Blyertspennan — till din tjänst

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

SEDAN många år har jag nu stått till din tjänst för att skriva dina affärshandlingar, uttrycka dina känslor och planera din framtida verksamhet. Men hur mycket känner du till om mig?

Det är lite oklart när och var jag började min tjänst. Man anger olika tidpunkter och platser. Men utan att vara dogmatisk skulle jag vilja ge dig en kortfattad beskrivning av mitt förflutna.

Från början var mina förfäder fina penslar, som såg helt annorlunda ut än vad jag gör i dag. Det engelska ordet för blyertspenna, ”pencil”, är hämtat från det latinska ordet penicillus, som egentligen betyder ”målarpensel”. Senare upptäcktes grafit i Bayern (ordet ”grafit” kommer från det grekiska ordet graphein, ”skriva”). Det är grafit som utgör min inre kärna, som omges av trä. Grafit var tidigare känt som ”blyerts” (”uppträder likt bly”), och därför benämner man mig fortfarande ”blyertspenna”, trots att jag inte alls innehåller något bly.

Även om grafit hade varit känt under någon tid, var det inte förrän år 1564 som mycket ren grafit i fast form upptäcktes i Borrowdale i England. Det var därefter min utveckling började. Det berättas att under en mycket våldsam storm rycktes ett stort träd upp med rötterna och att bland dess rötter fann en bonde ett ämne som kunde användas till att förse får med märken som inte sköljdes bort.

Senare grundades grafitgruvorna i Borrowdale. Grafiten skars ut till stift och såldes som skrivtyg. Den stora nackdelen var att jag svärtade ner skrivarens hand och allt annat som jag kom i beröring med. Men min utveckling gick framåt på många sätt. Någon lindade in mig i ett snöre, som kunde lossas allteftersom jag användes och grafiten nöttes bort, på liknande sätt som en del av mina vänner, färgkritorna, är inlindade med papper som kan vecklas av efter hand som kritan förbrukas. Ett annat framsteg var att innesluta mig i ett metallrör eller en metallbehållare och trycka fram stiftet genom röret, så att bara den yttersta spetsen av min grafit stack ut, i likhet med min nutida kusin, stiftpennan.

Den vanligare blyertspennan, som är ett grafitstift infattat i trä, tillverkades först i Nürnberg i Bayern omkring år 1660. Fram till början av 1790-talet hade åtminstone två olika personer utvecklat metoder för att blanda grafit med lera. Det var Josef Hardtmuth från Wien i Österrike och Nicolas Jacques Conté från Frankrike. Deras metod gjorde det möjligt att tillverka en stabilare och mjukare blyertspenna, vilken i stort sett fortfarande är i bruk.

Nu skulle jag vilja presentera dig för några av mina nutida släktingar, stiftpennorna — skruvpennan och tryckpennan. De förekommer i många utföranden och storlekar och tillverkas av plast eller metall och är inuti försedda med en mekanism som skjuter fram blyertsstiftet genom ett litet hål i ena änden av pennan, då den skall användas. I en del fall sker detta med hjälp av en skruvtråd, som skjuter fram stiftet då man vrider på pennhylsan. På en tryckpenna trycker man in en knapp i bakre änden av pennan, varvid små hakar inuti pennan griper tag i blyertsstiftet, för det framåt och sedan håller det kvar i ett visst läge.

I vanliga fall är de blyertsstift som tillverkas för stiftpennor mycket smalare i diameter än blyertsstiften som används i vanliga blyertspennor av trä. Dessa stift, tillverkade för stiftpennor, är bara mellan 0,3 och 1,2 millimeter i diameter och mellan sex och tio centimeter långa. De förekommer i liknande hårdhetsgrader, även om urvalet inte är så stort.

Hur mitt hjärta tillverkas

Man använder moderna tillverkningsmetoder för att blanda samman grafit och lera med vatten till en trögflytande massa, som sedan pressas igenom ett litet hål i en stiftsformare av hårdmetall. Den färdiga grafiten kapas sedan till omkring 18 centimeter långa stift. Dessa blyertsstift torkas och bränns i en ugn vid en temperatur mellan 1.040 och 1.100 grader Celsius, och slutligen impregneras stiften med en blandning av fett och vax för att förbättra mina skrivegenskaper. Den verkliga fördelen med den beskrivna metoden i förhållande till naturlig grafit är att materialets beskaffenhet kan kontrolleras och dess hårdhet varieras — från den lägsta hårdhetsgraden 6B över HB och F och vidare till den högsta hårdhetsgraden, 9H — genom att man varierar den mängd lera som tillsätts blandningen. Ju mer lera, desto hårdare grafit. De lägre hårdhetsgraderna ”B” används huvudsakligen för konstnärligt arbete — skisser och liknande.

Blyertsstiften med hårdhetsgraderna ”B” är mjuka och blir därför fort trubbiga. Detta gör det möjligt för konstnären att skugga konturer och få fram olika schatteringar. Blyertsstift med hårdhetsgraderna ”H” används till arkitekt- och konstruktionsritning. Hårdare blyertsstift förblir spetsiga, vilket gör det möjligt att dra fina och exakta linjer med dem.

De mellersta hårdhetsgraderna — HB och F — är för allmänt bruk och är en kombination av både hårda och mjuka grader. Dessutom har det utvecklats många blyertspennor för speciella syften och användningsområden, som till exempel en mycket smal blyertspenna gjord för att passa i ryggen på anteckningsböcker eller dagböcker och timmermanspennan med ett hårt, rektangulärt blyertsstift för att märka trävirke.

Hur mitt hjärta infattas

Än så länge har vi bara talat om en av mina beståndsdelar, mitt hjärta, blyertsstiftet, men träet som innesluter mig är lika viktigt. Träet måste vara mjukt nog för att kunna vässas, men samtidigt tillräckligt hårt för att stödja spetsen på det bräckliga blyertsstiftet, så att det inte bryts av. Träet får inte heller böja eller vrida sig. Röd ceder fyller alla dessa krav, såväl som att detta träslag har en fyllig, naturlig färg och avger en angenäm doft, när jag blir vässad. Än i dag anses detta träslag lämpa sig bäst för tillverkning av blyertspennor. Men bristen på detta träslag har gjort det nödvändigt att använda andra slag av cederträ, som till exempel cederträ från bergskedjan Sierra Nevada i Kalifornien.

Först sågas träet till omkring 18 × 5 centimeter stora skivor, med en tjocklek av en halv blyertspenna. Dessa skivor har plats för sex blyertspennor i bredd. Sedan urholkas med en maskin sex halvrunda spår på en sida av skivan, i vilka blyertsstiften passar. Därefter limmas två sådana skivor samman med blyertsstiften mellan dem i spåren. Då limmet torkat, formas först ena sidan av skivan med en maskin till sex halva blyertspennor. På samma sätt formas sedan den andra sidan, och resultatet blir sex stycken blyertspennor, som nu kapas till den exakta längden. Sedan målas pennorna. För en del av mina dyrbarare vänner kan detta betyda så mycket som tio lackeringar.

Nu är jag nästan redo att lämna fabriken, men först måste mitt namn, min beteckning och hårdhetsgrad tryckas på sidan av mig. Från tryckmaskinen gör jag en kort avstickare till den automatiska vässningsmaskinen. Sedan besöker jag kontrollören för ett slutligt godkännande, och därefter blir jag förpackad. Nu är jag klar att sändas ut. Ett hundra tjugofem olika moment har utförts för att göra mig till den jag är — din blyertspenna.

Ja, jag har varit länge i din tjänst. Nästa gång du använder mig, kom då ihåg: ”Det är bättre att ha en tjänare som mig än ett dåligt minne.”

[Diagram på sidan 28]

(För formaterad text, se publikationen)

TEKNISK RITNING

KONST

6B 5B 4B 3B 2B B HB F H 2H 3H 4H — 9H

1 2 2 ¹/2 3 4

SKRIVNING