Lär känna fladdermusen — det enda flygande däggdjuret
”FLADDERMÖSS är otäcka djur som lever i mörka, spöklika hålor. De tycker om att hålla till på kyrkogårdar, där de flyger omkring bland gravstenarna under dimmiga nätter. De sprider vägglöss. Dessutom är de blinda, smutsiga och ett hot mot människan.”
Det är väl i ett nötskal vad många anser om oss. Men låt mig, som är en gammal och erfaren fladdermus, säga något till vårt försvar. Jag kallar mig ”gammal”, därför att jag snart är tretton år, men jag vet om fladdermöss som har levat i mer än tjugo år.
Ja! Det här är jag — den där stora bruna fladdermusen på nästa sida. Jag sitter på en glasskiva med en stark lampa under, så att man kan se allting. Ta dig en ordentlig titt på mig medan jag berättar om mig själv och mina släktingar.
Låt oss bli bättre bekanta!
Vi är däggdjur av ordningen Chiroptera. Det finns flera hundra arter av oss i jordens tempererade och tropiska områden, så jag hinner tyvärr inte presentera alla mina släktingar för dig.
De flesta av oss är små, vingförsedda, pälsklädda djur, och som vårt namn antyder liknar vi möss vad kroppen beträffar.
Bland däggdjuren är det bara vi som kan flyga. ”Är det verkligen så?” kanske du undrar. ”Hur förhåller det sig då med de flygande ekorrarna?” Jo, de kan ju bara segla. Vi är helt annorlunda. Som det heter i djurverket Mammals of the World: ”Fladdermöss är de enda däggdjur som kan flyga, även om man ibland säger att däggdjur som seglar ’flyger’.”
Beroende på vilken art mina släktingar tillhör kan deras huvud och ansikte likna en björns, en hunds eller kanske en rävs. En av dem kallas av uppenbara skäl hästhuvudfladdermusen. I vissa fall har de en utväxt på nosen — kanske en som liknar ett blad. I dessa utväxter finns sensoriska nervändar.
Fladdermössen har mycket mångskiftande utseende, och det skulle inte förvåna mig det ringaste, om någon frågade: ”Vilken är den vackraste av dem?” Ja, vi är inte fula allesammans, så mycket är säkert. Men den rynkiga fladdermusen kommer aldrig att vinna någon skönhetstävling. Dess ansiktsdrag kan bäst beskrivas med ordet groteska.
Hur är det med färgen? Många av oss är bruna, grå eller svarta. Men det finns variationer. Spökfladdermusen är till exempel vit, kanske med en anstrykning av grått. Det finns en fruktätande fladdermus med svartaktigt huvud och mörkbruna vingar med gula fläckar. Men det är förstås bara några exempel.
Ibland kan vi lura människor. Det händer att de inte vet att det är fladdermöss de har att göra med. Tänk till exempel på en liten fladdermus i tropiska Amerika och på Trinidad. Man fann den sovande på natten på undersidan av en bro tillsammans med fem centimeter långa kackerlackor. Walter W. Dalquest skrev om dessa fladdermöss: ”De var häpnadsväckande lika en kackerlacka. Det som tycktes vara ’benen’ var vingspetsarna, som vikits utåt och bakåt från kroppen i 30 graders vinkel. ... Det var fullständigt omöjligt på 6 eller 7 meters avstånd att skilja kackerlackorna från fladdermössen med undantag av att jag inte såg några rödglänsande ögon på kackerlackorna.”
Om du nu tar dig ännu en titt på mitt porträtt, så skall jag berätta något för dig om ...
Hur vi flyger
Våra vingar består faktiskt av tunn hud. Den sträcker sig från våra främre extremiteter längs vardera sidan av kroppen till bakbenen. Huden eller hinnan är utspänd mellan de fem fingrarna.
Vi sover vanligen hängande upp och ned i fötterna. Vanligen ”lyfter” vi genom att helt enkelt släppa taget från vår sovplats. Sedan breder vi bara ut vingarna och svävar ut i luften. Men vi har heller inga svårigheter att ”lyfta” från ett underlag. Vi hoppar bara upp i luften med hjälp av både benen och armarna.
När det gäller vingbredden finns det verkligen stora skillnader mellan oss. Den lilla bruna fladdermusen, som är mindre än 10 centimeter lång, har en vingbredd av 35 centimeter. Men den som tar priset bland oss är kalongen. Denna mörkbruna fladdermus som förekommer i Ostindien har en vingbredd som kan överstiga 1,5 meter!
För att vända i flykten eller för att stanna riktar den lilla bruna fladdermusen svansen neråt, så att den fungerar som en broms. Klaffnäsorna flyger långsamt, men de kan också hålla sig svävande över något som är av intresse.
Var vi bor
Apropå att vi skulle leva i mörka, spöklika hålor måste jag erkänna att millioner av oss sover i djupa, kolmörka grottor. Men visste du att några av oss håller till i träd, olika byggnader, gamla tempel — ja, till och med i gravar? Det finns rentav några som bor i vissa egyptiska pyramider! Andra övertar lediga fågelbon och kulor som använts av djur. Vi bor också i klocktorn och kyrktorn.
Vad vi äter
Låt mig nu berätta hur vi fladdermöss kan grupperas på grundval av våra matvanor och vår fysiologi. De som lever på insekter är den största gruppen. De fångar vanligen sitt byte i flykten. Fruktätarna är tropiska fladdermöss som mest lever av vild frukt, men de kan också vålla stora skador på fruktträdgårdar.
En del av oss är små, har långa tungor och hämtar sin föda i blommorna. De lever på pollen och nektar. Ödlor, grodor, små däggdjur och fåglar står på de medelstora, köttätande fladdermössens matsedel, men de äter också en del annat. Så har vi fiskätarna. På sina kraftiga fötter har de krokiga klor, som kan fånga byten som befinner sig strax under vattenytan.
Men jag har inte nämnt dem som har gett oss dåligt rykte, nämligen ...
De avskyvärda blodsugarna
Ganska länge har det i folkfantasin talats om döda människor som stiger upp ur sina gravar på natten, förvandlar sig till fladdermöss och suger blodet av olyckliga människor. Du känner säkert till att de kallas vampyrer. Huvudsakligen i de tropiska och subtropiska delarna av Amerika finns det faktiskt släktingar till mig som går under namnet vampyrer eller blodsugare. De lever på blod, ibland från sovande människor.
Blodsugarna har knivskarpa tänder. De är faktiskt så vassa att bettet nästan inte känns och det sovande djuret eller den sovande människan sällan vaknar av det. Under tjugo minuter eller så kalasar fladdermusen på blodet och slickar i sig så mycket att den lilla kroppen blir klotrund innan måltiden är över.
Den blodmängd som slickas upp (fladdermusen suger inte) är inte så stor att en människas liv kan hotas. Men det finns en annan fara. Blodsugarna kan ha rabies. Om man inte låter undersöka sådana bett, kan de leda till vattuskräck och medföra döden. Blodsugarna kan också överföra andra sjukdomsorganismer, till exempel en blodparasit som angriper hästar. Dessa små fladdermöss är också farliga därför att deras bett kan orsaka sekundärinfektion.
Alltid skadliga?
Betyder det att vi allesammans är ett otyg och ett plågoris? Nej. En del av oss tjänar ett nyttigt ändamål genom att vi hjälper till med att hålla insekterna under kontroll. Andra för omedvetet med sig pollen från blomma till blomma. Fladdermusspillning eller guano — som finns i stora mängder i fladdermusgrottor — kan användas som gödselmedel. Visste du att man under tjugo år i kommersiell utsträckning hämtade guano, som skulle användas som gödselmedel, från de berömda Carlsbadgrottorna i New Mexico? Jo, det stämmer.
Ja, man har faktiskt ansett oss vara så nyttiga att vi nästan blivit ”värvade” för militärtjänst. Under amerikanska inbördeskriget använde sydstatsarmén guano för att utvinna salpeter (natriumnitrat) till krut. Medan andra världskriget rasade gjorde man rentav en del försök att använda vissa fladdermöss till att bära små brandbomber. Jag är verkligen glad att man övergav den tanken!
Och en annan sak. På vissa håll, till exempel i norra Indien, äter man de fladdermöss som kallas ”flygande rävar”. Folk säger att deras kött påminner om hönskött. Men jag hoppas verkligen att den här idén att människor skall äta oss inte sprider sig. Vi har besvär nog med att försöka klara oss från ormar, rovfåglar och andra djur (till och med vissa fladdermöss) som tycker att vi smakar gott. Och, inom parentes sagt, de som levde efter den mosaiska lagen fick ju inte äta oss. — 3 Mos. 11:13—19.
Vad skall man nu säga om att fladdermöss är smutsiga? Ja, fladdermusspecialisten Ernest P. Walker, som varit biträdande chef för Förenta staternas nationella djurpark i Washington, sade: ”Fladdermöss är inte alls orenliga. De är lika renliga som katter — de putsar sig varje morgon och efter varje måltid.” När vi putsar oss använder vi tungan och tårna. Vi sträcker bara upp en av de bakre extremiteterna och gnuggar oss på ryggen, i ansiktet och ovanpå huvudet.
Det finns folk som går omkring och säger att vi sprider vägglöss. Ibland kan vi visserligen sprida andra parasiter, men inte vägglöss, om det nu är någon tröst för dig!
Vi är verkligt unika!
Låt mig berätta några saker som är ganska speciella för oss. En del av oss faller i dvala. Hör vad James Poling sade: ”Fladdermusen är varmblodig i vaket tillstånd, men när den sover är den växelvarm, dvs. temperaturen rättar sig efter omgivningen. Den faller i dvala lättare och snabbare än andra däggdjur, och det är därför den kan förvaras i kylskåp. [En del av oss förvaras där på forskningslaboratorierna.] Då sänker den bara kroppstemperaturen och somnar, pulsen går ner från 180 slag i minuten till tre, och andetagen minskar från åtta i sekunden till åtta i minuten. När fladdermusen är vid gott hull — vilket den vanligen är på förhösten — kan den förvaras flera månader i kylskåp utan föda och tillsyn, medan den väntar på sin tur att bli undersökt i laboratoriet.” — Under och mysterier i djurens värld, sid. 148.
De av oss som inte faller i dvala i någon grotta eller på annat håll under vintern flyttar till platser där vi kan finna föda. Och några av oss tycker att det är en god idé att tillbringa vintermånaderna i ett varmare klimat.
Visste du att en del av våra dräktiga honor samlas i barnbördskolonier? Den stora europeiska fladdermusen är ett bra exempel på detta. Ibland kan så många som fyra hundra av deras dräktiga honor komma tillsammans och upprätta ”barnbördsavdelningar” i byggnader eller träd. Dessutom tycks en del fladdermushonor lagra sädesvätskan från hannarna. I många fall parar vi oss på hösten och faller i dvala under vintern, men våra honor får inte ägglossning förrän följande vår, så att befruktningen då kan äga rum. Vad sägs om det?
Vårt ekolodningssystem
Det finns de som använder uttrycket ”blind som en fladdermus”. Men vi är inte blinda, och en del av oss ser mycket bra. Men vi har ett mycket speciellt sätt att lokalisera oss, ett som förundrar många vetenskapsmän. Det kallas ”ekolodning”, och så här fungerar det:
När vi flyger omkring, utstöter vi pip, kvitter, smackanden, surr och liknande ljud genom munnen eller nosen. Eftersom de här ljuden varierar från 25.000 till 70.000 svängningar i sekunden, kan ni människor — som inte kan höra högre toner än omkring 30.000 svängningar per sekund — inte uppfatta större delen av ljuden. Men vi hör faktiskt inte själva våra ljud, för när de sänds ut, drar våra öronmuskler ihop sig och utestänger ljudet för ögonblicket. Däremot hör vi ekot, som återkastas från något föremål som råkar vara i vår väg. På så sätt kan vi manövrera så att vi undviker hinder till och med när det är alldeles beckmörkt.
Men hur kan vi, med tanke på allt detta pipande och surrande, undvika att stöta samman med varandra när många av oss flyger i flock? ”Det är möjligt”, skrev Thomas R. Henry, ”att varje exemplar har sitt individuella ljudmönster och låter sig vägledas enbart av sina egna ekon. Annars tycker man att det skulle bli fullständig förvirring på grund av ekona från flera hundra fladdermöss som rör sig i flock.”
Varför inte tränga ännu lite djupare? Hur kan insektsätande fladdermöss skilja mellan de ekon som studsar mot hinder och de som återkastas från ett lämpligt byte? Än så länge vet ni inget om det, och jag tänker inte tala om det.
Vart vill jag nu komma med allt det här? Jo, jag ville bara rätta till en del missuppfattningar om mig själv och mina flygande gelikar. Och en annan sak: Jag ville faktiskt göra intryck på dig med våra unika förmågor. Ja, vi har naturligtvis fått dem till skänks, och äran tillfaller därför honom som skapat det enda flygande däggdjuret.
”På den dagen skola människorna kasta bort sina avgudar av silver och sina avgudar av guld, som de gjort åt sig till att tillbedjas, åt mullvadarna och åt flädermössen: för att gå in i bergens grottor och i klippornas klyftor för skräcken av Jehova och för härligheten av hans majestät, då han uppstår till att förfära jorden.” — Jes. 2:20, 21, Myrberg.