Manövrerar FN för att tygla religionerna?

”EN GÅNG i tiden”, hette det i den engelska tidningen Manchester Guardian, ”såg Förenta staterna och andra länder Förenta nationerna som en förkämpe för mänskliga rättigheter och en opartisk försvarare av allmänna trosläror.” I många år beundrade folk FN:s berömda allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna såsom ett mönster för friheten. Men nu, säger Guardian, har många blivit ”desillusionerade”. Varför denna förändring?

Några anklagar FN:s kommission för mänskliga rättigheter för att handla stick i stäv mot avsikten med kommissionen. När den amerikanske representanten återvände från kommissionens session för år 1976 i Genève, var han indignerad över vad som inträffat där. I en offentlig protest den 1 april framförde han några häpnadsväckande anklagelser.

Hans första anklagelse gick ut på att den föreslagna förklaringen om religionsfrihet ”långsamt tar form som en förvrängning, avsedd att begränsa religionsfriheten och individens trosfrihet under förevändningen att religion föder intolerans, rasism och kolonialism och hotar freden och ... staternas säkerhet”.

Denne delegat, Leonard Garment, försäkrade att förklaringen med sin nuvarande ordalydelse ”kan tjäna till att undergräva religiösa organisationers och religiösa sedvänjors berättigande och kan utan tvivel användas till att rättfärdiga deras undertryckande”.

För det andra angrep han en annan resolution, som nyligen antogs vid 1976 års session angående ”rätten till liv”. Han framförde anklagelsen att denna resolutions verkliga innebörd är att ”om staten på något sätt kommer fram till att det inte råder ’säkerhet’ eller ... att det finns ett ’hot mot freden’, så kan den numera, med formellt stöd av FN:s kommission för mänskliga rättigheter, upphäva alla andra mänskliga rättigheter — yttrandefriheten, friheten till religionsutövning, församlingsfriheten, friheten att emigrera — till dess att hotet mot den allt överskuggande ’rätten till liv’ undanröjts”.

Garment beklagade sig därför över att denna resolution ”tillåter att man öppet, ja rentav med stolthet, begår brott mot de mänskliga rättigheterna i fredens och den internationella säkerhetens namn”. — Presskommuniké från Förenta staternas delegation i Förenta nationerna, 1 april 1976. (Kursiverat av oss.)

Detta är allvarliga anklagelser. Kommer framtida händelser att bekräfta Garments farhågor, eller är dessa FN-resolutioner bara tomt politiskt skryt, som i verkligheten saknar kraft? Vi måste vänta och se, men några av de händelser, som lett fram till att dessa anklagelser framförs, kanske förvånar dig. Det kanske förvånar dig lika mycket att få reda på hur det går för religionen i FN.

FN och religionen

År 1962 framförde generalförsamlingen en formell begäran om att Kommissionen för mänskliga rättigheter skulle utarbeta en förklaring emot religiös intolerans. Samtidigt begärde man också en förklaring emot rasdiskriminering. Bara ett år senare, 1963, tillkännagavs den fullständiga förklaringen emot rasdiskriminering. Men egendomligt nog har efter nästan femton år endast rubriken och åtta stycken i inledningen av förklaringen emot religiös intolerans godkänts. Vad beror det på?

Under förhandlingarna år 1973 uttryckte Costa Ricas delegat sin åsikt att ”den kommitté som skulle utarbeta förklaringen försökte se till att förklaringen aldrig fick se dagens ljus”. Han trodde att arbetet hindrades med hjälp av ”alla slags svepskäl”.¹a

Men under dessa år av dröjsmål fick den framväxande förklaringen långsamt en mycket förvånande utformning. De offentliga protokollen över förhandlingarna visar att många länder tydligen inte alls vill veta av ett dokument som ger religionen fullständig frihet. En förklaring som klart och tydligt förbjuder alla restriktioner mot religionen kanske skulle vara diplomatiskt genant för dem.

För att undvika detta har deras delegater gjort bruk av många protester mot tillvägagångssättet vid förhandlingarna och även lyckats skjuta upp dessa, för att inte tala om att de ifrågasatt så gott som vartenda ord i den föreslagna förklaringen. Denna utmattningstaktik har ofta framtvingat kompromisser i fråga om ordalydelsen, så att denna kan uppfattas på mer än ett sätt. Var och en av dessa kompromisser, säger Förenta staternas delegat, är ”till synes så obetydlig att man alltid kan känna sig berättigad att inte protestera mot den — än så länge”.

I följande artikel skall vi se hur dessa aktuella FN-dokument blir omformade från uttalanden till stöd för vissa rättigheter till förklaringar som rentav skulle kunna användas till att inskränka just dessa rättigheter.

[Fotnoter]