Sällskapsdjur och människor

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

”JAG minns det ännu som om det vore i går, fastän det är många år sedan nu. Jag brukade höra ett högt skrik av förtjusning, och sedan brukade min lilla flicka dyka upp och stolt tillkännage: ’Mamma, det kommer en kattunge till!’ Därefter brukade hon försvinna igen för att invänta ankomsten av nästa unge.

Hon var fascinerad av djurens liv. En dag kom hon in med ett litet kryp på ett par centimeter hopkurat i hennes kupade hand. ’Titta, mamma! Jag har hittat en pytteliten kissekatt.’

’Nej, älskling, det där är en fjärilslarv’, förklarade jag.

’Nej’, svarade hon bestämt, ’den är ju alldeles luden. Det är en liten kisse!’

Ett slag hade vi både en katt och en cockerspaniel. Jag ler fortfarande för mig själv, när jag tänker på hur de lekte tillsammans. Ibland lade katten tassarna runt hundens hals och slickade den i ansiktet. Hunden brukade då sluta ögonen och ligga där och bara njuta.”

Den här mammans berättelse visar att sällskapsdjur verkligen är populära. Två familjer av tre i Australien har minst ett djur. Hundar är vanligast, och därnäst kommer katter, fåglar och fiskar. Hästar och ponnyer, små känguruer, kaniner, marsvin, möss, sköldpaddor, ödlor och sniglar förekommer också, för att inte tala om mer exotiska sällskapsdjur som påfåglar, ormar och fladdermöss.

Du kanske har ett sällskapsdjur, eller också kanske du funderar på att skaffa ett till dig själv, dina barn eller någon annan. Även om man bor i närheten av någon som har sällskapsdjur eller känner någon som har det, kan det vara bra att tänka över vilket förhållande som bör råda mellan människor och sällskapsdjur.

Varför har folk sällskapsdjur?

Encyclopædia Britannica säger om detta: ”Att ha sällskapsdjur tillfredsställer ett djupt, universellt mänskligt behov, och sällskapsdjur förekommer på alla kulturella nivåer.”

I en undersökning, som nyligen gjordes i Australien, tillfrågades människor varför de hade ett sällskapsdjur. Det främsta skälet angavs vara för sällskaps skull. När det gällde hundar nämndes också att man hade dem till skydd och, i vissa fall, för bruksändamål. En del hade djuren i avelssyfte. Andra betraktade sina sällskapsdjur som en hjälp att koppla av.

Många föräldrar anser att det kan vara nyttigt för deras barn att ha ett djur. Det kan skänka dem glädje och kamratskap och ge dem förstahandskunskap om djurens liv. Att unga människor får se hur djuren parar sig, blir dräktiga samt föder och sköter om sina ungar kan hjälpa dem att förstå fortplantningens under. Å andra sidan kan det hjälpa ett barn att förbereda sig för detta livets bistra verklighet, när det får uppleva att ett djur blir sjukt och kanske rentav dör.

Sällskapsdjur erbjuder tillfällen att inskärpa hos barnen att en annan varelse är beroende av dem. Alltför ofta köper föräldrar djur till sina ivriga barn, bara för att finna att de själva måste sköta djuren, så snart dessa inte längre har nyhetens behag. Men den mamma, vars erfarenhet återgavs i början av denna artikel, berättar om sin dotter: ”När hon hade silkesmaskar, fick hon varje dag gå längs gatan och skaffa mullbärsblad. Att tvätta och borsta hunden och ge den mat var också hennes uppgift, även om vi brukade hjälpa till ibland. Vi lärde henne att aldrig vara elak mot djur och att berömma och belöna hunden, när den uppförde sig fint. När hon gjorde det, brukade den titta upp med sina själfulla ögon, och den lilla svansstumpen fick bokstavligen hela hunden att skaka!”

Barn med psykiska och fysiska handikapp hör till dem som har haft gagn av att umgås med djur. Det kan hjälpa barnen att slappna av och att anpassa sig bättre till sin miljö.

Sällskapsdjur förekommer också ofta bland äkta par i alla åldrar som inte har barn i hemmet. Den uppfordran det innebär att ta hand om ett sällskapsdjur, jämte djurets lekfullhet och tillgivenhet, gör att det ibland blir en ersättning för att ha barn omkring sig. Många ensamma och gamla har haft stor nytta och glädje av den tillgivenhet och lojalitet, det kamratskap och ibland skydd deras djur gett dem.

En sorglig faktor när det gäller sammanbrottet av de mänskliga relationerna är att gamla människor ibland kan bli omåttligt fästa vid djur. En socialarbetare berättar: ”En gammal herre behövde medicinsk hjälp för sin inflammerade tå. Han uppsköt hjälpsökandet i månader, därför att det kunde innebära att han måste vara ifrån sin hund. ... Denne man förlorade sitt ben på grund av att det angripits av kallbrand, men han var lycklig så länge han kunde få se sin hund.” Man känner till gamla som dött strax efter det att de förlorat ett älskat djur.

Men om man bortser från extrema fall, där djuren blir alltför bortklemade och behandlade som om de vore människor, kan sällskapsdjur på sin rätta plats utgöra en glädjefylld och nyttig del av många familjers och enskilda personers liv.

Att sköta om ett djur

Ofta skaffar sig folk ett sällskapsdjur brådstörtat, kanske genom någon djurägares försök att göra sig av med en kull ovälkomna ungar. Men allteftersom detta lilla levande ullnystan växer, växer också förpliktelserna. Bibeln säger följande om detta i Ordspråksboken 12:10 (NW): ”Den rättfärdige har omsorg om sitt husdjurs själ.” Ibland är detta ingen lätt uppgift.

Utgifter för sällskapsdjur inbegriper kostnader för mat och veterinärvård. Det sistnämnda kan innefatta avmaskning och vaccinering samt särskild hjälp vid sjukdomar och olyckshändelser.

Det krävs tid också. Att borsta, tvätta, utfodra, dressera och rasta ett djur och ge det omvårdnad, tillgivenhet och fostran, allt detta tar tid. Hur mycket tid som går åt varierar naturligtvis från fall till fall.

Det medför också förpliktelser att ha ett djur, både mot djuret självt och mot andra människor. Hundar behöver till exempel människors sällskap och vill att man tillbringar tid tillsammans med dem. De behöver också utrymme lämpat efter deras storlek. En expert beklagade ”det stora antalet människor i små radhus som har afghaner och grand danois”. Om man inte ser till att staketet är i gott skick, kan hundarna springa bort, förstöra andras egendom, förorena på gatorna och bli en fara för trafiken. Ibland kan oljud från sällskapsdjur störa grannarna. Exotiska djur kan kanske vara spännande till en tid, men de lämpar sig oftast inte att ha i ett hem. Både djuret och ägaren får lida.

I det moderna storstadslivet kan det bli svårt för djurägare att finna en passande bostad. Det kan också innebära problem och utgifter att ordna med tillsyn för ett sällskapsdjur, när man reser bort.

Bortsprungna hundar och katter, som ofta kommer från familjer där ingen bryr sig om dem, är ett stort problem i många städer. I Australien (som har 14 millioner invånare) avlivas omkring 50.000 bortsprungna eller övergivna hundar varje år, och ännu många fler katter. Många ägare låter därför sterilisera sina hundar och katter, om de inte tänker ha dem till avel. Detta gör också att djuren, särskilt hannarna, blir mindre benägna att springa bort.

Sjukdomar som kan överföras till människana

Det händer att sjukdomar överförs från djur till människor, vilket ibland kan få allvarliga konsekvenser. Om man vidtar rimliga försiktighetsåtgärder, behöver man inte vara orolig. Det är emellertid förståndigt att känna till något om de vanligaste sjukdomarna.

Rabies är ett allvarligt problem i somliga delar av världen. I områden där rabies förekommer är det brukligt att vaccinera sällskapsdjur mot denna sjukdom.

Toxocariasis, en sjukdom som orsakas av en inälvsmask och är tämligen vanlig bland hundar och katter, har på sista tiden rönt större uppmärksamhet i Australien, sedan ett barn nyligen förlorade synen på grund av denna sjukdom. Djur i storstadsområden blir oftare angripna, och valpar är de värsta smittospridarna.

Stora mängder ägg från dessa maskar följer med djurens avföring. Eftersom äggen är klibbiga, fastnar de i djurens päls och även på mattor, grässtrån och leksaker. Därifrån kan de sedan överföras till munnen via otvättade händer. Om dessa ägg av misstag förtärs, vandrar ofullgångna maskar till levern, nervsystemet och hjärnan.

Även om man inte själv är ägare till ett djur, är det viktigt att känna till dessa faror. Äggen kan överleva på marken i åratal. Vid en undersökning som nyligen gjordes i Storbritannien fann man att de förekom i jorden i många parker och på lekplatser.

Binnikemask (som kan leda till hydatidsjukdom eller blåsmasksjuka) kan överföras på liknande sätt. Hudsjukdomar (som till exempel revorm) kan överföras direkt eller genom kvalster.

Burfåglar, som papegojor och duvor, och även höns, kan härbärgera psittacosis (papegojsjuka). Också när djuren verkar helt friska, kan sjukdomen förorsaka influensa och lunginflammation. Sjukdomen frodas vid överfyllda och onaturliga förhållanden och kan överföras genom inandning av damm som innehåller torkad fågelspillning eller genom kontakt med sjuka eller döda fåglar.

Genom att man iakttar vanlig, sund hygien kan sällskapsdjur hållas på sin rätta plats. De kommer fortfarande att vara en stor glädjekälla, men inte vara ett hot mot din familjs hälsa.

En balanserad syn

För många människor är omsorgen om ett djur en dyrbar del av deras liv. Djurets tillgivenhet och lojalitet, dess personliga särdrag och förmåga att ge gensvar skänker ägaren stor glädje.

Andra finner att deras omständigheter, önskemål eller levnadssätt begränsar deras tid och möjligheter och beslutar sig därför för att inte skaffa eller behålla ett sällskapsdjur.

Ja, sällskapsdjur kan verkligen skänka människan stor glädje. Men det är bra att ha en balanserad syn på dem, eftersom ett djur aldrig kan ersätta eller jämföras med goda relationer med andra människor.

[Fotnoter]