Fracksällskapet

PINGVINER kan träffande beskrivas som medlemmar av ”fracksällskapet”. När dessa fåglar, som inte kan flyga, står upprätt med sina svarta eller blåaktiga fjädrar på ryggen och vita fjädrar på bröstet, påminner de om män i högtidsdräkt.

Pmgvinerna ser ganska klumpiga ut där de vaggar omkring på land. Men i vattnet ger de ett helt annat intryck. Stora pingviner kan hoppa nära två meter högt och svävar i en graciös båge över vattenytan. Pingvinerna är utmärkta simmare. Man har uppmätt hastigheten hos vissa av dem till fyrtio kilometer i timmen. Deras långa, jämförelsevis smala vingar tjänar som effektiva och kraftfulla fenor. De simhudsförsedda fötterna fungerar som roder, men har ingen större del i den egentliga simningen.

Pingvinernas förmåga att upptäcka föremål under vattenytan är också imponerande. Experiment som gjordes vid San Francisco Zoo år 1963 visade att pingviner kan skilja mellan ljudet från sina egna kroppar i vattnet och ljudet från fisk. Två fiskar kastades ner i en tank med väggar som absorberade ljud och hindrade ekobildning. När fyra pingviner hoppade ner i tanken, släckte man ljusen och spred mera fisk över hela tanken. Inom trettio sekunder hade pigvinerna ätit upp all fisken! Hur kunde de hitta sitt byte? Detta är fortfarande ett mysterium.

En annan av pingvinernas enastående förmågor är deras orienteringsförmåga. För flera år sedan fångade man fyrtio adéliepingviner på Antarktis’ kala kust och ringmärkte dem. Man flög dem sedan 2.400 kilometer till mitten av Ross Ice Shelf och lämnade dem där. Två år senare anlände tre av dem till hemkolonin, precis lagom till häckningstiden. De hade lyckats simma, gå och åka kälke på magen över många kilometer kustlandskap och packis. Ingen dålig prestation av en fågel som varken har flygförmåga eller kompass!

Uppvaktning, parning och häckning

Pingvinernas uppträdande i samband med uppvaktning och parning är av särskilt intresse. Detta uppträdande skiljer sig från den ena pingvinssorten till den andra och tjänar således till att hålla arterna åtskilda.

Adéliepingvinen utmärker sig under häckningstiden genom sina frieriuppvisningar. Hannen åstadkommer ett crescendo av trumliknande ljud, sträcker långsamt huvudet och näbben uppåt och slår kraftigt med vingarna. Honan kan ge gensvar med en bugning, varvid hon har huvudet vänt åt ena sidan. Det betyder att hon samtycker. Då bugar sig hannen i sin tur. Man kan också få se en pingvin förära sin motpart en sten. ”Kan man skilja pingvinhannar från honor genom vem som ger stenar åt vem?” frågar biologen R. L. Penney. Han svarar: ”En charmerande men felaktig föreställning. Både hannen och honan gör det.”

När de en gång parat sig, håller de vuxna paren vanligen ihop hela livet. I sin bok Freezing Point (Fryspunkten) berättar Lucy Kavaler att ett pingvinpar som märkts med aluminiumringar kring benen höll ihop under fem häckningsperioder efter varandra. Vanligen återvänder de unga hannarna till precis samma plats där de träffade sin maka föregående år. Men ofta händer det att de unga honorna inte kommer tillbaka, utan i stället söker sig en ny make. Men de blir stabilare allteftersom de mognar till.

Kejsarpingvinerna häckar när omgivningen är som mest ogästvänlig. Deras ungar kläcks till en värld av mörker och blåst, som kan uppgå till orkanstyrka.

Sedan honan lagt sitt ägg, överlämnar hon det till hannen. Han rullar in det i en pung som består av ett hudveck alldeles ovanför fötterna och nedanför fettlagren på magen. Ägget skyddas på så sätt mot kylan. Temperaturen kan sjunka ända till —65° Celsius, men han fortsätter att hålla ägget varmt under sig. Eftersom pingvinen sover stående, löper ägget aldrig risk att ramla ut. När det blir storm, sluter han sig till de andra ruvande hannarna, och de ställer sig i en tät klunga. De roterar, så att var och en ibland befinner sig i den inre cirkeln och ibland ute i kylan. Medan hanfåglarna bär på ägget har de inget att äta. En kejsarpingvin kan förlora tio av sina trettio kilo under denna tid.

Men honan då? Medan hannen skyddar ägget befinner hon sig ute på havet och äter och lagrar upp reservnäring i kroppen. Efter två månader kommer hon tillbaka tjock och fet. Även om hannen har flyttat sig från den plats där hon lämnade honom, kan hon känna igen honom på hans rop. Hennes återkomst sammanfaller praktiskt taget med äggets kläckning. Så snart honan kommer tillbaka kan hannen anförtro ungen i hennes vård, medan han drar till havs för att äta upp sig och samla krafter.

Pingvinungen rider på mammans fötter och hålls varm under hennes hudveck. När ungen är hungrig, sticker den ut sitt lilla huvud under mammans hudveck och visslar. Mamman stöter då upp en del av den fisk hon har ätit, och ungen får sig ett skrovmål. När hannen kommer tillbaka, turas föräldrarna om att sköta ungen.

Faror som hotar

De små pingvinungarnas dödlighet på grund av stormar och ihjälfrysning är ganska hög. Robert Ardrey framhåller i sin bok The Territorial Imperative: ”Inga naturliga risker som denna planet erbjuder kan mäta sig med de omständigheter som hotar kejsarpingvinsungarnas liv.”

För adéliepingvinerna är sådana rovfåglar som jättestormfågeln och den antarktiska storlabben en ständig fara. Tuktan spelar därför en viktig roll när det gäller att skydda denna pingvinarts ungar. Om en unge går bara trettio centimeter från boet, angrips den nästan obarmhärtigt av föräldrarna i ett angränsande bo. De biter ungen i ryggen, huvudet och vingarna, medan den kämpar för att komma undan. Detta kan förefalla grymt, men det tjänar till skydd för ungen, eftersom den med säkerhet skulle bli angripen av storlabbar, om den förirrade sig bort från kolonin.

Med undantag av människan har kejsarpingvinen ingen fiende att frukta på land. Men i vattnet kräver sjöleoparder och späckhuggare sin tribut. När kejsarpingviner blir förföljda, kan de hoppa rakt upp och landa på fötterna ovanpå ett isblock hela en och en halv meter ovanför vattenytan. De förlitar sig också på den trygghet de kan åtnjuta i flock. Vanligen är det bara de som kommer bort från flocken som blir rovdjurens byte.

Men det är inte jägarna som dödar de flesta pingvinerna, utan i stället svälten. När de inte längre kan få tillräckligt med föda på en viss plats, försvinner de snart. Om tillgången på föda ökar, så ökar också pingvinerna i antal.

Pingvinerna liknar visserligen medlemmar av ”fracksällskapet”, men det är uppenbart att deras liv inte är någon dans på rosor. Kejsarpingvinen kan klara livhanken under vad som tycks vara helt omöjliga förhållanden. Denna pingvin är sannerligen häpnadsväckande väl rustad för det liv den för. Hur storslaget vittnar inte detta om dess mästerlige utformare — Skaparen, Jehova Gud!