Ondskefulla element gör Malawis konstitution till ett åtlöje

REPUBLIKEN Malawis konstitution, som antogs år 1966, innehåller följande bestämmelse i det första kapitlet:

”(iii) Malawis regering och folk skall fortsätta att erkänna okränkbarheten i de personliga friheter som är uttryckta i Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och skall likaså fortsätta att hålla fast vid folkrätten.”

Vilka är några av dessa personliga friheter, vilkas okränkbarhet skulle erkännas? I följande artiklar heter det:

”(iv) Ingen skall fråntas sin egendom utan rättvis kompensation, och sådan åtgärd kan företas endast då det allmännas intresse så kräver.

(v) Alla människor skall oberoende av hudfärg, ras och trosbekännelse åtnjuta samma rättigheter och friheter.”

Men nästan ända sedan konstitutionen blev antagen har brottsliga element i landet gjort den till ett åtlöje.

Redan år 1964, innan denna senaste konstitution skrevs, förekom det våldsamma angrepp på Jehovas vittnen i Malawi. Sammanlagt 1.081 av deras hem och mer än ett hundra av deras mötesplatser, som kallas Rikets salar, blev nedbrända eller förstörda på annat sätt. Man förstörde hundratals av deras åkrar för att beröva dem den mat de behövde. Men åtminstone år 1964 kunde man med lagens hjälp få en viss upprättelse.

Ett exempel, som visar att rättvisan då ännu fungerade, är att åtta män, som var delaktiga i mordet på det malawiska vittnet Elton Mwachande, ställdes inför rätta och fälldes för mord. Den fungerande domaren, L. M. E. Emejulu, vederlade på följande sätt anklagelserna att vittnet hade ”provocerat” sina angripare och att Jehovas vittnen i Malawi inte uppfyllde sina samhälleliga plikter:

”Jag finner inget bevis för provokation. Det är sant att Jehovas vittnen beslutsamt har propagerat för sin tro och sökt vinna anhängare, men de har varit mycket medvetna om sina samhälleliga plikter, och de har gjort allt som de uppmanats göra, också sådant som gällt samhällets utveckling. De har bara vägrat sluta sig till något politiskt parti. ... Det finns inga bevis för att de någonsin tvingat eller försökt tvinga någon att omfatta deras religion. Bevisen går i motsatt riktning. Konstitutionen garanterar dem rätten att tillhöra eller att inte tillhöra ett politiskt parti. Jag finner inga bevis för provokation.”

Rättvisan försvinner

Det var år 1964. Sedan 1967 har emellertid varje spår av rättvisa försvunnit, vad denna försvarslösa minoritet beträffar.

Trots bestämmelserna om lika rättigheter och friheter för alla människor, som garanteras i konstitutionen, utfärdade regeringen den 23 oktober 1967 ett officiellt förbud mot Jehovas vittnen såsom ett ”olagligt samfund”. Detta tillkännagavs i tidningen The Times, som kommer ut i Malawi. Det blev signalen till ett landsomfattande angrepp på Jehovas vittnen, som på den tiden uppgick till omkring 18.000. På nytt fick de bevittna hur man plundrade och brände ner deras anspråkslösa hem. I en enda stad, Lilongwe i centrala Malawi, brände man ner 170 hem på bara tre nätter. Det sammanlagda antalet uppgick till 1.095, och 115 Rikets salar förstördes. Tusentals Jehovas vittnen blev misshandlade och kastade i fängelse. Tusentals andra av dem sökte tillfälligt skydd genom att gå över gränsen till grannländerna Zambia och Moçambique.

Och vad gjorde regeringen, källan till ”lag och ordning”, den ”officielle beskyddaren” av alla människors rättigheter i Malawi? Man fördömde inte alls denna brottsliga verksamhet! Men när regeringen fick se vilka ofantliga proportioner våldsdåden tog sig, uppmanade man dock sina partimedlemmar att hålla upp med sin ondskefulla förföljelse. Under någon tid därefter rådde ett mått av frid och lugn, och de vittnen som hade sökt tillflykt utanför landets gränser återvände. Deras arbete att predika de goda nyheterna om Guds rike för deras medmänniskor i Malawi fortsatte, och även om det på grund av förbudet inte kunde ske öppet, rönte verksamheten stor framgång.

Omkring två år senare, den 6 oktober 1969, tillkännagav Malawis president, dr H. Kamuzu Banda, offentligt att ingen i landet skulle tvingas att köpa ett politiskt medlemskort. Skulle framtiden utvisa att dessa ord hade mening och kraft och skulle respekteras? Eller skulle senare händelser göra narr av även detta uttalande?

Den tredje våldsvågen utlöses

År 1972 kom svaret. På Malawis kongresspartis årsmöte antog man en resolution. Den innehöll det falska påståendet att Jehovas vittnen hindrade Malawis politiska och ekonomiska utveckling, och nästan otroliga tillkännagivanden gjordes. Enligt protokollet hade man:

”b) Beslutat att alla medlemmar av dessa fanatiska religiösa sekter som är anställda i handel och industri omedelbart skulle avskedas, och att, om någon kommersiell eller industriell rörelse inte rättar sig efter denna resolution, skulle den få sina rättigheter indragna.

c) Beslutat att alla medlemmar av dessa fanatiska religiösa sekter som är anställda i statens tjänst omedelbart skulle avskedas, och att vilken som helst medlem av dessa sekter som är egen företagare, vare sig i affärslivet eller i jordbruket, skulle få sin affär eller jordbruksverksamhet hindrad.

d) Beslutat att alla medlemmar av dessa sekter som bor i byarna skulle drivas bort därifrån, och att regeringen skulle anmodas ge största möjliga skydd åt partimedlemmar som verkställer detta beslut mot anhängare av dessa sekter.”

Vad blev följden av dessa grymma och upphetsande resolutioner, som så utförligt krävde att Jehovas vittnen skulle bli utstötta ur det mänskliga samhället? Nästan genast piskades en anda av pöbelvåld upp över hela landet. Med början i juli det året (1972) tog medlemmar av partiets militanta ungdomsförbund och dess Unga pionjärer ledningen i ett veritabelt krig mot Jehovas vittnen.

Partimedlemmarna skonade ingen i sina vildsinta attacker, inte ens de till åren komna eller de havande kvinnorna. Unga flickor blev våldtagna gång på gång; många av männen blev slagna till medvetslöshet. Former av tortyr som endast kunde komma från sjuka sinnen, till exempel att driva sextumsspikar genom männens fötter och tvinga dem att gå, tillgreps när man försökte tvinga dessa människor att göra våld på sin religiösa övertygelse och sitt samvete genom att köpa ett medlemskort i partiet. Den här gången blev flera tusen hem förstörda. I enlighet med Malawis kongresspartis resolution jagades vittnena bort från sina byar och åkrar ut i skogarna och buschen. Man stal eller dödade deras boskap.a

Under allt detta blev inte en enda person som tog del i dessa brottsliga angrepp arresterad eller ställd inför rätta! Hur ihåliga kom inte konstitutionens bestämmelser att förefalla till följd av allt detta! Presidentens löfte att människor inte skulle tvingas köpa partikort blev utan värde, bara tomma ord utan någon kraft som kunde kräva respekt eller lydnad. Ungdomsförbundets medlemmar skröt ofta: ”Vi är polisen.” Genom sina handlingar spottade dessa medlemmar av Ungdomsförbundet faktiskt på nationens konstitution och dess bestämmelser om frihet för alla människor, ”oberoende av hudfärg, ras och trosbekännelse”.

Detta ledde till att Jehovas vittnen lämnade Malawi i stora skaror. Så småningom kom trettiosex tusen personer (däribland barn) att bo i tio olika flyktingläger i grannlandet Moçambique. Där fick de en del jord att bruka och fick därigenom hjälp att hålla sig vid liv. Inom dessa flyktingläger byggde de många Rikets salar, där de kunde fortsätta att studera Guds ord. De hade förlorat praktiskt taget alla sina materiella ägodelar, men de hade inte förlorat sin tro.

Tvingade tillbaka i förföljarnas händer

Till följd av en framgångsrik revolution mot Portugal började emellertid Moçambique år 1975 övergå från att vara en portugisisk koloni till att bli en självständig nation. Vissa radikala politiska element tog tillfället i akt att egga upp känslorna mot vittnena från Malawi i flyktinglägren och insistera på att de skulle ta del i att ropa politiska slagord, till exempel ”Viva Frelimo [det främsta politiska partiet i Moçambique]”. Vittnenas vägran att blanda sig i politiken ledde till att de med våld evakuerades från flyktinglägren i Moçambique. De blev tvingade att gå över gränsen tillbaka till Malawi.

Vid Malawis gräns hälsades de återvändande flyktingarna av ministern för Malawis centralprovins, Mr. Kumbweza Banda. Han sade till dem: ”Ni lämnade Malawi självmant, och nu har ni återvänt självmant. Gå tillbaka till edra byar och samarbeta med partiordförandena och andra partifunktionärer på platsen.” Därefter sade han om medlemmarna av Malawis ungdomsförbund: ”Mina pojkar är här för att se till att ni verkligen samarbetar med partiet.”

Detta gav föga hopp om förbättrade förhållanden för flyktingarna, av vilka många återvände utan att ens ha pengar till att åka buss till sina byar. Stora skaror av dem gick till fots mer än ett hundra sextio kilometer och hade sina små barn med sig. En grupp gick nära fem hundra kilometer, och kvinnorna hade svullna ben och fötter när de kom fram. Vad väntade dem?

Den 27 augusti 1975, kort efter det att de börjat återvända, sände distriktssekreteraren för Malawis kongresspartis högkvarter i Nkhotakota ut ett cirkulär, där följande uttalanden gjordes (översatt från cinyanja). Det första motsäger direkt Mr. Kumbweza Bandas påstående att Jehovas vittnen återvände till Malawi självmant:

”Jag vill härmed underrätta er om att vi har fått ett meddelande från centralprovinsens partikontor i Lilongwe. Budskapet säger att människorna i den förbjudna kyrkan ’Jehovas vittnen’ har blivit bortdrivna från den plats de flytt till i Moçambique. Dessa människor håller nu på att återvända till sina hem.

Vi vill klart och tydligt säga att om dessa människor kommer fram till sina hem, skall ni områdesledare och avdelningsledare tillsammans med byhövdingarna förvissa er om att ni ser till att var och en av dem köper ett PARTIKORT. Som ni vet är det mycket viktigt att se till att varje person i edra byar köper ett medlemskort i Malawis kongressparti. Detta är enda sättet på vilket vi, som tillhör detta lands folk, kan visa uppskattning för vår ledare på livstid, Ngwazi [dr Banda] för att han utvecklat vårt land Malawi.

Förbunden med er i partiets arbete

[Namnteckning] P. Kamsuli Chirwa

Distriktssekreterare”

Nu började på nytt de våldsamma angreppen, och de blev så intensiva att mer än 4.000 återkomna flyktingar gick över Malawis gräns på nytt, den här gången till Sinda Misale i Zambia i hopp om att finna tillflykt där. Men i oktober hade Zambias myndigheter tvingat dem att återvända till Malawi, där de övriga tusentals vittnena blev utsatta för brutal behandling.

Vad är det egentligen Jehovas vittnen får uthärda i Malawi? Är bilden verkligen så tragisk som den sägs vara? Läs nu den skildring som kommer från källor inom själva Malawi.

[Fotnoter]