Att vara matador — vilken tillfredsställelse ger det i livet?
Berättelsen om en man som förverkligade sin dröm att bli matador och vad detta liv egentligen var värt.
I NÄRA tjugo år hade jag drömt om att bli en fullfjädrad matador, och nu var äntligen ögonblicket inne. Det var den 2 april 1967 i Alcalá de Henares i Madrid.
När jag gick ut från hotellet, stod där en stor skara vänner och följeslagare som ville vara tillsammans med mig på denna betydelsefulla dag. Denna eftermiddag skulle jag, i den ceremoni som kallas alternativa, förlänas titeln matador de toros, den förnämsta rangklassen i tjurfäktarskrået.
De som presenterade mig var seniormatadoren Curro Romero, som stod fadder i ceremonin, och såsom officiellt vittne den berömde matadoren El Cordobés, Manuel Benitez. Efter några ord som uppmuntrade mig och välkomnade mig till denna exklusiva grupp av professionella fick jag ta emot vad som vanligen kallas los trastos de matar, yrkesinsignierna. De består av värjan och muletan, det lilla skynket som används för att lura tjuren.
Sedan kom de båda veteranmatadorerna fram och omfamnade mig. Och slutligen: öga mot öga med tjuren. Jag höll provet. Nu låg en lovande karriär framför mig. Äntligen hade jag uppnått vad jag så länge hade strävat efter.
Tidig önskan att bli matador
När jag var pojke, var tjurfäktning det enda som intresserade mig. Jag brukade sitta vid dörren till rakstugan i byn bara för att lyssna när karlarna talade om tjurfäktning. Vid den tiden talade man fortfarande om en av de mest berömda tjurfäktarna genom tiderna, Manolete (Manuel Rodriguez), och hans död. Han dödades av en tjur år 1947.
Jag hade övat tjurfäktning under någon tid fast utan levande objekt. Slutligen fick jag mitt tillfälle. Det var i december 1958, då jag var bara femton år gammal.
Några äldre vänner planerade att gå till en inhägnad en kväll för att öva sig. Jag lyckades övertala dem att ta mig med. Med svårighet avskilde de en bångstyrig ko från hjorden. Sedan turades vi fyra om att ”kämpa” med den. När vi var färdiga, diskuterade vi vem som hade varit bäst. En av pojkarna sade att det hade jag varit. Det förvånade mig, eftersom jag inte hade en aning om vad som var bra eller dåligt i fråga om tjurfäktning. Från och med då tog mina äldre vänner mig med på sina nattliga tjurfäktningar, och jag vann en hel del erfarenhet.
En kväll gav en ko mig en knuff med hornet och slet upp ansiktet från mungipan ner till hakan. Den ende doktorn jag hade var min kamrat, som hällde aguardiente, en billig konjak, i såret. Det var första gången jag spillde blod, och jag kände det som en heder. Men hur skulle jag reagera nästa gång? Skulle jag vara rädd för att möta en tjur på en arena inför publik?
Ju mer jag grubblade över sådana frågor, desto mer besluten var jag att bli en framgångsrik matador.
Jag strävar efter målet
Min far gjorde allt för att avskräcka mig. Han slog mig och lät mig vara utan mat. När han upptäckte att jag inte var hemma på kvällen, låste han dörren så att jag skulle vara tvungen att tillbringa natten på gatan. När jag var ungefär sexton år, beslöt jag därför att rymma tillsammans med två kamrater, som också ville bli matadorer.
Vi begav oss till Salamanca i norra delen av landet, omkring 700 kilometer från mitt hem i Palma del Río. Vi åkte snålskjuts på godstågen och frös och svalt. Men vi klarade livhanken genom att tigga mat på bondgårdarna och ibland genom att stjäla höns. En och annan gång funderade jag på att vända tillbaka hem, men tanken på äran att bli matador sporrade mig att fortsätta.
En dag fick vi höra talas om att det skulle bli tjurfäktning i Ciudad Rodrigo i provinsen Salamanca. Där är tjurarna så kraftiga att bara ett fåtal är villiga att riskera livet på arenan. Men min åstundan att bli matador var så stor att jag inte bekymrade mig om faran. Det enda jag ville var att bli berömd.
Tack vare min djärvhet fick jag vid det här tillfället litet pengar, nog för att ta mig till Madrid. Med släktingars hjälp kom jag där in på en tjurfäktarskola. I tre månader gick jag och tränade ”salongstjurfäktning” och lärde mig förbättra stilen.
Min första riktiga tjurfäktning
Nu var jag novis och kallades för novillero. För att nå mitt mål att bli en riktig matador behövde jag erfarenhet och publikvana.
Det tillfället kom slutligen år 1963, då jag för första gången kämpade i en riktig tjurfäktning och mitt namn var med på affischerna. Det skedde i min hemstad, Palma del Río i Córdoba. Anledningen var stadens religiösa fiesta, och den inbegrep två tjurfäktningar, som sed är i de flesta städer.
Väl ute på arenan var jag så angelägen om att vinna att jag är säker på att jag var ännu mer rasande än tjuren. Och jag triumferade verkligen — jag blev tilldelad båda öronen och svansen på tjuren, den högsta utmärkelsen, och rätten att komma tillbaka dagen därpå. Också då hade jag framgång. Alla hyllade mig och sade att jag skulle bli en bra torero eller matador.
En affärsman ville bli min manager och förmedla mina engagemang. Min far hade tänkt om och motstod inte längre tanken på att jag skulle bli matador, eftersom han insåg de ekonomiska fördelarna. Inför en notarie löste han mig från föräldramakten och överlämnade mig åt managern, eftersom jag fortfarande var omyndig. Min mor å andra sidan var emot planerna på grund av den risk de förde med sig.
Vidare mot målet
Min manager var mycket snäll mot mig i början och ordnade med fäktningar mot unga tjurar, som jag då behövde. Det gav mig möjlighet att utvecklas och göra framsteg. Men sedan stannade jag i växten, eftersom min manager var amatör i facket. Han var inte så kvalificerad att han kunde hjälpa mig att bli en matador i toppklass. Jag hade kontrakt med honom på fem år, och min enda utväg var att köpa mig friheten. Det gjorde jag också. Jag var tvungen att skriva under en förbindelse att betala en stor summa pengar, men jag var åtminstone fri så att jag kunde göra fortsatt karriär.
Jag skaffade en ny manager, och han ordnade kontrakt på engagemang i Bilbao. Där finns en av Spaniens rymligaste och mest betydande tjurfäktningsarenor. Den tjurfäktningen visade sig bli betydelsefull för min karriär i yrket.
När jag mötte tjuren med det stora skynket, fick han tag i det med hornen och trampade det till marken. Jag stod där alltså försvarslös och hade ingenting att lura tjuren med. Jag kunde ha räddat mig springande utan att förlora anseendet. Men i min oerfarenhet och ambition att lyckas morskade jag upp mig och såg tjuren i ögonen. Ett av hornen träffade vänstra låret och genomborrade det nästan fullständigt.
Blodet strömmade. Folkmassan skulle säkert ha överseende med mig om jag drog mig tillbaka. Jag tvekade ett ögonblick. Men min önskan att triumfera och gå vidare mot målet att bli en fullfjädrad matador tog sedan överhanden över smärtan från såret. Jag begärde att få ett nytt skynke. Trots att ledningen för arenan försökte stoppa mig, mötte jag tjuren på nytt. Men jag kände att krafterna började ta slut.
Åskådarna önskar visserligen inte se en tragedi utspelas, men de blir ändå upphetsade och förväntansfulla när matadoren kommer i särskilt farliga situationer. Trots min skada genomförde jag momentet med skynket och dödade tjuren snyggt. Under massans jubel sprang jag ett varv runt arenan och bars sedan i väg till sjukavdelningen. Där fick jag första hjälpen och blev därpå förflyttad till det särskilda sjukhuset för tjurfäktare i Madrid.
Referat från fäktningen publicerades i tidningarna, och på så sätt blev jag föremål för tjurfäktningspublikens uppmärksamhet. Där var också med en bild som visade hur jag blödande ur såret kämpade med tjuren. Jag blev berömd och fick engagemang på de bästa arenorna i Spanien och södra Frankrike. Jag hade alltså till slut nått mitt mål, och det bekräftades högtidligt genom alternativa den 2 april 1967.
Nöjd och belåten som matador?
Jag började nu få ända till 10.000 kronor eller mer för varje corrida, dvs. tjurfäktning. Men sedan jag hade betalat min cuadrilla eller trupp, resekostnader, mat, hotellräkningar och tio procent till min manager, var det ofta mindre än tio procent kvar åt mig själv. Jag samlade inte de rikedomar som jag hade åstundat. I själva verket förbrukade jag mer än jag förtjänade, i det att jag räknade med att tjäna mer under säsongen därpå.
Till en tid tyckte jag att det var underbart att vara matador — det förde med sig ryktbarhet. Folk kröp för mig. Men jag började inse att dessa personer i högre grad var vänner till matadoren än till mig såsom människa. De ville sola sig i glansen från den segerkrönte matadoren och bli sedda tillsammans med honom. Efter framgångsrika tjurfäktningar brukade således hotellet vara fullt av ”vänner”, och fester anställdes till min ära. Men de dagar då det gick dåligt på arenan, då lyste dessa ”vänner” med sin frånvaro.
Dessutom kom jag underfund med att det var ett litet antal mäktiga som stod bakom tjurfäktningarna. Ett fåtal empresarios kontrollerade de större tjurfäktningsarenorna, och om man fick engagemang där eller inte, det berodde mer på de förbindelser man hade än på skicklighet och förmåga. I allmänhet brukade inte heller tidningsreportrarna skriva om en matadors triumfer på arenan, om de inte hade fått sin ”drickspeng” i förväg.
Så var det de nästan obligatoriska stångningarna. De var naturligtvis smärtsamma rent kroppsligt sett, men de skadade också plånboken. Säsongen varar nämligen bara några månader, och blev man stångad kunde man vara försatt ur spel två till fyra veckor eller ännu mer. Jag blev stångad sju gånger och så ärrig att jag såg ut som en vägkarta på kroppen.
Livet som matador var inte alls som jag hade föreställt mig det. Jag började inse det nu. Det var emellertid en annan sak som gjorde att jag frågade mig om det liv jag nu levde egentligen hade något värde.
Matadoren och religionen
Religion och tjurfäktning står i nära samband med varandra. Matadorerna brukar före varje fäktning söka upp ett skrin som innehåller helgonbilder och tillbedja inför det. Många har med sig ett bärbart skrin på sina resor. Jag minns ett tillfälle då jag, min vana trogen, hade bett inför mitt skrin innan jag gick ut på arenan. Men när jag sedan kom tillbaka, upptäckte jag att skrinet hade fattat eld! Hade jag dröjt aldrig så litet till, skulle hela rummet ha blivit utbränt. Det kom mig att tänka så här: Om dessa beläten inte kunde rädda sig själva, hur i all världen skulle de då kunna skydda mig under en tjurfäktning? Detta tvivel gnagde mig.
Vid ett annat tillfälle, då jag höll på med tjurfäktningar i Frankrike, gick jag för att bikta mig, något som jag också hade för sed. Vi var några stycken som satt och väntade men blev både häpna och besvikna, när prästen inte ville komma ut och betjäna oss. När han sedan hörde att jag var med där, kom han ut och kallade in mig men struntade i de enkla människorna som hade väntat så länge. Det var sådana episoder som började försvaga min tro på katolska kyrkan. Ändå trodde jag på Gud och hade respekt för bibeln. Jag brukade faktiskt läsa den och tyckte om att göra det.
Så en dag ställde jag några frågor till en präst om bibeln och förklarade att jag ville förstå den. Men han avskräckte mig och sade att bibeln var någonting bara för teologer och att jag skulle bli tokig om jag läste den. Det bedrövade mig och gjorde att min tro på kyrkan blev ännu svagare.
Ett bättre uppsåt i livet
Ungefär när detta hade hänt, på hösten 1968, satt min hustru och jag och åt frukost, när det knackade på dörren. Hon öppnade och fann två damer som talade till oss om bibeln. För varje fråga jag ställde hade de ett svar till hands från bibeln. Jag förundrade mig storligen och önskade att jag också skulle kunna hantera bibeln som de gjorde. När jag läste litteraturen som jag tog emot av dem, insåg jag att den kunde hjälpa mig att få den kunskap i bibeln som jag så ivrigt hade eftertraktat. Det dröjde inte länge förrän vi accepterade ett regelbundet bibelstudium i vårt hem.
Det var precis vid den här tiden som jag blev inbjuden att delta i en tjurfäktning som ingick i en fiesta på en boskapsfarm. Biskopen av Sevilla var med, och jag såg hur han njöt av vad som försiggick. Jag däremot kände mig utanför på något sätt.
Under min karriär måste jag ha dödat så där en 240 tjurar. Men till och med på den tiden kände jag medömkan, när jag såg andra matadorer kämpa mot en svårt blödande och plågad tjur. Ju mer förtrogen jag blev med vad bibeln lär, desto bättre insåg jag att tjurfäktning inte var någon levnadsbana som en sann kristen kunde ägna sig åt. Den där tjurfäktningen i förbindelse med fiestan på boskapsfarmen skulle visa sig bli min sista.
Min önskan att tjäna Gud växte sig starkare, då jag kom till insikt om att det var hans uppsåt att skapa en rättfärdig ny tingens ordning. (2 Petr. 3:13) Att tjäna honom blev mitt förnämsta uppsåt i livet. Och eftersom bibeln förklarar att Gud vill att alla skall lära känna hans nya ordning, började jag tala med andra om den. — Matt. 24:14.
Många blev förvånade men också glada när de såg att det var jag som hälsade på dem. De var ivriga att få tala med mig om tjurfäktning. Men sedan tog jag vara på tillfället att förklara att det finns någonting i livet som är mycket bättre än tjurfäktning — nämligen att lära känna vår store Skapare och att tjäna honom. Jag har verkligen funnit att detta är sant. — Insänt.