Ungdomen vill veta
I DE flesta länder är den formella religionsutövningen i avtagande. Det är inte många som går i kyrkan. Fler och fler människor, både unga och gamla, förkastar de traditionella sätten att dyrka Gud. Ja, allt fler människor överger rentav tron på Gud.
Under flera årtionden har kommunistiska samhällen angripit religionen och betraktat den som ”opium för folket”. I dessa länder främjar man ateismen. Men också mitt i kristenheten vinner nu ateistiska och agnostiska trosåskådningar terräng.
En del av problemet består i att denna världens religioners orimliga trosuppfattningar och skadliga gärningar under flera hundra år har dragit över dem spott och spe. Det är därför inte att undra på att många tänkande människor inte finner någon mening i de ceremonier och formalistiska handlingar som utförs av kristenhetens kyrkosamfund och andra icke-kristna religioner.
Ett exempel på detta framhölls i den västtyska tidskriften Stern, som utkommer i Hamburg. Den innehöll en negativ artikel med rubriken ”Försäljningen av jungfru Maria”. Skildringen handlade om vallfartsorten Altötting i Bayern. Numret såldes i en million exemplar.
Det bayerska kultur- och undervisningsdepartementet sade om detta motstånd mot religiösa sedvänjor: ”De lyckas ställa religionen i dålig dager och klä av den all fromhet, andakt och tillbedjan och stämpla de troende som clowner.”
Är ungdomarna intresserade?
Departementet förklarade också i decembernumret 1975 av sin publikation ”Skolan och vi”: ”Dagligen läser, hör och ser vi fromheten förlöjligas som dårskap och de tio budorden förpassas till sista bänken. Är det att undra på att Gud och kristendomen för många människor i våra dagar har blivit ord utan mening, stavelser utan innebörd, tomma fläckar i livet? När många familjer samvetsgrant undviker att samtala om religiösa ting, är det då så underligt att religionen inte står högt i kurs som skolämne?”
När de vuxna överger religionen eller behåller den endast till namnet, är det naturligtvis oundvikligt att deras barn påverkas av detta. Man finner nu ofta att ungdomarna har lika liten respekt för formalistisk religion och dess ceremonier som föräldrarna har, ja rentav ännu mindre.
Men beror detta på att ungdomar inte alls är intresserade av frågor som gäller Guds existens, livets mening eller vad som händer efter döden? Tvärtom är ungdomar ofta mycket villigare att tala om sådana ämnen än vuxna är.
Men det som allt fler ungdomar förkastar är formalistisk religion, som de inte kan se någon mening med. De har också lagt märke till denna världens religioners dåliga gärningar, däribland att kyrkosamfunden blandar sig i politiken, stöder krigen, är skrymtaktiga och har orimliga läror, för att inte tala om många prästmäns och andra religiösa människors omoraliskhet och överdådiga liv. Allt detta har fått ungdomarna att ”vända sig bort” från formalistisk religion.
En upplysande undersökning
En ung vetenskapsman vid namn Werner Prawdzik i München beslöt sig för att ta reda på om ungdomarna var intresserade av spörsmål som gäller Gud. Han intervjuade 800 av de 2.000 pojkarna och flickorna i nionde klassen i Münchens skolor.
Resultatet fick många att ompröva sin åsikt. Varför det? På grund av de vuxnas bristande intresse för spörsmål som gäller Gud hade de ansett att också ungdomarna skulle visa samma brist på intresse. Men det visade sig inte vara riktigt så.
Undersökningen visade att största antalet av dessa ungdomar i München växte upp i en omgivning som ignorerade Gud. Som ett exempel kan nämnas att endast 16 procent av eleverna sade att deras fäder tog religionen på allvar. Endast 24 procent av eleverna berättade att deras mödrar tog religionen på allvar. Två tredjedelar av eleverna sade att deras föräldrar var så ointresserade att de inte ens brydde sig om ifall deras barn tog del av religionsundervisningen eller inte.
Det kom också fram att 83 procent av fäderna och 74 procent av mödrarna sällan, om någonsin, gick i kyrkan. Och på detta område återspeglade barnen sina föräldrars vanor. Men det var bara vad man kunde vänta. Barn efterliknar vanligen sina föräldrar i deras formella religionsutövning.
Men vad många inte hade väntat sig var vad en annan sida av undersökningen utvisade. Publikationen ”Skolan och vi” uttryckte det så här:
”Ett resultat som ingen hade räknat med: I dessa religiöst apatiska omgivningar, som brännmärkts av avfall från familjefromheten, växer ungdomar upp, som i detta fall inte är någon avbild av de vuxna. Ungdomar i stadsmiljö förklarade:
’Jag tänker ofta på frågan om Guds existens’ (59 procent).
’Jag har ofta tänkt på meningen med livet’ (64 procent).
’Jag är intresserad av att veta vad som händer efter döden’ (57 procent).”
I rapporten hette det vidare: ”Många ungdomar, som lever i detta antireligiösa klimat och vilkas föräldrar är raka motsatsen till troende kristna, befattar sig ändå med sådana stora religiösa frågor som: Varifrån, varthän och vad är meningen med livet?”
Bara en fjärdedel av eleverna sade att de ansåg religiösa frågor vara ett oviktigt eller impopulärt ämne. En annan intervju med skolbarn i Düsseldorf uppvisade ungefär samma resultat, när det gäller alla dessa frågor.
Ungdomens naturliga nyfikenhet
Det bayerska kultur- och undervisningsdepartementet drog denna slutsats: ”Fotboll, TV och mopeder — alla som tror att detta är det viktigaste som 15-åringens värld kretsar kring ser inte allt, tränger inte tillräckligt djupt. Den undersökning som gjorts i förbindelse med stadsbarnen i München är otvetydig: De stora, bestående religiösa ämnena, såsom fruktan, nåd, skuld, hopp, sorg, tröst, uppskattning, förlåtelse, är fortfarande efterfrågade och eftersökta.”
Det är fel att förutsätta att ungdomar inte vill tro på Gud och närbesläktade ting. Faktum är att de leds till otro genom vad deras föräldrar och präster lär eller inte lär och genom det exempel dessa ger i sitt dagliga liv. Detta var ett skäl till att departementet rekommenderade att ”föräldrarna gör slut på sin feghet när det gäller att tala om religiösa spörsmål i familjen”.
Det är alltså tydligt att intresset för spörsmål som gäller Gud inte är dött bland ungdomarna. Sådant intresse tycks vara en naturlig sak bland ungdomar. De är av naturen nyfikna på livet och vill veta svaren på livets allvarliga frågor. Men när de inte får några svar, eller får dem på det förvrängda sätt på vilket denna världens motstridiga religioner ofta framställer sådana ämnen, kan denna naturliga böjelse att tillbedja människans Danare undertryckas. Samvetet kan bli förhärdat när det gäller sådana ting.
Vilket stort ansvar vilar inte på föräldrarna och på dem som förväntas ge religiös undervisning! Föräldrarna kan naturligtvis inte helt och hållet vältra över ansvaret på prästerna. Oavsett vad prästerna gör, så är det föräldrarna som har det främsta ansvaret att undervisa sina barn om Gud. Guds ord, den Heliga skrift, säger: ”Ni fäder måste utöva er faderliga myndighet utan att framkalla bitterhet hos edra barn. Ge dem en kristen undervisning och fostran!” — Ef. 6:4, Hedegård.
Att denna undervisning skulle inbegripa de viktiga spörsmålen om Gud framgår tydligt av en liknande anvisning som bibeln ger i 5 Moseboken 6:5—7: ”Och du skall älska HERREN [Jehova], din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp.” På detta sätt kommer barnens naturliga nyfikenhet att bli tillfredsställd.
Men har verkligen kyrkosamfunden rustat föräldrarna för att ge sådan undervisning i hemmet? Nej. Och detta är en av de främsta orsakerna till föräldrarnas ”feghet”, deras motvilja mot att tala om religiösa spörsmål i hemmet. Folk vill vanligen inte tala om sådant som avslöjar deras inkompetens.
Vem bär skulden för denna oförmåga att undervisa i hemmet? Skulden vilar på två parter. Först och främst på föräldrarna själva, eftersom de borde vinnlägga sig om att ta reda på var de kan få sådan vägledning. För det andra vilar skulden på kyrkosystemen och deras präster, därför att de underlåtit att ge föräldrar, vuxna människor och ungdomar tillbörlig undervisning och övning.
Framgångsrik undervisning
När barn på tillbörligt sätt får lära sig vad rätt är om Gud, blir gensvaret mycket gott. Det är precis vad Guds ord säger att resultatet skulle bli. I Ordspråksboken 22:6 heter det: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.”
Denna undervisning måste börja i hemmet. Föräldrar måste lära sina barn sanningen om Gud och måste leva ett liv som är i samklang med gudaktiga principer.
I det första århundradet fostrade de kristna verkligen sina barn på det sättet. De unga fick inte bara lära sig sanningen om Gud och hans uppsåt, utan när de växte upp och själva fick familj, så var de också rustade att undervisa sina barn.
Aposteln Paulus skrev följande ord till den unge mannen Timoteus: ”Du [har] från din späda barndom ... känt de heliga skrifterna, som kan göra dig vis till frälsning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus. Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk.” — 2 Tim. 3:15—17.
Finns det några föräldrar i våra dagar som kan undervisa och öva sina barn på det sättet? Finns det barn som från sin ”späda barndom” känner de heliga skrifter som är inspirerade av Gud till vägledning för oss? Ja, det finns sådana människor — faktiskt mer än två millioner i mer än 200 länder — människor av alla nationaliteter. De tar regelbundet del i en anordning för att undervisa både vuxna och barn om Gud. Sådan undervisning är en integrerande del av Jehovas vittnens liv överallt på jorden.
Ungdomar i vår tid, som blivit fostrade av gudfruktiga föräldrar, vet vad de tror på. De kan med hjälp av sin egen bibel förvissa sig om vilken som är den rätta synen på Gud och på kristet leverne. De har en säker grundval för livet nu och ett storslaget hopp om liv i framtiden.
En elev på mellanstadiet sade att hon vet vad sanningen är om de viktiga tingen i livet, därför att, som hon uttryckte det, ”mamma har läst för mig sedan jag var riktigt liten”. Den undervisningen kom direkt från bibeln och bibelstudiehjälpredor. Hon liknade Timoteus, som hade ”känt de heliga skrifterna” från sin ”späda barndom” och därför blev väl rustad för livet.
En annan flicka kunde tala om sådant för sina skolkamrater som var de döda är, vad helvetet är, vad framtiden bär i sitt sköte osv. När ett annat barn frågade hur hon kunde veta allt det här, förklarade hon att hennes föräldrar hade undervisat henne från bibeln i många år. De hade också använt bibliska handböcker, som förklarade bibelns läror och dess praktiska och gagneliga levnadsprinciper.
Hon nämnde att hon lärt sig mycket från den utmärkta handbok som särskilt utarbetats för barn och bär rubriken ”Lyssna till den store läraren”. Den undervisar barnen om Gud och ger praktiska anvisningar för hur de skall handla i olika situationer.
Undervisningen uppskattas
När ungdomarna blir äldre, kan de se tillbaka och verkligen uppskatta det rätta slaget av fostran och undervisning. De inser att den verkligen gett dem en rätt sinnesinriktning och goda riktlinjer i livet, så att de kunnat undvika många av de fallgropar som andra ungdomar faller i.
En ung flicka skrev följande till sina föräldrar efter sin avgångsexamen från gymnasiet: ”Jag vill tala om för er båda två hur mycket jag älskar er och uppskattar allt som ni har gjort för mig. Det är endast tack vare er hjälp som jag kunnat nå detta stadium i livet. Alltid när jag behövde det gav ni mig så fina råd och sådan uppmuntran och alltid med omtänksamhet och kärlek.”
Flickan tillfogade: ”Ni har gett mig något annat, som jag skall vara er evigt tacksam för. Genom att undervisa mig om Jehova Gud och hans bibliska principer har ni gett mig ett uppsåt i livet, som har gjort mig mycket lycklig. Ni har också gett mig ett underbart hopp för framtiden och lärt mig att förtrösta på Jehova och hans löften. När jag nu strävar efter att tjäna honom mera helt och fullt, hoppas jag att ni skall vara lyckliga, därför att ni har gett mig det värdefullaste i livet. Ja, tack skall ni ha så mycket, båda två. Inga ord kan uttrycka hur mycket jag uppskattar er båda, men jag vet att ni kommer att förstå.”
Vilken fin belöning för många års uppriktiga, kärleksfulla ansträngningar från föräldrarnas sida! Sådan uppskattning är vanlig bland barn till föräldrar som har lärt känna Guds lagar, principer och uppsåt och sedan rustat sig för att undervisa sina barn. Och detta betyder inte att föräldrarna måste vara fullkomliga eller intellektuella eller ha speciella förmågor. Alla föräldrar som är uppriktigt intresserade av att undervisa sina barn kan också lära sig att göra det.
Du kan själv förvissa dig om att dessa metoder fungerar, att de är praktiska och ger framgångsrika resultat. Besök Jehovas vittnens samlingslokal, Rikets sal, på din ort eller var med vid en av deras stora sammankomster. Du kommer utan tvivel att bli imponerad av hur många ungdomar som är närvarande. Nej, de här barnen är inte fullkomliga. Men de vill verkligen veta vad som är meningen med livet och vad framtiden har i beredskap för dem. De håller på att ta reda på det. Deras naturliga nyfikenhet, när det gäller dessa ting, blir tillfredsställd.
Det är visserligen inte alla barn som ger gensvar, men de flesta av dem gör det. Och om du har barn, så kan du säkert föreställa dig vilken glädje föräldrarna känner, när deras ansträngningar blir belönade. Det är som Guds ord säger: ”Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom. Må då din fader och din moder få glädje, och må hon som har fött dig kunna fröjda sig.” — Ords. 23:24, 25.