktningarna under årens lopp har ändrat karaktär och ”förlorat en stor del av sin hårdhet” men medger att de är ”fortfarande grymma i vissa detaljer”. — Kursiverat av oss.
En annan sak man måste tänka på är att toreron avsiktligt riskerar sitt eget liv för att vinna publikens gunst. The Encyclopædia Britannica förklarar:
”Folkmassan önskar inte direkt att se hur en människa blir dödad, men att döden finns där som en tänkbar möjlighet och likaså mannens dödsförakt och hur han skickligt undviker att bli skadad, allt detta håller publiken fängslad. Åskådarna är inte intresserade av att se hur en man helt enkelt går in på en arena, dödar ett djur på tryggast möjliga sätt och kommer därifrån helskinnad; de vill se skicklighet, ett elegant uppträdande och djärvhet. En corrida är därför i verkligheten inte en kamp mellan en man och en tjur utan i stället mellan en man och honom själv: Hur nära skall han våga låta hornen komma? Hur långt skall han gå för att vinna folkmassans gillande?”
Av intresse är att den portugisiska tjurfäktningen (vars regler inte medger att tjuren dödas) inte är lika populär hos den betalande publiken.
Som man kan vänta sig slutar inte alla tjurfäktningar till torerons fördel. The Encyclopædia Britannica förklarar: ”Praktiskt taget varje matador blir mer eller mindre svårt stångad åtminstone en gång per säsong. Belmonte (en av de ryktbaraste tjurfäktarna på 1920-talet) blev stångad mer än 50 gånger. Av de cirka 125 större matadorerna (sedan år 1700) har 42 dödats på arenan. Den siffran inbegriper inte de nybörjarmatadorer, banderilleros eller pikadorer som har blivit dödade.” Trots detta kommer mer än 3.000 tjurar att möta en rituell död på de spanska tjurfäktningsarenorna under nästa säsong, och dussintals toreror kommer att riskera livet flera gånger i veckan.
Katolska kyrkan och tjurfäktningen
Under många år bannlyste katolska kyrkan tjurfäktningarna. Påven Pius V (1566—1572) utfärdade skrivelser i vilka han hotade att bannlysa tjurfäktarna och förvägra dem kristen begravning. Andra påvar stödde denna ståndpunkt fram till Clemens VIII (1592—1605), som upphävde de tidigare bannlysningarna men samtidigt föreskrev att tjurfäktningar i Spanien inte fick hållas på helgdagar. Icke desto mindre blev tjurfäktningar det normala bruket att fira religiösa tilldragelser och högtider med. Följande kommentarer i Enciclopedia Universal Ilustrada belyser detta:
”Förflyttningarna av det allra heligaste sakramentet (Santísimo Sacramento) från ett altare till ett annat firades med tjurfäktningar; även sådana av reliker och helgonbilder; högtider till minne av städers skyddshelgon; kyrkbyggen; kanoniseringar och många andra religiösa högtider. Mer än 200 tjurar offrades i omkring 30 tjurfäktningar under glättiga former för att fira kanoniseringen av helgonet Teresa de Jesús. Man kämpade mot tjurar inne i katedralen i Palencia; köttet från tjurarna som dödades till helgonens ära förvarades såsom reliker och behandlingsmedel vid sjukdomar; domkapitlen organiserade och finansierade tjurfäktningar ... När det skulle vara tjurfäktning i Tudela, tog man på morgonen med sig en kapucinmunk för att han skulle förtrolla tjurarna så att de blev vildsinta.”
Toreror har tendenser åt det religiösa hållet, men — som somliga av dem tillstår — det är på ett vidskepligt sätt. En förklarade att varje tjurfäktningsarena har sitt eget privata kapell, dit torerorna kan gå och bedja innan de möter tjurarna. Många av torerorna har rentav under sina resor med sig ett slags bärbart altare som de kan sätta upp på sitt hotellrum och bedja inför, innan de ger sig ut till arenan.
Är tjurfäktning någonting för kristna?
Hur bör en kristen i dag betrakta tjurfäktning? Ett antal frågor dyker upp i detta sammanhang. Till exempel: Om människan har danats till Guds avbild och Gud är kärlek, kan någon då återspegla denna kärlek samtidigt som han utövar grymhet mot djur? (1 Mos. 1:26; 1 Joh. 4:8) Om en kristen har överlämnat sitt liv åt Gud, är det då rimligt att sätta detta liv i fara genom att avsiktligt reta en ilsken tjur? Kommer en sådan sedvänja att fortsätta i Guds nya ordning, då varken människor eller djur skall ”göra, vad ont och fördärvligt är”? — Jes. 11:9.
Vad skall man då säga om att samla på bilder eller i sitt hem sätta upp tavlor som föreställer tjurfäktningar och matadorer? Visar det en balanserad syn, ett sunt sinne och gott omdöme att förguda människor som föraktar livets gåva och sedan gör offentlig uppvisning av grymhet mot djur till sitt levebröd? Och en sak till: Hur påverkar det ens medkristna att man har sådana tavlor i sitt hem? Eller om någon såg att en medkristen gick på tjurfäktning? Detta är allvarliga frågor för tänkande kristna. Aposteln Paulus skrev nämligen: ”Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.” — 1 Kor. 10:24.
[Bild på sidan 16]
Entrén till kapellet i Plaza de Toros Monumental i Barcelona