Är kontinenterna på drift?
HAR du någon gång, när du sett på en karta över Atlanten, lagt märke till hur Sydamerikas östkust tycks passa in i Afrikas västkust? Om du placerar in Brasiliens utbuktning i Guineabukten i Afrika, passar kustlinjen ända från Guyana till Argentina förvånansvärt väl ihop med kustlinjen från Ghana till Kapstaden. De båda kontinenterna ser ut som bitar i ett gigantiskt pussel.
När du lade märke till detta, kanske tanken uppstod i ditt sinne att Sydamerika och Afrika i själva verket en gång i tiden kan ha varit förenade och att de på något sätt rämnade och drev isär. I så fall slog du förmodligen bort tanken som orimlig och menade att det bara är fråga om en egendomlig tillfällighet.
Men visste du att denna tanke nu tas på allvar av flertalet geologer? En teori som går ut på att kontinenterna faktiskt rör sig hit och dit över den flytande manteln innanför jordskorpan har sedan 1960 vunnit allmänt erkännande.
Teorin om kontinentalförskjutningen
Teorin lanserades först, inte av en geolog, utan av en meteorolog i Tyskland som hette Alfred Wegener. Han framkastade tanken att inte endast Sydamerika och Afrika en gång hade hängt samman, utan att alla kontinenterna hade utgjort en enda enorm landmassa. Han kallade denna hypotetiska forntida kontinent för Pangaea (vilket betyder ”allt land”). Han fann att kontinenterna passade bättre in i varandra, när man använde kontinentalsocklarnas konturer i stället för de nu existerande kustlinjerna.
I dag använder geologerna datamaskiner i samband med att de skjuter och vrider kontinenternas konturer för att komma fram till hur de bäst passar ihop. I en typisk rekonstruktion av den förmodade forntida superkontinenten är Nordamerikas sydöstra kust placerad mot Afrikas nordvästra kust. Eurasien har vridits något som kring en tapp ungefär vid Spanien, så att Europas västkust sluter tätt intill Newfoundland och Grönland. Antarktis ligger intill Sydöstafrika med Australien förenat med dess motsatta sida.
När Wegener först lade fram denna revolutionerande idé år 1912, väckte den blandade känslor hos geologerna. Varje teori som går stick i stäv mot gällande vetenskapliga uppfattningar mottas vanligen med försiktighet. Teorin om kontinentalförskjutningen fick ett ännu kyligare mottagande än vad som är vanligt, möjligen beroende på att dess upphovsman inte ingick i geologernas krets. Fastän det fanns kraftiga bevis till stöd för teorin, blev det matematiskt ”bevisat” att jordskorpan är för kraftig för att tillåta att kontinenterna alls rör sig i sidled. Och, frågade man, varifrån kom de krafter som behövdes för att förskjuta kontinenterna i den ena eller andra riktningen? Ingen kunde bidra med något som bestod provet vid en närmare granskning. Idén kom alltmer att lämnas utan avseende av aktade av vetenskapsmän.
Bevis för teorin: Likheter
Varför har då geologerna ändrat sin uppfattning om kontinentalförskjutningen? Först och främst därför att det efter hand samlats flera slag av vittnesbörd som de finner vara svåra att förklara på något annat sätt. Bland dessa är likheten hos geologiska formationer och fossila lämningar på kontinenter som nu är vitt åtskilda, såväl som att jordens magnetiska poler har vandrat.
Som ett exempel på geologiska likheter nämns en serie avlagringar som bildades under vad som kallas den paleozoiska geologiska eran och som senare kom i dagen när de lyftes upp i bergsområden. Lager av röd sandsten, grå lerskiffer och kol återfinns i Appalachernas bergsmassiv i östra Nordamerika, och dessa lager sträcker sig till östra Grönland. De påträffas också i Brittiska öarnas högland. Liknande sediment finns också i den skandinaviska fjällkedjan och längs Atlasbergen i nordvästra Afrika. På den teoretiska moderkontinenten Pangaea tros alla dessa bergformationer ha varit en del av ett sammanhängande bergssystem, vars återstående delar nu är vitt spridda på tre kontinenter.
Likheten hos fossil som återfunnits i dessa lager på båda sidor om Atlanten används som ett ytterligare argument till stöd för teorin. Fiskfossil är talrika liksom landväxter och till och med skogar av höga trädormbunkar och stora fjällträd. Ett annat exempel på likhet i de fossila vittnesbörden som ofta åberopas är det som gäller mesosaurier, små dinosaurier som levde under den så kallade paleozoiska eran. Fossil av sådana påträffas i sydvästra Afrika och i Brasilien, men de har inte hittats på andra platser på jorden. Om Sydamerika och Afrika var förenade vid denna tid, skulle mesosauriernas utbredningsområde ha varit ett enda sammanhängande område.
Vandrande magnetiska poler
Mer övertygande bevis har man fått vid studiet av det mystiska fenomenet med vandrande poler. Uppfattningen att jordens magnetiska poler har flyttats är grundad på mätningar av vulkaniska bergarters magnetisering. När en het bergart svalnar i ett magnetfält, lämnas den svagt magnetiserad, eftersom partiklar av magnetiska mineraler i bergarten radar upp sig i magnetfältets riktning. Detta anger riktningen hos jordens magnetfält vid den tidpunkt då bergarten bildades; det liknar en ”fryst kompass”.
Nu antar du kanske att alla sådana fossila kompasser borde peka mot norr, men överraskande nog uppvisar bergarter från olika geologiska åldrar magnetisering i många olika riktningar. Det är som om den magnetiska polen planlöst vandrade vida omkring över hela jorden — härav uttrycket ”polvandring”.
Men när man ordnar riktningarna hos magnetfälten efter bergarternas förmodade ålder, finner man att polen verkligen följer en bestämd väg från den ena tidsåldern till den andra. När man vidare mäter magnetismen hos bergarter på andra platser på samma kontinent, finner man att de konsekvent stakar ut samma väg.
Denna upptäckt försatte geofysikerna i ett dilemma. Fastän ingen vet vad som ger upphov åt jordens magnetfält, tycks det som om det på något sätt måste ha samband med jordens rotation, och man har svårt att tro att den magnetiska polen kan avlägsna sig så särskilt långt från den geografiska polen och helt visst inte tvärs över ekvatorn, som kompasserna i berggrunden angav. Nu skulle man förstås lika väl kunna förklara de magnetiska vägarnas vandring med att polen förblivit fast, medan kontinenterna glidit omkring över jorden, men detta föreföll ännu svårare att tro.
Vad som rubbade balansen mellan två osannolika förklaringar var upptäckten att magnetiska mätningar på skilda kontinenter vanligen anger fullständigt olika vägar för polen. Detta kunde inte förklaras med att polen flyttade sig, eftersom jorden bara har en nordpol och denna inte kan röra sig i flera olika riktningar samtidigt. För geologerna föreföll detta vara en kraftig antydan om att kontinenterna verkligen hade rört sig oberoende av varandra många tusen kilometer.
Bevis från havsbottnen
Nya bevis som slutligen omvände geologerna till att tro på kontinentalförskjutningen kom från havsbottnen. Utforskningen av havsbottnen påbörjades i själva verket under det internationella geofysiska året 1957—1958. Oceanografer använde avancerad ljudutrustning för att kartlägga havsbottnen. Genom ekolodning undersökte de grundligt inte bara sedimenten på havsbottnen, utan också tjockleken hos basaltberggrunden under dessa. De kom fram till en överraskande slutsats beträffande havsbottnen: De slöt sig till att denna inte ligger fast fixerad, utan tycks nybildas ständigt utmed bestämda linjer och sprida sig i global skala.
Låt oss undersöka de upptäckter som ledde fram till denna uppseendeväckande hypotes. Den första ledtråden som visade sig var en lång bergsrygg mitt i Atlanten. Med början där har geologerna kartlagt ett system av mittoceaniska bergsryggar som bokstavligen går runt jorden. En typisk sådan bergsrygg höjer sig från havsbottnen på ett djup av ungefär 5.000 meter till en höjd av ungefär 3.000 meter över bottnen. Den kantas på båda sidor av ett kuperat område som är flera hundra kilometer brett. Ett framträdande drag är en dal som löper likt en spricka längs med bergskammen och därigenom delar denna i två parallella bergsryggar.
Den akustiska lodningen från vattenytan har kompletterats med användningen av fartyg med utrustning för borrning av hål i havsbottnen. Man har tagit upp borrkärnor ur berggrunden från många delar av oceanen för närmare undersökning och analys; en del av dessa har varit så långa som 450 meter. Dessa undersökningar visar att själva bergsryggarna består av kalt vulkaniskt berg och att det finns endast föga eller inget sediment alls på en sträcka av upp till 100 kilometer på vardera sidan. Längre bort påvisas ett allt djupare lager av sediment, upp till en och en halv kilometer tjockt.
En granskning av de magnetiska förhållandena i oceanerna nära bergsryggarna medförde en annan överraskande upptäckt. Där finns stråk av berg som ligger parallellt med bergsryggen och i vilka magnetismen är omkastad. Det är som om nord- och sydpolen hade bytt plats då dessa berg bildades. Denna omkastade magnetisering hade man tidigare lagt märke till i vissa vulkaniska lavaströmmar, men i närheten av de oceaniska bergsryggarna tycks det ständigt förekomma normal och omkastad magnetisk polaritet fryst i havsbottnen. Det finns ingen förklaring till denna gåtfulla omkastning; när allt kommer omkring är det ingen som vet varför jorden har ett magnetfält, mycket mindre varför det kastas om. Detta är helt enkelt ett faktum som man har lagt märke till i skapelsen.
Havsbottentillväxt
Geologerna förklarar alla dessa tre iakttagelser med en enda hypotes, den så kallade havsbottentillväxten. De antar att den mittoceaniska ryggen ständigt nybildas på så sätt att magma flödar upp från jordens mjuka mantel genom en spricka i jordskorpan och att havsbottnen, allteftersom den nybildas, rör sig bort från båda sidor av sprickan. Den nyligen bildade berggrunden är ren, och sedimenten ökar långsamt och blir märkbara först efter det att den nya berggrunden lämnats oskyddad någon tid och rört sig bort från ryggen. De parallella stråken med normal och omkastad magnetisk polaritet uppstår när magman väller upp och stelnar under en tid när jordens poler är normala och därefter under en tid när de är omkastade.
Upptäckterna visar att Atlantens botten för närvarande har en tillväxttakt på litet mer än 2,5 centimeter per år och Stilla havets botten omkring 15 centimeter per år. Men om jordskorpan nybildas på havsbottnen i denna oerhörda omfattning, måste jorden göra sig av med den gamla jordskorpan någon annanstans. När allt kommer omkring ökar inte jordens totala yta. Geofysiker spekulerar om att detta äger rum längs vissa gränslinjer, där en del av jordskorpan glider under en annan del och sjunker ner i jordens heta inre, där den smälter och uppgår i den flytande manteln igen. Man tror inte att detta är någon lugn och stillsam process, utan att den åtföljs av jordbävningar och vulkanutbrott. På detta sätt bildas djupgravar och höga bergskedjor längs gränslinjerna.
Teorin om tektoniska plattor
Från en världskarta över de mittoceaniska ryggarna och plattfogarna har geologerna delat in hela jordytan i sex eller sju stora (och flera mindre) plattor bestående av fast berggrund. Dessa plattor, antar man, bildas vid bergsryggarna och rör sig likt ett transportband längs fogarna mot andra plattor, där en av dem skjuts under en annan och ned i manteln, där den smälter. Kontinenterna bärs upp av dessa plattor, alldeles som en eskimåigloo av ett isflak.
Detta kallas teorin om tektoniska plattor, från det grekiska ordet för ”byggare”. Både kontinentalförskjutningen och havsbottentillväxten ingår som delar i denna mer omfattande teori.
Låt oss betrakta några exempel på hur denna teori används för att förklara förhållanden som man observerat i jordskorpan. Den amerikanska plattan, som bär upp både Nord- och Sydamerika såväl som västra halvan av Atlanten, bildas teoretiskt vid mittatlantiska ryggen och rör sig västerut. Längs Sydamerikas västkust stöter en mindre platta i östra Stilla havet ihop med den amerikanska plattan och dyker ner under denna. Man förmodar att detta ger upphov åt en djupgrav i havet utanför Sydamerikas kust och lyfter upp Anderna till de högsta topparna i hela Amerika. Rörelserna hos oceanbottenplattan ger upphov till talrika jordbävningar längs hela Stillahavskusten. När, enligt teorin, den lättare berggrunden som förts ner i manteln smälter, tränger den upp genom sprickor i den kontinentala jordskorpan ovanför och bildar Andernas vulkaner.
En detaljerad karta över den mittoceaniska ryggen visar att den i själva verket inte är sammanhängande, utan delas av talrika tvärgående förkastningar. Längs dessa tvärförkastningar, som de kallas, glider de två teoretiska plattorna i horisontell riktning. Geologerna antar att friktionen till följd av denna rörelse utgör ytterligare en orsak till jordbävningar. En av de längsta tvärförkastningarna ligger mellan den amerikanska plattan och den pacifiska plattan (Stilla havet) längs Nordamerikas västkust. Längs denna linje, för Kalifornienbor välkänd som San Andreas-förkastningen, rör sig den pacifiska plattan i nordvästlig riktning utmed den nordamerikanska plattan ungefär 5 centimeter per år. Den spänning som uppstår orsakar talrika jordbävningar.
Staden San Francisco ligger tvärs över denna förkastning, och Kaliforniens kust söderut ligger väster om den på den pacifiska plattan. Så om den nuvarande rörelsen inte avbryts, förutsäger man att Los Angeles i en avlägsen framtid kommer att ligga nära den plats där San Francisco ligger i dag.
Bevis för att vissa platser en gång i tiden hade ett klimat som var mycket olikt det som råder i dag anses av geologer passa in i teorin om kontinentalförskjutningen. I det tänkta Pangaea låg alla de nuvarande kontinenterna mycket längre söderut än nu med undantag av Antarktis. Nordamerika och spanska halvön låg på ekvatorn. Sydamerika, Afrika, Indien och Australien var alla samlade runt Antarktis i de södra polarområdena.
Kommer teorin att stå sig?
Vetenskapsmän finner tillfredsställelse i att få en teori som, så vitt man kan se, sammanför många olika slags upplysningar till en enhetlig bild. Detta är vad de tror att teorin om tektoniska plattor har gjort för den geologiska vetenskapen. Men betyder detta att den utgör det slutgiltiga och korrekta svaret? Inte nödvändigtvis.
Trots den till synes omfattande framgång som teorin fått, finns det alltjämt många uppgifter som inte passar in i den. Geologerna är oeniga om hur olika detaljer skall förklaras. Allteftersom forskningen fortskrider kan somliga av dessa frågor komma att bli besvarade på ett sätt som är i överensstämmelse med teorin. Å andra sidan kan det fortfarande finnas orubbliga fakta som inte kan förenas med den.
Man erkänner att teorin i dess nuvarande skick uppvisar en stor brist. De krafter som orsakar att magma väller upp längs bergsryggarna har inte förklarats. Somliga geologer har låtit sig nöja med den allmänna förklaringen att konvektionsströmmar inne i jordmanteln orsakar detta. Men vad är det som åstadkommer konvektionen, och varför förändras dess mönster? När denna idé granskas i detalj, faller den sönder. En konvektionsström i luft eller vatten uppstår runt en mittaxel, inte i en lång, smal skiva, som skulle bilda en bergsrygg. Det är ännu svårare att föreställa sig hur förskjutningarna längs tvärförkastningarna skulle kunna orsakas av konvektionsströmmar.
Professorerna Flint och Skinner vid Yaleuniversitetet ger detta varningens ord i sin bok Physical Geology:
”Teorin om tektoniska plattor tycks ge svar på så många frågor att vi frestas att tro att den är den länge eftersökta teori som förklarar litosfären [den fasta yttre delen av jorden, inklusive jordskorpan]. Men vi måste vara försiktiga. Också andra teorier har tyckts vara överväldigande löftesrika, men i det långa loppet har de visat sig felaktiga. Teorin om tektoniska plattor är ännu så länge bara en teori.”
Vare sig teorin om tektoniska plattor består provet och visar sig riktig eller inte, har vi de överflödande bevisen för den mäktiga kraften och visheten hos jordens Skapare. Psalmisten skrev följande om honom: ”I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händers verk.” (Ps. 102:26) De frågor som Jehova ställde till Job för tusentals år sedan är alltjämt obesvarade av våra dagars geologer: ”Var var du, när jag lade jordens grund? Säg det, om du har ett så stort förstånd. Vem har fastställt hennes mått — du vet ju det? Och vem spände sitt mätsnöre ut över henne? Var fingo hennes pelare sina fästen, och vem var det, som lade hennes hörnsten?” — Job 38:4—6.