Europas största fredskonferens — vad var syftet med den

HUNDRATALS millioner människor är knappt medvetna om att den hölls. Av dem som hörde talas om den var det få som förstod vad den handlade om eller vad som var syftet med den.

Ändå ägde det största församlandet av regeringschefer i Europas historia rum i Helsingfors i Finland från och med den 30 juli till och med den 1 augusti 1975.

Presidenter, premiärministrar och andra ledare på toppnivå hade kommit från trettiotre europeiska länder och från Canada och Förenta staterna. ”Lilleputtstater” som Monaco, Liechtenstein och San Marino (med en total folkmängd av cirka 20.000) hade kommit tillsammans med världens supermakter och åtnjöt lika rösträtt. Till och med Vatikanen hade sänt en delegat som representant för en av Europas oberoende, suveräna stater (denna ställning beviljades Vatikanen år 1929 under diktatorn Mussolinis regim). Från hela Europa var det bara det mot Kina orienterade Albanien som inte var representerat.

”Detta är en glädjens och hoppets dag för Europa”, utropade Finlands president Urho Kekkonen, när han vände sig till vad han kallade en sammankomst ”utan motstycke”. ”Vi har alla skäl att tro att ... vi genom en avspänningsprocess rör oss i riktning mot en säker och varaktig fred.”

Förenta nationernas generalsekreterare Kurt Waldheim förklarade: ”Den här konferensen kommer att bli historiskt anmärkningsvärd, inte enbart för Europa, utan också för hela mänskligheten.”

I gudstjänsterna i Finlands evangelisk-lutherska statskyrka hade föregående söndag en bön framburits, som bland annat innehöll följande ord: ”Du fredens och hoppets Gud, vi tackar Dig för Din vägledning genom att Du har tillåtit nationerna på vår kontinent att vända sig till fredens och försoningens väg. ... Skydda nationerna i Europa och i hela världen mot nya krig och våldshandlingar.”

Vad var det som fick till stånd denna ”konferens för säkerhet och samarbete i Europa”? Efter så många tusen år med europeiska krig, som kulminerade i två konflikter som kom att omfatta hela världen, kan man undra om detta ovanliga möte nu skulle få till följd en ”fredskontinent”, som så många av talarna uttalade förhoppningar om. Vad var det man i själva verket åstadkom?

Trettio års ouppklarade angelägenheter

Andra världskriget upphörde för trettio år sedan, den 2 september 1945. Men visste du att en allmän fredstraktat aldrig undertecknades av huvuddeltagarna i kriget?

Ja, andra världskrigets slut lämnade många problem olösta. Historikern Theodore Ropp säger: ”En orolig fred, mer lik en vapenvila, blev åter rådande i en krigstrött värld.”

En stor del av denna oro gällde Sovjetunionens nya gränser. Tidigt under kriget hade Sovjetunionen annekterat Estland, Lettland och Litauen. Längre fram övertog Sovjet delar av Rumänien, Finland, Ostpreussen, Tjeckoslovakien och nästan halva Polen. Och när krigsslutet kom hade kommunistiska styrkor ockuperat sex östeuropeiska länder: Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien och den östra halvan av Tyskland. Inom kort hade alla dessa förvandlats till kommunistländer som ”satelliter” till Sovjetunionen.

Men Sovjets nya gränser var inte officiellt erkända av västvärldens nationer. Sedan 1954 har därför Sovjetunionen försökt få till stånd en europeisk säkerhetskonferens, som skulle ratificera dess gränser och formellt ge erkännande åt Sovjets herravälde över Östeuropa. Den deklaration som skulle avges av denna konferens skulle i själva verket komma att betraktas som en ersättning för den tyska fredstraktat, som ännu efter trettio år inte är undertecknad.

Större stabilitet var en del av det mål som Sovjet hoppades uppnå, då man förespråkade konferensen. Flera östeuropeiska områden — Ungern, Polen och Tjeckoslovakien — hade på 1950- och 1960-talet utgjort scenen för försök till resningar mot det kommunistiska styret. Med hela Europas erkännande av det sovjetkontrollerade området skulle allt förhoppningsvis förbli lugnt.

En annan tänkbar motivering var Sovjetunionens oro över det röda Kinas växande makt. Förvånansvärt nog är fiendskapen mellan dessa två stora makter i den kommunistiska ”kamrat”-världen ofta intensivare än den fiendskap som någon av dem visar mot de ”kapitalistiska” nationerna, bland dem Förenta staterna. Gränsen mellan Kina och Sovjet bevakas ständigt av tusentals soldater på båda sidor. Sovjetunionen skulle kunna bemöta sin väldige asiatiske motståndare med långt större tillförsikt, om man kunde känna sig någorlunda säker beträffande sina gränser i väster. Den europeiska säkerhetskonferensen förväntades kunna göra detta möjligt.

Men varför skulle då de västeuropeiska nationerna och Förenta staterna och Canada delta i ett sådant möte som Sovjet tagit initiativet till? Svaret är: Politisk avspänning. Fastän västmakterna är de rikaste i världen, har de nu inte desto mindre allvarliga problem att brottas med. Om förbättrade relationer med Sovjetunionen på något sätt kunde minska den förkrossande ekonomiska börda som den nuvarande kapprustningen och upprätthållandet av stora militära styrkor på utländsk mark utgör, så skulle dessa nationer anse det vara värt det. Ingen av dem önskar på nytt se världen gå på lina i politiskt avseende och osäkert balansera mellan fred och hotet om kärnvapenkrig, som fallet var under det ”kalla krigets” period som följde på andra världskriget.

Som ett pris för att delta i konferensen övade västmakterna dessutom påtryckningar på Sovjetunionen för att i den nya öst-västdeklarationen få med flera principlösningar, som skulle antas leda till större frihet på flera viktiga områden i livet.

Vad var det då som denna sammankomst ”utan motstycke” egentligen åstadkom?

Fred och säkerhet i fyra ”korgar” med överenskommelser

”Slutdokumentet”, som deklarationen kallades, undertecknades i Helsingfors den 1 augusti 1975 av de trettiofem deltagande nationerna. I inledningen förklarades att alla deltagande stater erkände ”det nära sambandet mellan fred och säkerhet i Europa och i världen”. Det förklarades också att de var medvetna om behovet av att var och en ”ger sitt bidrag för att stärka fred och säkerhet i världen och för att främja de grundläggande rättigheterna, ekonomiskt och socialt framåtskridande och alla folks bästa”. De förband sig att understödja Förenta nationerna i att uppnå detta mål.

Återstoden av deklarationen var uppdelad i fyra avdelningar, som kallades ”korgar”.

Den första förkastade användning av våld för att bilägga tvister. Den förklarade att existerande gränser är okränkbara och utlovade förhandsunderrättelser angående större militära manövrer.

Den andra manade till utökat samarbete i fråga om industriella, vetenskapliga och miljömässiga problem och även till ökad turism.

Den tredje uttryckte förhoppningen om ett friare utbyte av människor, publikationer och information mellan alla deltagande länder.

Den fjärde innehöll krav på en uppföljningsaktion så att deklarationens villkor skulle uppfyllas; kommande sammanträffanden skulle kontrollera att detta skett.

Två av ”korgarna” innehöll anmärkningsvärda villkor. Den första ”korgen” sade till exempel:

”De deltagande staterna skall respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inbegripet åsiktsfrihet, samvetsfrihet, religions- eller trosfrihet för alla utan hänsyn till ras, kön, språk eller religion.

Inom denna ram kommer de deltagande staterna att erkänna och respektera individens frihet att bekänna sig till och utöva, ensam eller i gemenskap med andra, religion eller övertygelse och att handla i enlighet med det egna samvetets bud.”

Den tredje ”korgen” företräder de trettiofem nationerna, när den säger:

”De bekräftar att religiösa trosriktningar, institutioner och organisationer, som verkar inom de deltagande staternas konstitutionella ram, och deras representanter kan, inom sitt verksamhetsområde, hålla kontakter och möten inom sina egna led och utbyta informationer.”

Betyder detta att verklig frihet i fråga om tillbedjan nu kommer att tillåtas i hela den europeiska kommunismens område? Kommer individer att tillåtas att fritt komma tillsammans utan att behöva frukta för vedergällningsaktioner? Kan också en minoritet som Jehovas vittnen göra detta i Ryssland? Till synes tyder villkoren på det. Men hur stor kraft finns det egentligen i dessa deklarationer och i alla de andra?

Hur fast är grundvalen för fred och säkerhet?

I sitt tal till den församlade skaran sade USA:s president Ford varnande: ”Människorna i hela Europa och, det försäkrar jag er, människorna i Nordamerika har grundligt tröttnat på att få sina förhoppningar väckta och sedan skingrade av tomma ord och löften, som inte infriats. Det är bäst att vi säger vad vi menar och menar vad vi säger, i annat fall kommer vi att konfronteras med våra medborgares vrede.” Han tillade att varje nation som undertecknar deklarationen ”bör förstå att om denna skall bli något mer än enbart det senaste kapitlet i en lång och sorglig samling ouppfyllda deklarationer, måste varje part ägna sig åt att förverkliga den”.

Ändå framhöll presidenten innan han lämnade Förenta staterna för att delta i konferensen: ”Jag vill betona att det dokument jag skall skriva under inte är en överenskommelse och inte heller är juridiskt bindande för någon av de deltagande staterna.” Det så kallade ”slutdokumentet” är således blott och bart en deklaration av avsikter. Det finns inga föranstaltningar för att genomdriva dess bestämmelser eller för att bestraffa dem som gör våld på dem. I bästa fall har det inte större kraft än förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som Förenta nationerna gav upphov till för länge sedan, en förklaring som många nationer, bland dem Sovjetunionen, undertecknade och sedan fortsatte att ignorera.

Den schweiziske delegaten talade om dokumentet som en ”soppa gjord av 35 kockar”. Av dess 30.000 ord är många uttryck, ofta avsiktligt, vaga och tvetydiga. När en reporter talade om för en delegat, som haft del i att fastställa dokumentets ordalydelse, att han inte kunde förstå en viss lång mening, svarade delegaten: ”Det är inte meningen att ni skall förstå den. Det gör inte vi heller, och för övrigt avsåg vi att det skall vara så.” Tvetydighet var ofta det enda sättet att nå en överenskommelse.

Många ledare betonade att konferensen bara var ytterligare ett steg, kanske ett anspråkslöst steg, mot ett slutligt mål. Sovjetledaren Brezjnev betonade detta slutliga mål, när han uttalade sig om konferensens resultat: ”Det finns varken segrare eller besegrade ... Det är till fördel för alla som älskar fred och säkerhet på vår planet.”

”Fred och säkerhet” — dessa ord nämndes ofta under den här sammankomsten. Varför det? En orsak är att det styre över jorden som utövats av mänskliga politiska regeringar aldrig har gett verklig fred och säkerhet åt folket. Förenta nationernas generalsekreterare Waldheim påpekade i själva verket att just de nationer som deltog i konferensen var ansvariga för 80 procent av hela världens militära utgifter.

Men det mest betydande med denna konferens är att den är ytterligare ett bevis för sannfärdigheten i Jehova Guds profetiska ord, bibeln. För nitton hundra år sedan inspirerade Gud aposteln Paulus att skriva att den dag skulle komma, då nationerna inte endast skulle tala om sitt skriande behov av ”fred och säkerhet”, utan nå den punkt då de kunde göra anspråk på att ha uppnått detta för hela jordens vidkommande. Vad skall hända när den dagen kommer? Den bibliska profetian säger:

”Vid vilken tid det än sker att de säger: ’Fred och säkerhet!’ då skall plötslig tillintetgörelse strax komma över dem, alldeles som födslovåndan över en havande kvinna; och de skall på intet vis undkomma.” — 1 Tess. 5:3, NW.

Denna tillintetgörelse blir inte resultatet av en allomfattande kärnvapenkonflikt. Den blir resultatet av Guds eget krig, ett krig som utkämpas till förmån för hans egen suveränitet över denna planet, som är hans egen skapelse, och till förmån för alla fredsälskande människor, som vill leva under det rättfärdiga styre som hans Sons rike skall utöva. Lär känna varför detta rike är den regering som förtjänar din fulla tillit såsom det enda medlet att uppnå verklig fred och säkerhet — inte bara för några få år — utan för evigt.

[Karta på sidan 4]

(För formaterad text, se publikationen)

SOVJETUNIONENS ÄNDRADE GRÄNSER I EUROPA

Ryssland före andra världskriget

Östeuropeiska stater som kommit under ryskt herravälde

Sedan år 1954 har Sovjetunionen sökt erkännande av sina gränser efter andra världskriget. Det europeiska toppmötet gav detta erkännande.

[Bild på sidan 5]

FYRA ”KORGAR” FULLA MED ÖVERENSKOMMELSER

Fredligt biläggande av tvister. Gränserna okränkbara. Åsikts- och religionsfriheten.

Industriellt, vetenskapligt och miljömässigt samarbete. Utökad turism.

Friare utbyte av människor, publikationer och informationer, också på religionens område.

Uppföljningsaktion för att uppfylla villkoren. Kommande möten för att kontrollera fullgörandet.