Sydpolens ”små herrar”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Uruguay

”OHOJ, jag ser två ’små herrar’ på det där isberget”, ropade en besättningsman. När dessa sydpolsfarare kom närmare, visade det sig vid ännu en titt i kikaren att det var fem ”små herrar”. Snart såg man sju. Men en överraskning väntade dessa tidiga upptäcktsresande, när de såg att dessa ”små herrar” i själva verket var pingviner. Vad pingvinerna beträffar, hoppade de en efter en ur det kalla vattnet och upp på isflaken för att bättre kunna ta sig en titt på de egendomliga varelser som invaderade deras istäckta domäner.

Pingvinen är för Sydpolen vad isbjörnen är för Nordpolen. Alla pingviner är emellertid inte lika, och varje art har sina egna vanor och särdrag som skiljer den från de andra.

Kejsarpingvinen

De största och mest imponerande av alla pingviner är kejsarpingvinerna, som väger omkring 40 kilo och stående mäter nära 120 centimeter. De häckar och föder upp sina ungar under mer ogästvänliga omständigheter än någon annan varelse man känner — i temperaturer under -55° C och i ständig blåst och häftiga snöstormar.

Honan lägger endast ett ägg. Hannen och honan turas sedan om att hålla ägget på fötterna, instoppat under ett täcke bestående av hudveck som hänger ner från kroppen. Medan den ena maken sköter om ägget, beger sig den andra ut till havs för att skaffa föda. När denne återvänder, och ägget flyttas över från den ena maken till den andra, aktar de sig mycket noga så att ägget inte kommer i beröring med isen de står på.

För att skydda sig mot den bitande vinden måste de samarbeta. Ett stort antal kejsarpingviner ställer sig därför i en tät klunga. Med jämna mellanrum byter de plats, så att inte samma fåglar hela tiden får stå i den yttre cirkeln och ta emot den värsta stöten av stormen.

Adéliepingvinen

Adéliepingvinen lever också i det antarktiska området men är mycket mindre än kejsarpingvinen. Dessa arter har också skilda häckningsplatser. Adéliepingvinen är pingvinfamiljens pajas. Den är mycket nyfiken, och dess krumsprång är lustiga, särskilt det sätt på vilket den struttar fram — i känd Chaplinstil.

Liksom hos andra pingviner är tungan försedd med vassa, bakåtriktade hullingar. Mycket praktiskt när den fångar en fisk till middag! Med huvudet nedåt i pingvinens svalg kan fisken bara röra sig i en riktning.

Många av dessa pingviner har flyttats långt bort från häckningsplatserna för att man skall kunna studera deras orienteringsförmåga. Skaparen har försett dem, liksom andra fåglar, med ett inbyggt navigationssystem. Det verkar som om det fungerar huvudsakligen med hjälp av solen. När det är molnigt, strövar de runt, som om de vore osäkra om vilken väg de skulle ta. Men när solen är framme, kan de genast orientera sig och ger sig av i rätt riktning hemåt.

Åsnepingvinen

På Falklandsöarna finns det flera olika arter av pingviner. I närheten av Port Stanley kommer de stora åsnepingvinerna i land för att häcka.

Från den närbelägna stranden vid York Bay kan vi betrakta dessa ”små herrar”, när de anländer till häckningsplatsen. De har då tillbringat många månader ute till havs på jakt efter föda och efter att ha lekt i de iskalla vattnen i södra Atlanten. Om vi tittar noga, kan vi se hur pingvinerna simmar och följer med en våg tills den just skall till att brytas. När vågen bryts, gör pingvinerna snabbt ett språng uppåt och landar på sina simhudsförsedda fötter. De tultar i väg mot land så fort deras korta ben kan bära dem, för att inte nästa våg skall kasta omkull dem och spola dem tillbaka ut i havet. Då och då händer detta i alla fall, och de måste göra ett nytt försök, men de får springa litet fortare denna gång.

När åsnepingvinen är utom räckhåll för vågorna, ställer han sig tillsammans med hundratals eller tusentals andra pingviner i en lång rad och lunkar i väg mot häckningsplatsen bland sanddyner och tuvor av kråkris och tussockgräs ett par hundra meter från stranden. Om någon av dem är uttröttad och bestämmer sig för att stanna och ta sig en tupplur ett par minuter, stannar också de andra som står bakom i ledet och väntar tåligt tills han vaknar och fortsätter sin färd.

Dessa pingviners ceremonier i samband med uppvaktning och parning är mycket intressanta. När hannen söker efter en maka, tar han en sten och lägger ner den vid den tilltänkta brudens fötter. Om hon tar emot den, blir de man och hustru. Men det är mycket svårt att skilja hannar från honor. Ibland har till och med pingvinerna själva svårt att göra detta, och det händer att hannen av misstag ger en sten till en annan hanne. Detta är naturligtvis en förolämpning och resulterar i en het strid.

När hannen och honan har funnit varandra, tillverkar de ett enkelt bo av litet gräs och stickor och mest småsten, och sedan lägger honan två ägg. Varje pingvinpar har sina utstakade tomtgränser och bevakar svartsjukt sitt område under ruvningstiden. Men det är inte ovanligt att en pingvin ”lånar” stenar och annat byggnadsmaterial från grannens rede, när denne inte ser på. Detta gör att det råder ett intensivt oväsen på häckningsplatsen. Medan somliga fåglar är invecklade i gränsstrider, försöker andra återta stulen egendom. Ofta leder dessa tvister till våldsamma slagsmål med näbbar, vingar och klor. Det är det slags uppförande som bibeln kallar det ”djuriska”, och det bör människan inte efterlikna. — Jak. 3:14—18.

Föräldrarna turas om att sköta ungarna, vilket gör att den ena maken kan ge sig av och skaffa föda, till exempel fisk, bläckfisk, räkor eller andra skaldjur. När denne återvänder, stöter den upp en del av födan och ger åt ungarna.

Till en början är pingvinungarna täckta av dun och helt hjälplösa. När de växer upp och snart skall ge sig ut i vattnet, får de den vuxna fjäderdräkten — mycket små, glatta och vattentäta fjädrar.

Eftersom pingviner är klumpiga på land, händer det ofta, när åsnepingvinen har bråttom och dess korta ben inte kan bära den fort nog, att den kastar sig pladask på magen och kanar i väg över sanden som en kälke med hjälp av vingarna och fötterna.

Invånarna på Falklandsöarna brukade förr ta pingvinägg från häckningsplatserna, eftersom de av många ansågs vara en delikatess. Nu har emellertid myndigheterna där sökt förhindra detta bruk bland de infödda, för att inte åsnepingvinen skall bli en ”utrotningshotad art” och så småningom drabbas av samma öde som de många andra pingvinarter som nu är utrotade.

Klipp-pingvinen

På Falklandsöarna förekommer också klipp-pingvinen eller macaronipingvinen, som har fjädertofsar på huvudet. Medan åsnepingvinerna väljer sandiga områden som häckningsplatser, föredrar klipp-pingvinerna klippiga kuster. I stället för att försöka ta den lättaste vägen runt en klippa tycker de om att hoppa och klättra från den ena klippavsatsen till den andra uppför den brantaste delen av bergväggen.

De är ständigt på sin vakt mot fiender, i synnerhet mot sjöleoparden. När de är redo att ge sig ut till havs igen, undersöker de noga vattnet för att se om de tryggt kan hoppa i. Dussintals klipp-pingviner samlas utmed kanten av en sten eller klippa och tittar forskande ner i vattnet för att se om de kan upptäcka någon sjöleopard. Fler pingviner strömmar till bakifrån och skaran blir större. Plötsligt knuffas ett intet ont anande offer över kanten och ner i vattnet nedanför. De som står kvar där uppe tittar noga för att se vad som händer med deras ”fallne vän”. Om vattnet plötsligt börjar skumma och han försvinner, vet de att det inte är tillrådligt att hoppa i just då. De återvänder därför till häckningsplatsen och försöker igen en annan gång. Men om de ser att han simmar ut till havs utan att bli antastad, då vet de att det inte är farligt, och resten av pingvinerna hoppar i vattnet och styr kosan ut till havs igen.

Ibland händer det emellertid att en erfaren och listig gammal sjöleopard först låter några få pingviner simma i väg oskadda. Man kan föreställa sig vad som händer! Han och hans vänner får sig ett riktigt skrovmål, när hundratals klipp-pingviner hoppar ner i vad de tror är ”säkert vatten”.

Många olika slags pingviner

Som vi har sett finns det många olika slags pingviner — man känner i dag till sjutton arter, och alla har sina speciella drag. Glasögonpingvinen, som också kallas svartfotad pingvin, lever vid Sydafrikas kuster och på många öar i södra Atlanten.

Kungspingvinen är den näst största av alla pingviner. Den förekommer också på Falklandsöarna och på andra ställen i närheten.

Humboldtpingvinen är uppkallad efter Humboldtströmmen i Stilla havet. Dess kalla vatten gör det möjligt för pingvinerna att leva i Chile och Peru och så långt norrut som på Galapagosöarna. Detta tycks vara den nordligaste punkt där man finner pingviner. På Atlantsidan av Sydamerika kan man ibland få se pingviner så långt norrut som i Uruguay och södra Brasilien.

Den minsta av alla pingviner, dvärgpingvinen, mäter bara 15 centimeter som vuxen och lever på bara ett fåtal öar i södra Stilla havet. Alla pingvinarter har det gemensamt att de inte kan flyga genom luften som andra fåglar. De kan emellertid använda sina kraftiga vingar till att ”flyga” under vatten. När de färdas genom vattnet, rör de sina vingar växelvis som en simmare och inte samtidigt som fågelvingar i flykt.

Många människor har sett pingviner i zoologiska trädgårdar i många delar av världen. Men det är en särskild tjusning att få se tusentals av dem tillsammans i deras naturliga miljö.