Gläd dig åt djuren — där de hör hemma!
DET unga, nygifta paret var på sitt första besök i Berlin. Det fanns mycket att se — operan, sjöar, museer och historiska platser. Men ett av deras gladaste minnen var något de fick se i den zoologiska trädgården.
I den rymliga inhägnaden för isbjörnarna var det en björn som skuttade ner i och upp ur vattnet, medan han lekte med en långskaftad skyffel. De såg honom kasta upp sin ovanliga leksak i luften och sedan dyka ner under vattnet för att fånga upp den. Det råder inget tvivel om att han hade roligt. Och vilken glädje skänkte det inte att betrakta honom!
Har inte du också funnit stor glädje i att betrakta djuren eller vara tillsammans med dem? Kanske du någon gång efter stort tålamod fått en ekorre att komma så nära att han kunde ta en nöt ur handen på dig. Eller du kanske fortfarande ler vid minnet av hur du klappade ett tamt rådjur eller såg din nya kattunge jaga ett löv.
Ja, så gott som alla kan vi finna stor glädje i djuren. Du kanske hyser vissa tvivel beträffande ormar, spindlar, fladdermöss eller någonting i den stilen. Men i det stora hela tycker de flesta av oss att djur är trevliga och intressanta.
Vi måste dock tänka på att behålla djuren på deras rätta plats, om vi helt och fullt skall kunna glädja oss åt dem. Ett exempel, som visserligen är extremt, belyser tydligt detta.
En man var mycket förtjust i sitt sällskapsdjur — en boaorm på en och en halv meter. Trots att hans hustru var rädd för den, envisades han med att ha med sig ormen i sängen och sova med ormen slingrad kring hans kropp. Han började ta med sig boan till middagsbordet och hade den då över axlarna. När han till slut började mata den med levande möss vid matbordet, kunde hans hustru inte stå ut längre. Hon tog ut skilsmässa. Vad gjorde mannen? Han gick och skaffade sig ännu en boaorm och hoppades att de båda ormarna skulle para sig. Det är tydligt att han uppskattade djur, åtminstone den här sorten. Men uppskattade han dem i rimlig grad eller på deras rätta plats?
Kelgrisar i långa banor
Om du inte bor på en lantgård, kanske det huvudsakligen är hundar, katter, mindre fåglar eller fiskar som du kan skaffa dig som sällskapsdjur. Men det finns de som har sköldpaddor, hamstrar eller vissa insekter, till exempel loppor eller kackerlackor. Det finns en lång lista över olika sällskapsdjur. Japanska barn tämjer ofta möss. Somliga australier gör kängurur till sällskapsdjur. Och andra har mungor, grodor, apor och uttrar. Även om det låter otroligt, äger omkring 10.000 amerikaner stora kattdjur, till exempel lejon och leoparder!
En bok meddelade nyligen att det fanns åtta millioner hundar och katter i Västtyskland och omkring 16,5 millioner i Frankrike. London Times (9 september 1967) meddelade att britterna under ett enda år gav ut 95.555.304 pund på mat åt mer än 5 millioner hundar, 4,5 millioner katter och 3,5 millioner fåglar, fiskar och små djur. Beträffande Förenta staterna hette det i tidskriften Time:
”Våra dagars USA upplever nu vad som endast kan beskrivas som en explosion av entusiasm för djur. ... De omkring 100 millioner hundarna och katterna i USA fortplantar sig med en takt av 3.000 i timmen [jämfört med] de 415 människobarn som föds under 60 minuter. Uppskattningsvis 60 procent av de 70 millionerna amerikanska hushåll äger sällskapsdjur.”
Om du också tycker om djur — vare sig du har något sällskapsdjur eller inte — kanske du har tänkt på det gagn man kan ha av djur.
Det värdefulla med djuren
Det är helt naturligt att de flesta människor finner djuren trevliga och betydelsefulla. Jehova har ju placerat dem på jorden som en värdefull del av vår jords ekologi. Han visste att människan kunde få gagn av att dela detta vårt jordklot med både ”vilda” djur och ”boskapsdjur”. (1 Mos. 1:24) Vem av oss har inte fått gagn av sköna och hållbara kläder av ylle? Och kan det inte ha förhållit sig så även med Adams familj, eftersom hans son Abel var ”fårherde”? — 1 Mos. 4:2.
Men djur, och i synnerhet sällskapsdjur, är ofta värdefulla på andra sätt. De kan skydda en persons egendom eller liv. Tänk bara så många som blivit skyddade mot att bli rånade eller överfallna, därför att de gått tillsammans med en lojal hund, som kunde skälla och försvara sin husbonde. En kvinna i en trevlig del av Brooklyn sade med ett förstående leende att många hem i närheten hade blivit utsatta för inbrott, men inte hennes. Hennes familj har en Grand danois på 45 kilo, vars skall får vilken som helst inbrottstjuv att tänka sig för både en och två gånger! Men denna svartvita hund är så mild och tillgiven mot familjen och dess vänner att de verkligen har stor glädje av honom.
Om du är förälder, kanske du har ett djur i hemmet, därför att du menar att ett sällskapsdjur kan vara en viktig del av ett barns liv. The Encyclopædia Britannica säger om detta:
”Att ha sällskapsdjur erbjuder tillfälle att lära barnen den viktiga principen frihet under ansvar och även något om det sexuella; barnen lägger snart märke till hur djuren parar sig och hur honan sedan blir dräktig, och de får lära känna de olika problemen i samband med födseln och vården av ungarna.”
Om du bestämmer dig för att ha ett sällskapsdjur för barnens skull, måste barnen, för att få största gagn av djuret, övas för det ansvar som är inbegripet. Skulle du visa djup omsorg om ditt barn eller om djuret, om du tillät att det blev försummat, så fort barnets första entusiasm för det kallnat eller när det inte längre betraktades som ”gulligt”? Om du lär barnen att hjälpa till att tvätta djuret, ge det mat, motion och fostran, i stället för att göra alltsammans själv, kommer du att hjälpa barnen mest. Och alla kommer då att få större glädje av djuret.
Att sköta om ett sällskapsdjur och ha kamratskap med det har hjälpt många utvecklingsstörda barn och ungdomar med känslomässiga problem. En orsak till detta är att de kan ge gensvar, när de känner att en del av Guds levande skapelse är beroende av dem. Ett sällskapsdjur kan också hjälpa dem att knyta förbindelser med ”yttervärlden”. En psykolog i London berättade om en utvecklingsstörd pojke, som hade kontaktsvårigheter och en tvångsmässig rädsla för smuts. När grabben blev intresserad av Daisy, familjens hund, började han få bättre kontakt med föräldrarna och talade med dem om djuret. När Daisy fick fem valpar och han kunde hjälpa till att ta hand om dem, övervann han sina tvångstankar när det gällde renlighet.
Men man behöver naturligtvis inte ha känslomässiga problem för att kunna glädja sig åt gemenskapen med ett djur. Har du någonsin suttit nedsjunken i en stol och klappat en spinnande katt? Har du lyssnat till en kanariefågels melodiska sång eller blivit välkomnad hem av din hunds glada skall? Då vet du att djur kan skänka stor glädje.
Det krävs resonlighet
Också de som tycker mycket om djur inser vanligen att det krävs resonlighet i förbindelse med dem. Om du har ett djur eller kanske skaffar dig ett, är det en del viktiga faktorer du inte bör glömma, när det gäller att finna glädje i djur, i synnerhet sådana man har i hemmet.
Kostnaden är utan tvivel en faktor. Enkelt uttryckt: Ett djur kostar pengar. Det gör det naturligtvis också att gå på en fotbollsmatch, göra ett teaterbesök eller syssla med en hobby, till exempel oljemålning. Det är därför förnuftigt att väga den glädje man får mot kostnaden. I tidskriften Time hette det:
”Amerikanerna ger ut 2,5 milliarder dollar om året på kommersiellt beredd djurmat bara för att ge mat åt sina sällskapsdjur — mer än sex gånger så mycket som de ger ut på barnmat, och mer än nog för att föda den tredjedel av världens befolkning som hungrar. ... För varje dollar som ges ut på djurmat spenderar amerikanerna minst lika mycket på andra produkter och tjänster åt djuren.”
Många som skaffar sig ett sällskapsdjur väntar sig inte att det skall kosta så mycket. Men utgifterna har en tendens att öka. Specialmat kanske tycks vara tillrådlig. Djuret blir sjukt och behöver behandling. En del djur behöver burar eller koppel, och för somliga får man betala skatt.
När fru E:s man dog, köpte hon en Sealyhamterrier. Hon blev mycket fäst vid den. Efter ett år räknade hon emellertid efter hur mycket djuret hade kostat. Hon hade så småningom börjat mata hunden med specialkött och andra godbitar — 547,50 dollar på ett år. Injektioner och mediciner — 50 dollar; klippning, ans och tillbehör (sprejer, halsband, leksaker osv.) — 291 dollar; kennelvård när hon var på resa — 126 dollar. Sedan man anfört detta exempel, framhölls följande slutsats i en bok om sällskapsdjur:
”När fru E. fann att hon under ett år hade gett ut [1.014,50 dollar] på sin hund, en summa som motsvarar årsinkomsten för en kringflyttande lantarbetare i Kalifornien, kom hon fram till att det i grund och botten var fel att behandla djur — hur mycket man än älskade dem — bättre än människor.”
Det var hennes slutsats. Någon annan kan komma fram till att det gagn han har av att äga ett sällskapsdjur uppväger kostnaden. I varje fall bör man ta hänsyn till utgifterna och vara resonlig, när man avgör vad som är bäst för en. Människors omständigheter varierar och även det som de sätter främst. En afrikan sade:
”Med den ekonomiska situation, som råder i det underutvecklade Afrika, är det mycket svårt för folk att förstå hur samhällets mera välbetalda medlemmar kan använda lika mycket (om inte mer) pengar på att ge mat åt hundar och katter och hästar som den genomsnittlige medborgaren använder till att livnära hela sin familj.”
I många delar av Afrika lämnar man åt hundarna att själva leta reda på något ätbart. Till och med många hundar, som ägaren har för att skydda hemmet, är ”så smärtsamt magra att man kan räkna revbenen på dem”.
Du kanske menar att du inte vill att ditt sällskapsdjur skulle behöva ha det så. Är du då beredd att betala kostnaden för att hålla det välnärt och friskt? Fler och fler som har sällskapsdjur finner att de inte är i stånd att ta hand om dem på rätt sätt. Djurskyddsföreningar får därför ta emot många sällskapsdjur för att avliva dem. Andra kastar ut sina djur på gatan eller lämnar dem ute i naturen, även om de kanske inte har någon möjlighet att överleva där. Detta är sannerligen inte att ”finna glädje” i ett djur.
Om man har en resonlig syn på att finna glädje i djur, är man också medveten om eventuella risker, precis som man tänker på vilka risker som kan vara inbegripna i en sport eller någon annan form av rekreation, som man tänker ägna sig åt. Att bli biten är utan tvivel en risk med att ha djur. I Toronto Star hette det: ”Doktor Bruce Feldman [en specialist på sällskapsdjur] framhåller att omkring en person på 170 årligen blir hundbiten i Förenta staterna, ’och minst lika många hundbett anmäls inte’. Om man överför dessa siffror på Canada, kan det vara möjligt att så många som 100.000 kanadensare blev djurbitna” år 1974.
Men det är inte bara hundar som kan bitas. Doktor Harvey Rhein, före detta ordförande för en veterinärförening, sade:
”Enligt min åsikt är inget vilt djur något godtagbart sällskapsdjur. Apor står människan alltför nära; de kan både bli smittade med mänskliga sjukdomar och sprida sådana. Jag kan inte heller godta tvättbjörnar, skunkar och ekorrar. Trots att somliga, som har gjort dessa djur tama, säger att de blir förtjusande sällskapsdjur, kvarstår ändå frågan om det finns latent rabiesvirus hos dessa djur. Alla dessa djur kan bitas; och de kan ge ordentliga bett.”
En del läkare varnar också för sjukdomar som överförs med sällskapsdjur. En tidningsartikel med rubriken ”Nya sjukdomar från sällskapsdjur blir en uppfordran för läkarna” räknade upp en rad sjukdomar, som människor kan ådra sig från sköldpaddor, hamstrar, katter och hundar. Ett antal av dessa sjukdomar, som varierar från influensaliknande symptom till dödsbringande infektioner, sprids med djurens urin och avföring. I tidskriften Time hette det:
”Varje dag lämnar hundarna efter sig uppskattningsvis 4 millioner ton avföring och 40 millioner liter urin på städernas gator och i parkerna här i landet [USA]. ... Mer än 100 infektioner som kan drabba människor, från difteri till tuberkulos, kan smitta djur och överföras till deras ägare. Avföring från hundar är också rik på toxocara (rundmask), som kan vålla blindhet hos barn.”
Betyder det att man bör vara rädd för att över huvud taget komma i närheten av djur? Nej, lika litet som faran att bli överfallen av någon människa eller bli smittad av en sjukdom hos en människa inte får oss att dra oss undan från allt mänskligt umgänge. Men man bör ta hänsyn till dessa fakta om sällskapsdjur, när man avgör på vilka sätt och i vilken utsträckning man skall finna glädje i djuren.
Resonlig i fråga om tillgivenhet
Som vi har sett kan djur vara värdefulla på många sätt. Och det finns överflödande bevis för att ett sällskapsdjur kan vara en trevlig, underhållande och hängiven kamrat. Det är lätt att förstå att människor ger gensvar med tillgivenhet och vill vara snälla mot och ta väl hand om ett sällskapsdjur.
Men det förhållandet att somliga ofullkomliga människor går till ytterligheter, när det gäller olika nöjen och intressen, bör göra oss vakna för risken att gå till överdrift, när det gäller djur.
Visste du att det finns de som har försett sina sällskapsdjur med sådant som guldarmband, svarta spetstrosor, aftonklänningar och födelsedagskalas? De har skaffat blöjor med tryckknappar åt sina papegojor, lösögonfransar åt sina pudlar och solglasögon åt sällskapsdjur på semester. En dam i New York låter hämta sina båda hundar varje dag i en limousine med chaufför; hundarna körs sakta omkring i en park, ”så att de får i sig litet frisk luft och får se litet grönt”.
Människor kan bli så känslomässigt bundna vid sina sällskapsdjur att djuren styr hela deras liv. Ett äkta par skulle emigrera till Australien. De hade redan sänt i väg sina möbler. Men när deras schäferhund inte blev godkänd i veterinärbesiktningen och vägrades inträde i landet, slopade de sin resa och betalade 500 pund för att möblerna skulle sändas tillbaka igen. De sade: ”Ett nytt liv skulle ha varit meningslöst, om vi hade offrat vår hund för det. Hon är en del av vårt äktenskap.”
Liksom i fallet med mannen och hans boaorm kan ett sällskapsdjur för somliga till och med bli viktigare än de äktenskapliga banden. En kvinna hade sex siamesiska katter, trots att hennes man var allergisk mot katter och nästan hade kvävts till döds ett antal gånger. Trots att hon var havande med sitt första barn, ville hon hellre ha skilsmässa än leva utan sina katter. Det berättas att hon ”bara hoppades att hennes barn inte skulle ärva faderns allergi”.
När tillgivenheten för djur inte styrs av resonlighet, kan sällskapsdjur tyckas viktigare än till och med människoliv. Hysteriska djurägare samlades utanför ett djursjukhus där det brutit ut en eldsvåda. Det meddelas att ”kvinnorna skrek, slet sig i håret, och åtskilliga svimmade. Två av dem försökte bryta sig igenom poliskedjan och skrek att de ville dö med sina älsklingar.”
Ja, det krävs sannerligen resonlighet. Annars kan en person så småningom tillåta djur att inta en alltmera framskjuten ställning i hans liv och tillgivenhet. Som vi har sett kan detta hända, och det har hänt. Även om någon till en början kan tycka att det skulle vara trevligt att ha ett djur i huset, kan det hända, om han inte visar resonlighet, att han går så långt att han ger ut orimliga penningsummor på sitt sällskapsdjur och ägnar det alldeles för mycken tid och uppmärksamhet. Och även om han är renlig, kanske han kan komma därhän att han låter sig ”kyssas” av ett sällskapsdjur, som nyligen slickat sexual- och analregionerna eller ätit något orent. Man måste vara på sin vakt mot överdrifter.
Man måste också begrunda sina avsikter med ett sällskapsdjur. Är det fråga om att nöja sig med ett djurs tillgivenhet eller kamratskap som en ersättning för att få dessa ting från människor? Hans Bauer framhöll i sin bok Tiere Sind Ganz Anders (Djuren är helt annorlunda): ”Det är fullständigt orimligt att ’fly till djurvärlden’, därför att man är ’besviken’ på människorna.” Han påpekade vidare hur sorgligt det är när någon ”slösar sin tillgivenhet på en hund eller en katt i hopp om att hos ett djur kunna finna det han inte kunnat finna bland sina medmänniskor”, särskilt med tanke på att ett djurs ”hela natur hindrar det från att någonsin ge” honom detta.
Gläd dig åt djuren där de hör hemma!
Bibeln visar faktiskt att det bör vara precis tvärtom. Sedan Skaparen danat alla former av animaliskt liv, fann han att det han hade gjort var ”mycket gott”. (1 Mos. 1:20—31) Den förste mannen, Adam, höll utan tvivel helhjärtat med om detta. Men vilken plats intog djuren i Adams liv?
Eftersom vi i våra dagar kan finna sådan glädje i att betrakta och vara tillsammans med djur, så är det lätt att förstå vilken glädje Adam kände över djuren, och särskilt då Gud förde dem allesammans till honom för att han skulle ge namn åt dem. (1 Mos. 2:19, 20) Job sade längre fram att djuren inte bara skänker glädje, utan också kan ge mycken undervisning om Skaparen. (Job 12:7—9) Adam måste också ha insett detta. Men bibelns berättelse säger att sedan Adam betraktat och funnit glädje i alla djuren, hade han ändå inte funnit någon passande kamrat eller något komplement bland dem. Adam var en förnuftsbegåvad människa, som danats till Guds avbild, och vad han behövde som komplement var en skapelse med liknande gåvor. Hur trevliga, hängivna, lärorika, roande eller intressanta djuren än kan vara, avsåg Gud aldrig att de skulle vara en ersättning för människor. Inser vi detta? I så fall kommer vi att kunna finna ännu större glädje i djuren, eftersom vi då ser dem i det rätta ljuset och håller dem kvar på den plats Gud avsett för dem.
Men det kvarstår ändå frågor om djurens liv och död, till exempel om människan har rätt att döda djur, hur vi bör betrakta ett djurs död, att döda djur till föda osv. Dessa frågor dryftas i ett senare nummer.