Den globala maktbalansen förändras — vad det betyder
SYNNERLIGEN betydelsefulla händelser har ägt rum i världen på senare år. Bland allt det som inträffat har observatörer lagt märke till en utveckling av ovanlig betydelse. Under år 1975 har denna utveckling gått i allt snabbare takt.
Vad många har lagt märke till är en förändring av maktbalansen i världen — i politiskt, militärt och ekonomiskt avseende. Varför är detta så betecknande? På grund av dess samband med bibelns profetior för vår tid. Uppmärksamma människor är följaktligen livligt intresserade av vad som händer och vad det verkligen betyder.
Naturligtvis är förändringar av maktbalansen mellan nationer ingenting nytt. Det har förekommit i tusentals år. På vilket sätt är då den nuvarande tendensen annorlunda?
För det första påverkar inte förändringen enbart några få delar av jorden, som de flesta förändringar i det förgångna gjorde, utan den påverkar hela världen. För det andra har den till stor del åstadkommits utan påverkan av ett element som nationerna tidigare gjort stort bruk av — världens religioner. En tredje faktor är att denna förändring kommer vid en tidpunkt som är mycket betydelsefull, enligt vad bibelns profetior visar. Alla dessa faktorer sammantagna bestyrker att vi är mycket nära en avgörande vändpunkt i historien.
Kamp för att få global makt
Vid andra världskrigets slut år 1945 stod västvärlden, dvs. huvudsakligen Förenta staterna och dess allierade i Västeuropa, på höjden av världsmakt. Aldrig tidigare i historien hade sådan samlad politisk, militär och ekonomisk makt skådats.
Emellertid var vid andra världskrigets slut en annan makt stadd i tillväxt — sovjetisk kommunism. Fastän kommunismen hade övertagit kontrollen över Ryssland redan år 1917, hade den varit begränsad till det landet i årtionden. Endast Mongoliet hade kommit under ett liknande styrelseskick på 1920-talet. Men vid slutet av andra världskriget hade de segrande sovjetarméerna berett vägen för kommunistiskt styre i hela Östeuropa: Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien.
År 1949 tog så kommunistiska styrkor makten i Kina efter ett inbördeskrig och ett par år senare i Tibet. Ungefär tio år därefter gick Cuba med i de kommunistiska leden. Och nu, år 1975, har kommunistiska styrkor erövrat stora delar av Indokina.
Således har kommunismen, såsom politisk, militär och ekonomisk makt, på mindre än sextio år kommit att dominera gott och väl en tredjedel av mänskligheten. Under kommunistisk kontroll har dessa länder gjort avsevärda framsteg i fråga om att utveckla makt och inflytande.
Ökande makt
För snart tjugo år sedan utmanade Sovjetunionens premiärminister Nikita Krusjtjev skrytsamt Förenta staterna: ”Vare sig ni tycker om det eller inte är historien på vår sida. Vi kommer att begrava er.”
Krusjtjev menade, enligt vad som sagts, att Sovjetunionen i fråga om industriell makt och vetenskapliga prestationer skulle gå förbi Förenta staterna och bli den mäktigaste och mest inflytelserika nationen på jorden. Vid den tidpunkten var det många som skrattade åt den utmaningen. Men i dag är det få som anser att den är något att skratta åt.
Sovjetunionens makt har verkligen vuxit till enorma proportioner. År 1974 producerade Sovjetunionen till exempel mer olja, stål, kol och cement än något annat land i världen. Det var också den främsta producenten av många andra varor och är rikt i fråga om råmaterial.
Denna tillväxt har gjort det möjligt för Sovjetunionen att lägga grunden till en ständigt ökande militär makt, den största i världen. Förre chefen för de amerikanska flottstyrkorna, amiral Elmo Zumwalt j:r, framhöll: ”Kombinationen av ökande sovjetisk militär makt och sjunkande amerikansk styrkenivå har fört oss till den vändpunkt där Sovjets överlägsenhet i fråga om militär prestationsförmåga kan bli en verklighet.” Han tillade: ”Varthelst man ser har omfattningen av förändringen på den internationella scenen antagit svindlande proportioner, ofta med olycksbådande övertoner vad Förenta staternas intressen angår.”
Förutom Sovjets ökande styrka växer också Kommunistkina med sina 800.000.000 hårt disciplinerade människor snabbt när det gäller industriell och militär makt. Fastän det finns stora skillnader i synsättet jämfört med Sovjetunionen, utgör också Kinas ideologi en utmaning mot västvärlden. Och dessa båda väldiga kommunistländer har kraftigt ökat sitt inflytande hos många andra länder runt om i världen. Många av dessa är utvecklingsländer, eller utgör vad som kallas den ”tredje världen”. Hur betraktar de globala angelägenheter?
”Tredje världens” inställning
När andra världskriget slutade var Amerikas och Västeuropas inflytande hos nationerna i Asien, Afrika och Latinamerika enormt. Detta kunde till och med märkas i röstningsmönstret hos de femtioen nationer som då ingick i Förenta nationerna. Helt följdriktigt röstade det överväldigande flertalet mindre länder med västländerna i globala frågor.
Men detta har förändrats i hög grad på senare år. Nu tar en växande majoritet av de för närvarande 141 medlemsnationerna i Förenta nationerna mycket ofta parti emot Västeuropa och Förenta staterna i olika frågor. Ja, somliga nationer i västvärlden klagar nu över ”majoritetens tyranni”.
Sedan år 1945 har många av dessa nationer i ”tredje världen” uppnått oberoende från kolonialt styre och infört självstyre. Och allt fler av dem följer ett handlingssätt som ofta strider mot västländernas intressen. Exemplet med hur de oljeproducerande länderna höjt priserna och kontrollerat oljetillgångarna har inte gått obemärkt förbi andra länder i ”tredje världen” som har andra naturtillgångar. Eftersom industrinationerna i Västeuropa har mycket liten egen tillgång till viktiga råmaterial och Förenta staterna har brist på några av dem, blir västvärlden alltmer handikappad i ekonomiskt avseende.
Av intresse är också det faktum att den ekonomiska och politiska verksamheten i många nationer i ”tredje världen” överallt understöds av Sovjetunionen och Kina.
Nyligen har ytterligare ett antal länder gett till känna sin avsikt att lösa sina tidigare starka band med västvärlden. I Newsweek rapporteras att olika nationer i ”tredje världen” nu säger att deras regeringar inte kommer att ha några svårigheter med att ha förbindelser med en kommunistisk regim. En representant för utrikesministeriet i ett asiatiskt land sade rent ut: ”Vi tycker uppriktigt sagt att ett avspänt förhållande till Kina innebär en mycket större säkerhet för landet än att förlita sig på amerikanska trupper.” I ett annat land sade en ambassadör: ”Det är säkrare att vara bundsförvant med kommunisterna, och det tycks vara fatalt att vara bundsförvant med Förenta staterna.”
Naturligtvis framhåller andra att sådana synpunkter innebär en överdrift. Men det faktum att man över huvud taget låter dem komma till uttryck visar att en förändring verkligen äger rum i tänkesättet hos många som tidigare dominerades av västvärldens inflytande.
Allvarliga motgångar
På senare tid har de motgångar som västvärlden drabbats av varit mycket svåra. Så kallade till exempel kolumnisterna Evans och Novak i New York Post det bakslag som Förenta staterna drabbades av i Indokina för ”det värsta utrikespolitiska nederlaget i nationens historia”.
Som en följd av detta frågar Vermont Royster från Paris i en ledare i The Wall Street Journal: ”Är Förenta staterna nu — militärt, ekonomiskt och politiskt — en världsmakt på tillbakagång? I olika former är detta den fråga som européer nu ställer till varandra i samtal man och man emellan, i de politiska ledarnas överläggningar och i pressen.” Han tillade att motgångarna i Sydostasien ”knappast är hela orsaken till minskningen av Förenta staternas prestige i Västeuropa, utan bara den dramatiska händelse som gjorde att den tilldrog sig allas uppmärksamhet. Ett annat bistert faktum är nämligen att amerikansk ekonomisk och politisk makt har hållit på att vittra sönder en längre tid.”
Observatörer påvisar också andra politiska motgångar som västvärlden nyligen har haft i olika delar av världen. Ledarskribenten Carl Rowan förklarade:
”Sydöstasiatiska försvarsorganisationen (SEATO) är döende, och Förenta staternas inflytande i Fjärran Östern tycks vara det svagaste sedan andra världskriget. Atlantpakten (NATO) befinner sig i förfall. ...
Sovjets inflytande ökar och Förenta staternas prestige minskar i Indien och arabvärlden. ... Och fastän man har hållit tyst om det, har Förenta staternas relationer med Canada och Latinamerika försämrats kraftigt på senare år.”
En regeringstalesman i västvärlden sade, när han tänkte tillbaka på den lavin av svårigheter som inträffat nyligen: ”Vi har inte tillräckligt många fingrar att stoppa i alla hål i fördämningen.”
Den politiske kommentatorn William Safire drog slutsatsen att ”strömmen av världshändelser går emot” västvärlden. Förenta staternas utrikesminister Henry Kissinger talade om ”en markant förändring i många länders utrikespolitik”, och C. L. Sulzberger skrev i New York Times: ”Den fria världens situation har snabbt blivit alltmer kritisk.” Han citerade en ledande västeuropeisk statsman, som gick så långt som till att säga att ”vi bevittnar den västerländska civilisationens sammanbrott”. I The Wall Street Journal framhölls vidare: ”Det kan mycket väl vara så att västvärldens demokratier slutgiltigt passerat högvattenmärket.”
En förändring av inställningen kommer också till synes i det faktum att ett allt större antal människor i många länder undrar om det är mödan värt eller konsekvent att strida mot mindre kommunistländer, samtidigt som man förbättrar relationerna med jättarna — Sovjetunionen och Kina. Tydligen gäller detta också somliga personer i Förenta staterna. I tidskriften U.S. News & World Report framhålls nämligen: ”Många i kongressen — speciellt nya medlemmar — anser det vara dags att revidera hela den ’hindra kommunismen’-politik som nationen förespråkat sedan slutet av andra världskriget. De ser enorma risker och kostnader men få fördelar att vinna.” Det finns naturligtvis andra som inte håller med om detta.
Vad det betyder
Fastän det kan vara för tidigt att slå fast att världsmakten helt har ändrats på det ena eller andra sättet, så är en sak säker. Den relativa makt och det inflytande som Västerlandets nationer, som utgör den främsta delen av vad som kallas kristenheten, en gång innehade har försvagats.
Nya härskare som håller maktens tömmar i många nationer är inte bundna av gamla band med västvärlden och dess religioner. Många av dem är inte religiöst sinnade. När de ställs inför problem, bemöter de dessa på ett världsligt sätt, eftersom de inte påverkas av religiösa intressen.
I dag är nationalism och maktpolitik mycket starkare än religion. I tider av svårigheter ger människor nu mestadels inte gensvar på uppfordran från religionen utan på uppfordran från sina politiska ledare, fackföreningsledare, sociala och militära ledare. Som det hette i en ledare i The Wall Street Journal:
”Alla har vi varit benägna att mer och mer satsa på politiska ledare. På sätt och vis har de tenderat att fylla det tomrum som uppstått på grund av att religionen och andra källor till moralisk myndighet är på tillbakagång.”
Vidare har många människor i nästan varje land på jorden tagit avstånd från de traditionella religionerna. Ett bevis för religionens allt mindre betydande roll kan man finna i den undersökning som företogs bland amerikaner inom olika områden. När de ombads att placera tjugofyra större institutioner i den ordning de ansågs ha något inflytande, kom religionen näst sist!
Men vad betyder då den förändrade maktbalansen i världen, förlusten av inflytande för kristenheten och den ökande tendensen till gudlöst tänkande och irreligiösa ideologier? Det betyder att den tid snart kommer, då Gud skall ställa denna världens religioner till svars för att de har beblandat sig med politik och understött fruktansvärda krig, för deras hyckleri och för att de har framställt Skaparen i felaktig dager.
Bibeln framställer den falska religionens världsvälde som en prostituerad kvinna, en sköka. Varför? Därför att det har sålt sig till denna världen i stället för att söka uppnå ett rätt förhållande till Jehova Gud. Med avseende på detta hette det i en ledare i Newsweek:
”Gud måste ha ryggat tillbaka, då människorna tänkte ut slaveriet och kallade det inspirerat av Gud, eller när de tände inkvisitionens bål i Jesu namn. Denne Gud måste också rygga tillbaka, när vi ödelägger land [genom krigföring] och kallar det Guds vilja. ...
Detta har gjort religionen till något svekfullt, underkastad den mänskliga stolthetens befallningar i stället för sanningen om Gud.”
Bibelns profetior för vår tid visar att Förenta nationernas medlemsnationer snart i avsky och vrede skall vända sig emot denna världens skökolika religioner. När Guds ord beskriver denna händelse i symboliska ordalag, sägs det att dessa medlemsnationer ”skola hata skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld”. (Upp. 17:16) De som fortfarande är en del av denna världens religioner får därför varningen: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor.” — Upp. 18:4.
Att Guds dom över den världsliga religionen verkställs skall vidare markera början till vad Jesus Kristus kallade ”’en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma”. (Matt. 24:21) Vilka skall få överleva? Guds ord svarar: ”Och världen förgår ... , men den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen.” — 1 Joh. 2:17.
Den pågående förändringen i världens maktbalans, som innebär ett avståndstagande från kristenheten och tendensen till minskat religiöst inflytande, är således av oerhörd betydelse. Den är ett tecken på att vi närmar oss den tid då Guds domar mot hela denna tingens ordning skall verkställas, vilket tar sin början med falsk religion. Helt visst förtjänar dessa mycket viktiga händelser i vår tid och deras djupare innebörd din allvarliga uppmärksamhet. Hur du handlar med avseende på dessa händelser är i själva verket avgörande för ditt liv.