Grekland upprätthåller mötesfriheten
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Grekland
SANN kristendom är inte något nytt för Kreta, den till storleken femte ön i Medelhavet. För över nitton hundra år sedan lämnade aposteln Paulus sin medarbetare Titus där för att ta itu med problem och förordna äldste i de kristna församlingar som fanns i olika städer på ön. Detta var ingen lätt uppgift, eftersom de forntida kreterna hade ett mycket dåligt rykte. Till och med en av deras egna profeter, tydligen Epimenides som levde på 500-talet f.v.t., sade: ”Kreterna, lögnare jämt, äro odjur, glupska och lata.” — Tit. 1:10—12, 1917.
Inte desto mindre hade sann kristendom en välgörande inverkan på de kreter som omfattade den. Aposteln Paulus förväntade att Titus bland dem skulle kunna finna män som hade ett oklanderligt rykte. När Paulus gav anvisningar till sin medarbetare angående vad han skulle söka efter hos den som kunde betros med ansvar skrev han: ”En tillsyningsman [eller äldste] måste nämligen såsom Guds förvaltare vara fri från anklagelse, inte egensinnig, inte benägen till vrede, inte en drucken grälmakare, inte en våldsman, inte lysten efter ohederlig vinning, utan gästfri, en som älskar det goda, sund i sinnet, rättfärdig, lojal, en som kan behärska sig.” — Tit. 1:7, 8.
Prästerskapets inställning
Har de religiösa ledarna på Kreta gett prov på de utomordentliga egenskaper som Titus sökte hos män som ansvarsfulla ställningar i församlingen kunde anförtros åt? Dessa religiösa ledares uppförande i förbindelse med en fridfull sammankomst, som Jehovas kristna vittnen höll, talar sitt eget språk.
Denna sammankomst var planerad att hållas den 29 juli—1 augusti 1976 i Ergotelesstadion i Herakleion, en hamnstad ungefär mitt på Kretas nordkust. Sammankomstprogrammet var avsett att ägnas åt på bibeln grundade tal, jämte dramer och dialoger, som utvecklade temat ”Helig tjänst”. Hela programmet igenom skulle det ges kraftig uppmuntran åt alla att som föräldrar, äktenskapskontrahenter, barn och grannar komma ännu mer i linje med Skriftens krav. Gudfruktiga människor borde verkligen ha välkomnat fyra dagars välgörande bibliskt dryftande av vad det innebär att tjäna den högste Guden. Det ortodoxa prästerskapet på Kreta kände det emellertid inte på det sättet.
När förberedelserna för sammankomsten började i mitten av juli i det förhyrda stadion, gjordes påtryckningar från religiösa kretsar för att förmå styrelsen för Ergotelesstadion att bryta hyreskontraktet. En sådan handling skulle man knappast förvänta från män som skulle vara föredömen i fråga om rättfärdighet, lojalitet och ett oförvitligt uppförande. Det är berömvärt att stadionledningen inte gav efter för prästerskapets påtryckningar, utan stod vid sitt ord och sin underskrift av kontraktet.
De religiösa ledarna försökte nu förmå de lokala myndigheterna på Kreta och regeringsmyndigheterna i Aten att avlysa Jehovas vittnens sammankomst. Präster från Herakleion med förstäder sände följande protestskrivelse till stadens prefekt, till allmänne åklagaren och till polischefen: ”Vi har äran meddela er att prästerna i staden Herakleion med förstäder, som varit samlade i dag, den 16 juli klockan 9, i det heliga ärkebiskopssätet på Kreta med anledning av den kongress som skall hållas i vår stad den 29 juli—1 augusti av millennisterna eller Jehovas vittnen — fiender till vår tro och vårt fosterland, agenter för den internationella sionismen — har uttryckt sin indignation över de misshagliga glädjeyttringarna från denna anstötliga, av judar anstiftade kongress, som är ämnad att omvända troende, och vi framför också våra församlingsbors kraftiga protester. ... Vi ber er därför göra vadhelst som är nödvändigt för att få denna provokativa kongress inställd; för den händelse kongressen äger rum, tar vi inget ansvar för vad som än kan inträffa.”
Allteftersom tidpunkten för sammankomsten närmade sig, fortsatte och intensifierade prästerskapet och vissa medlemmar i deras hjordar sina protester. Den 26 juli hotade till exempel omkring 5.000 människor att förstöra Ergotelesstadion. Men deras försök omintetgjordes av polisen. En tidning i Aten redogjorde för händelsen under rubriken ”5.000 människor gick för att ’bränna’ stadion i Herakleion”. Tillsammans med artikeln fanns en bild av präster som stod utanför stadion.
Trots fortsatt motstånd mot sammankomsten började denna på utsatt tid den 29 juli. Polisen var tillstädes för att ta hand om eventuella orostiftare som kunde tänkas försöka störa friden vid sammankomsten. Allt gick väl den första dagen ända tills konventdeltagarna började bege sig hem. Fanatiker i pöbelhopen kastade stenar mot bilarna, vilket orsakade omfattande skador på fordonen och även skadade konventdeltagare. Polisens ansträngningar och order från stadens allmänne åklagare att upprorsmakarna skulle bege sig därifrån hindrade inte de av prästerna uppeggade massorna från att fortsätta stenkastningen.
Denna pöbelaktion var i strid mot den förordning som polischefen i Herakleion hade utfärdat. I förordningen hette det bl. a.: ”Vi förbjuder alla offentliga möten utomhus eller varje protestmarsch av medborgare som motstår millennisterna [Jehovas vittnen] och som syftar till att hindra deras kongress eller orsaka otillbörliga handlingar mot dem.” Fastän överträdare kunde få så mycket som fem års fängelse — i vissa fall upp till tjugo år — ringaktade prästerskapet och många fanatiska medlemmar i deras hjordar öppet lagen. De handlade tvärt emot bibelns befallning: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna”, dvs. regeringarna. — Rom. 13:1.
På morgonen sammankomstens andra dag begav sig en representant för Sällskapet Vakttornet jämte två advokater från Aten till stadens allmänne åklagare och rapporterade vad som hade hänt. Denne försäkrade dem att man vidtagit åtgärder för att förhindra ett upprepande av föregående dags otillbörliga handlingar.
Verkan av prästerskapets motstånd
Med undantag av sporadiska rop och några raketer, som fyrades av från gatorna runt stadion, inträffade inga fler nämnvärda incidenter under återstoden av sammankomsten. På grund av den intoleranta kampanjen, som anstiftades av prästerskapet, blev Jehovas vittnens konvent känt, inte bara på hela Kreta utan också över hela Grekland. Detta skedde tack vare att prästernas aktion fick omfattande publicitet i tidningarna i Herakleion och Aten.
Publiciteten avslöjade att de religiösa ledarna hade tillgripit lögner och förtal. I stället för att efterlikna de kristna, som Titus förordnade som äldste, handlade präster på Kreta likadant som de forntida kreterna som fördömdes av en av sina egna profeter. Ett typiskt exempel var prästernas försök att förbinda Jehovas vittnen med sionismen. Tidningen Patris i Herakleion återgav ett telegram från Central Israelite Council i Aten som avslöjade det oriktiga i prästernas påstående. Budskapet löd: ”Med anledning av millennisternas anordnade kongress protesterar vi kraftigt mot det fördomsfulla försöket att blanda in den judiska religionen och sionismen. Millennismen har inget samband med vare sig judaism eller sionism, något som är känt och erkänt över hela världen.”
Till deras heder skall sägas att flertalet av Herakleions älskvärda och gästfria invånare inte sympatiserade med det intoleranta prästerskapets laglösa uppträdande eller med dem som prästerna uppeggade till pöbelangrepp. Många uttryck för ogillande hördes. En butiksinnehavare sade till vittnena: ”Jag gratulerar er för er oklanderliga hållning.”
Prästernas lögnpropaganda och laglösa aktioner gav således människor tillfälle att själva konstatera var sann kristendom utövas. De religiösa ledarna lyckades sannerligen inte motsvara bibelns krav för äldste. I stället för att iaktta ett oklanderligt uppförande handlade de mycket klandervärt och uppeggade andra att begå lagstridiga handlingar. Men lyckligtvis blev deras intolerans motverkad, då myndigheterna hade modet att försvara rätta principer och inte lät sig skrämmas av hot och pöbelaktioner.
Med tanke på det intoleranta prästerskapet på Kreta kan man mycket väl fråga: Kan man förvänta att få sann kristen undervisning av sådana klandervärda män? Skulle det inte i stället vara tillsammans med dem, som fridfullt samlades för att höra om helig tjänst för Gud, som man kunde förvänta att få lära känna de lärosatser och levnadsregler som kännetecknade det första århundradets kristendom?