Vårt bergmassiv jorden — utformat för liv

VI LEVER på ytan av ett väldigt, klotformat rymdskepp av sten och metall. Om du kunde gräva dig ner under markytan till ett djup av omkring 30 kilometer, skulle du inte finna något annat än livlös sten i vad som kallas jordens mantel. Skorpan, som vi lever på och som till största delen består av icke-metalliska grundämnen, är följaktligen ett mycket tunt skal utanpå tusentals trillioner ton material som vi aldrig ser, med undantag av en del smälta bergarter, som kommer upp genom skorpan till följd av vulkanisk verksamhet. Men allt detta är absolut nödvändigt för att vi skall ha någonstans att leva.

Hur kommer geologerna fram till sina slutsatser om jordens uppbyggnad? De har faktiskt metoder för att utforska det inre av vår planet och försöka sig på en beskrivning av jordens innandöme, men de medger att den bild de ger kanske inte är så exakt. Ingen har ännu lyckats gräva sig ner till manteln, inte ens under oceanerna, där skorpan är som tunnast, endast mellan 5 och 8 kilometer tjock. Under det internationella geofysiska året (juli 1957 till december 1958) gjorde man upp en plan för att göra detta. Du kanske har läst om detta, det så kallade ”Mohole”-projektet. ”Moho” är en förkortning för namnet på gränsytan mellan skorpan och den underliggande manteln. Detta försök att ta reda på skorpans sammansättning och vad översta delen av manteln bestod av misslyckades, på grund av den väldiga kostnaden och bristen på expertkunskap för att genomföra uppgiften.

Jordbävningar ”röntgar” jorden

Egendomligt nog är det jordbävningarna som har varit till största hjälpen, när det gällt att utforska strukturen hos det material som befinner sig under jordytan. Kunskap om vad som finns där hjälper oss att förklara sådant som gör det möjligt för oss att leva på jordens skorpa. Studiet av jordbävningarna kallas ”seismologi”.

Seismologerna har upptäckt att det finns flera olika slags vibrationer eller vågor som uppstår under en jordbävning. Dessa vågor utbreder sig i alla riktningar från jordbävningens epicentrum på jordytan eller från dess fokus, dvs. den plats rakt under epicentrum i jordens inre, där jordbävningen uppstår. När vågorna passerar genom jorden, kröker de sig åt motsatt håll mot jordytans krökning, och seismografstationer många mil därifrån kan ta emot och registrera dessa vågor. Det finns tre olika slags vågor: 1) Huvudvågen, som rör sig längs skorpan, 2) en primär så kallad P-våg (en longitudinell ”stötvåg”) och 3) en sekundär så kallad S-våg (en transversell våg). Båda dessa senare vågor rör sig genom jordens inre. P-vågen bryts på ett djup av omkring 2.900 kilometer. S-vågen kan inte tränga djupare än så. Detta beror tydligen på att vågorna där når något slags barriär, vid mantelns undre gräns, där den yttre kärnan tar vid. P-vågen kan fortsätta genom jordklotets mitt, men S-vågen tränger inte djupare än 2.900 kilometer.

En delvis flytande kärna

Varför stoppas S-vågen på ett djup av 2.900 kilometer? Och varför sker det att en del av P-vågen reflekteras och den andra delen saktar farten? Det beror tydligen på att den yttre kärnan under jordens mantel är flytande. Detta kan belysas genom att ett hårt metallföremål (till exempel en kyrkklocka) bättre än ett mjukt föremål vidarebefordrar en vibration. S-vågen kan inte röra sig genom en vätska, och P-vågen antingen reflekteras eller bromsas upp avsevärt. Denna uppbromsning varar i omkring 2.200 kilometer. Den yttre kärnan, som sträcker sig omkring 2.200 kilometer mot jordens medelpunkt, tycks alltså vara flytande eller uppför sig åtminstone som en vätska. Med tanke på det stora trycket och den höga temperaturen (omkring 2.200 grader Celsius vid den yttre kärnans övre gräns och omkring 5.000 grader vid den nedre gränsen, där den centrala eller inre kärnan börjar) kan bergarterna i den yttre kärnan mycket väl föreligga i smält, flytande tillstånd.

Av vad består den yttre kärnan och den inre kärnan? Undersökning av meteoriter, som nått jorden från yttre rymden, tyder på att dessa kärnor i jordens inre till största delen består av en legering av järn och nickel. När jordbävningsvågen rör sig genom den inre kärnan, ökar den farten, vilket tyder på att kärnan är fast och sannolikt till största delen ytterst tät och hård.

Skorpan och den underliggande manteln

Vi som befinner oss på jordens skorpa behöver en fast, stabil plats att leva på, och jorden fyller i sanning detta behov. Men vi behöver något mer än bergarter som huvudsakligen består av metall. Skaparen har tillgodosett dessa andra behov i jordens skorpa och i dess atmosfär. Skorpan består av mycket lättare bergarter, som innehåller många olika grundämnen, i synnerhet syre och kisel, såväl som aluminium, järn, kalcium, natrium, kalium och magnesium, uppräknade alltefter sin ymnighet. Syre och kisel, som båda är icke-metalliska grundämnen, utgör omkring 75 viktprocent av skorpan i dess helhet, vilket motsvarar omkring 93 volymprocent. Det finns också vatten och atmosfär, som samverkar för att bryta ner berggrunden i skorpan till jord. Men Skaparen har inte låtit detta åstadkommas endast genom mekaniska medel. Han har också skapat den oansenliga daggmasken, som gör mera för människan än man kan föreställa sig.

I synnerhet jorden innehåller nödvändiga grundämnen för växterna, vilka utgör den grundläggande födan för allt animaliskt liv på jorden. (1 Mos. 1:29, 30) De andra ämnen som finns i skorpan, både organiska och oorganiska, kan användas till oräkneliga slag av byggnadsmaterial, maskiner, bränslen, kemikalier, läkemedel osv.

Det material som ligger under skorpan åstadkommer ständiga förändringar i skorpan genom vulkanisk verksamhet. Konvektionsströmmar under havsbottnen anses vara orsaken till Atlantiska centralryggen, en omkring 600 meter hög bergskedja. Somliga geologer anser att de kontinenter som nu gränsar till Atlanten en gång varit förenade men sedan så småningom skildes åt, så att Atlantiska centralryggen uppstod mellan de båda kontinentblocken.

Det finns en teori som går ut på att vattnet i haven härrör från jordens mantel. Orsaken till den uppfattningen är att övre delen av manteln innehåller ett mineral som kallas serpentin och är en förening mellan mineralet olivin och vatten. Det tycks alltså vara från manteln som vattnet kommer. Men någon kan säga: ”Men tänk vilka väldiga vattenmängder som finns i haven!” Det är sant, men när vi inser att alla våra oceaner befinner sig i jordens skorpa och att manteln har mer än femtio gånger så stor volym som skorpan, förstår man att detta inte är någon omöjlighet.

Jordens skorpa tycks alltså vila på en mycket het mantel, som åtminstone i vissa delar är plastisk, så att skorpan i själva verket ”flyter” på manteln. I yttre delen av jordens skorpa stiger temperaturen med ungefär en grad Celsius per 30 meter. Trycket blir också större ju djupare man kommer. Vatten, som sipprar ner tills det når mycket heta bergarter i jordens inre, blir överhettat till 145 grader Celsius, och när det kommer ut förvandlas det omedelbart till ånga. Det är förklaringen till sådana gejsrar som Old Faithful i Yellowstone Park i USA, som slungar tusentals liter vatten mer än 30 meter upp i luften. Heta källor uppkommer av en del av detta underjordiska vatten, och människan har utnyttjat dessa källor i varmbadhus, tvättstugor, ångkraftverk och för uppvärmning av byggnader.

Gas under högt tryck i skorpan bidrar till att föra underjordiskt vatten och olja upp till jordytan, och denna naturgas kan också användas som bränsle. Djupt nere i manteln bildas bergartssmältor. Dessa kallas ”magma” (från ett grekiskt ord som betyder ”deg”). Denna kan tränga upp under högt tryck genom öppningar eller sprickor och ansamlas i skorpan, varifrån den sedan kan ge upphov till vulkanisk verksamhet. Stora mängder sten, smält lava, ånga, stoft och aska och ett antal giftiga gaser slungas på detta sätt ut ur jorden. Sådana vulkanutbrott kan vara förödande, men tack vare dem förs sådant material som berikar skorpan upp till jordytan.

Jorden under oss är alltså långt ifrån något dött, overksamt ”stenröse”. Människan kan visserligen lägga upp stora berg av jord och sten, men dessa kan inte alls jämställas med den fina uppbyggnad som Skaparen har åstadkommit. Ett berg som människor åstadkommit är bara som en ”hög”. Men tänk bara på ett av de förunderliga drag man finner hos ett berg som danats av Gud, nämligen det gnistrande friska vatten som flyter fram ur många källor på dess sluttningar. Vilket ”vattenledningssystem”! Det finns också heta källor, sodakällor, svavel- och järnhaltigt vatten och andra sorters vatten som ofta är nyttiga för hälsan.

Magnetfältet

Något annat som tycks vara i hög grad beroende av jordens tunga kärna är jordens magnetfält. Det anses att elektriska strömmar i den yttre kärnan är magnetfältets främsta orsak. Detta fält omger jorden, alldeles som ett magnetfält omger en stavmagnet. Det är nödvändigt för livet, eftersom det skyddar jorden mot skadlig strålning från yttre rymden. Det påverkar radiokommunikationerna och är utan tvivel också till gagn för livet på andra, än så länge oupptäckta sätt. Elektriskt laddade partiklar från solen och rymden följer magnetfältets linjer och framkallar det praktfulla polarskenet, som på norra halvklotet kallas norrsken och på södra halvklotet södersken eller sydsken. Sjömän och andra resenärer har länge litat till jordens magnetism för att ta ut kompassriktningar.

Jordens magnetfält ändras långsamt på grund av okända orsaker. De magnetiska polernas läge varierar också. (Det är skillnad mellan den norra ”geomagnetiska” polen, som utgör norra änden av jordens reguljära magnetfält, och den norra ”magnetiska” polen, som kompassnålen pekar mot. Samma sak gäller om den södra geomagnetiska polen och den södra magnetiska polen.) Den geografiska nordpolen (norra änden av jordens rotationsaxel) ligger för närvarande flera hundra kilometer från den geomagnetiska och den magnetiska nordpolen. Den geografiska sydpolen ligger heller inte på samma plats som den geomagnetiska och den magnetiska sydpolen.

Undersökningar av permanent magnetiska bergarter i olika delar av världen tycks vittna om att de magnetiska polerna för mycket länge sedan ”vandrade” över jorden. Orsaken till detta är okänd, liksom så mycket annat vad vårt förunderliga jordklot beträffar. För närvarande ruvar jordens inre på lika många hemligheter som vissa ting i världsrymden. Detta stämmer i sanning överens med profetens ord om Skaparen och Suveränen, Jehova Gud:

”Vem är det, som mäter upp havens vatten i sin hand och märker ut himmelens vidd med sina utspända fingrar? Vem mäter upp stoftet på jorden med ett tredingsmått? Vem väger bergen på en våg och höjderna på en viktskål? ... Nej, folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret och såsom ett grand på vågskålen; se, havsländerna lyfter han såsom ett stoftkorn. ... Han är den som tronar över jordens rund, och dess inbyggare äro såsom gräshoppor; han är den som utbreder himmelen såsom ett flor och spänner ut den såsom ett tält att bo inunder.” — Jes. 40:12—22.

[Diagram på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

Inre kärna

Yttre kärna

Mantel

Skorpa

1.250 kilometer

2.200 kilometer

2.900 kilometer

5—30 kilometer