Rikedomen kunde inte göra mig lycklig
TROTS att du förmodligen inte känner mig personligen, är det ändå möjligt att du varit gäst i mitt föräldrahem, dvs. om du ingår i de tittarskaror som varit här på besök via amerikansk television. Hemmet har använts vid inspelningar av filmer och TV-program, däribland ett som nyligen belönades med flera Emmy-priser (amerikanskt TV-pris).
Filmbolagen betalar vanligtvis mellan 1.500 och 2.500 dollar per dag i hyra. Huset, som uppfördes vid sekelskiftet och ligger i södra Kalifornien, har cirka femtio rum. Att bygga det i dag skulle förmodligen kosta mellan en och två millioner dollar.
Huset är sannerligen ett mästerstycke av elegans i ordets alla bemärkelser — fyllt med oskattbara antikviteter och orientaliska mattor. Många av rummen är vackert panelade med mahogny, en del överdragna med rent guld. Det inrymmer en balsal som är över tjugo meter lång, en inomhusbassäng och många sovrum. Utanför finns trädgårdsanläggningarna och en privat tennisbana.
En gynnad uppväxttid
Under hela min uppväxttid var mina föräldrar alltid mycket frikostiga mot mig; materiellt sett hade jag mer än jag verkligen behövde. De köpte flotta bilar åt mig och bekostade en gedigen utbildning, bland annat fullständig juridisk utbildning. De var lika generösa mot min yngre bror. Han ägde tjugo bilar, innan han var gammal nog att köra!
Min far arbetade mycket hårt i sina yngre år för att kunna ge oss vad han ansåg vara ”det yppersta i livet”. Han lärde mig allt om investeringar och önskade att jag skulle bli millionär. Detta var därför mitt mål, och i mitt sinne rådde det inget tvivel om att jag slutligen skulle nå det.
Vi hade en mycket god sammanhållning inom familjen och gjorde många saker tillsammans. Ofta brukade vi tillbringa veckosluten på någon av familjens yachter. Men mina föräldrar var också angelägna om att jag skulle få en religiös fostran. Därför skickade de mig till lutherska kyrkan på söndagarna.
Du kanske menar att jag måste ha varit mycket lycklig, omgiven som jag var av all denna materiella rikedom. I själva verket var det precis tvärtom.
Varför jag var olycklig
En sak som bekymrade mig var att många av mina vänner beundrade mig för vad jag hade i materiellt avseende; somliga sökte mitt sällskap enbart på grund av mina materiella ägodelar. Trots att jag njöt av den uppmärksamhet som följde av att vara en rik mans son, blev jag aldrig intresserad av ”societetslivet”. Jag hatade det snobberi som många av dessa människor lade i dagen.
På grund av ett oerhört mindervärdeskomplex hade jag svårt att umgås med människor. För att få hjälp att övervinna detta problem började jag intressera mig mycket för fysisk träning. Senare tävlade jag med framgång i brottning och andra idrotter. Slutligen deltog jag i manliga skönhetstävlingar och fick stå modell åt elever vid konstfackskolor. Jag njöt av all den uppmärksamhet jag blev föremål för.
Med tiden kom mitt mindervärdeskomplex att ersättas av högmod och arrogans. Flickor betraktade jag som blott och bart objekt att användas för min egen själviska njutning, och denna gemenskap inbegrep ett omoraliskt levnadssätt.
Desillusionerad på världen förlorade jag allt förtroende för människor utanför min egen familj. Jag kände att jag behövde något som jag inte fick, fastän jag inte visste vad det var. Jag insåg mer och mer hur djup klyftan är mellan ”njutning” och ”lycka”. Människor kanske menade att jag var lycklig och att de med glädje skulle ha velat vara i mina kläder, men jag kunde inte föreställa mig att någon annan kunde vara mer olycklig än jag.
Följden blev att mitt sinne en tid upptogs av självmordstankar. I ett avsides beläget rum i den stora villan brukade jag gråta och be till Gud om hjälp att finna det jag bäst behövde. Jag hade god utbildning, god fysisk hälsa och erbjudanden om högavlönade anställningar. Jag hade ”nycklarna” som kunde öppna många dörrar till materiell framgång, men den ”nyckel” jag saknade var ”nyckeln till lycka”.
Religion en lösning?
Jag hade övergett tanken på den traditionella religionen som ett medel att finna lycka, eftersom jag kunde genomskåda dess skrymteri. I många år hade det varit uppenbart för mig att kyrkorna hållit människor i okunnighet för att kunna ta ifrån dem vad de kunde i materiellt avseende. Jag tyckte också att mycket som kyrkorna gjorde stred mot bibeln. En gång var jag till exempel med på ett nudistbröllop, där officianten var en naken präst! Jag tänkte för mig själv: ”Den där mannen är till och med en större skrymtare än jag.”
Trots allt var jag mycket intresserad av bibeln och läste den ofta privat. En dag kom en ung pojke till mitt hem med tidskrifterna Vakttornet och Vakna! Jag tog emot dem, och senare sände han två kvinnor, för att de skulle tala med mig. Jag bjöd in dem i avsikt att avslöja deras dåraktiga trosuppfattningar, men i stället hade vi ett angenämt samtal. Mot slutet av samtalet frågade de om de kunde få sända en ung man i min egen ålder att besöka mig, ett förslag som jag välkomnade.
På kvällen för vårt sammanträffande kom den unge mannen och blev anvisad att vänta på mig i biblioteket en trappa upp. Jag hade studerat böcker mot Jehovas vittnen och tyckte att jag var väl förberedd att avslöja hans religion. Men sedan jag hade talat med honom i ungefär trettio minuter var jag häpen över hur mycket han visste om bibeln. Han talade med myndighet men ändå med ovanlig ödmjukhet och av omtanke om mig. Även om han saknade den akademiska utbildning som jag hade, redogjorde han för det överlägsna undervisningsprogram som han fick del av genom sin religion. Detta gjorde ett starkt intryck på mig, och min respekt för Jehovas vittnen ökade.
Den unge mannen bekräftade snart min egen uppfattning att bibeln verkligen är inspirerad av Gud och hjälpte mig senare att förstå många bibliska läror. På grund av den undervisning jag tidigare fått i lutherska kyrkan trodde jag att bibeln förkunnade en treenighet — att den allsmäktige Guden bestod av tre personer i en Gud. Jag trodde också att människan har en odödlig själ. Varje vecka i ungefär tre månaders tid diskuterade den unge mannen och jag alla de skriftställen som jag menade stödde dessa läror.
Efter en noggrann jämförelse blev jag övertygad om att jag hade varit ett offer för felaktig undervisning i min tidigare kyrka. En sak som jag också hade svårt att godta var att en kristen var skyldig att förhålla sig politiskt neutral. (Joh. 17:16; 18:36) Jag ansåg att medborgarna i ett land skulle försvara sin nations flagga ända därhän att de var villiga att dö för den. Men i detta avseende hade jag verkligen varit en skrymtare, eftersom jag personligen inte önskade bli indragen i det militära, utan var beredd att göra vad som helst för att slippa undan.
Obeslutsamhet, sedan förändring
Fastän jag studerade bibeln under någon tid och kunde se hur förnuftiga dess läror var, tvekade jag att handla. Det skulle kräva att jag övergav mitt omoraliska liv. Det pågick därför en strid inom mig.
Under tiden träffade jag en vacker flicka som jag blev förälskad i. Till skillnad från mig var hon blyg och hänsynsfull, och hon var mycket omtänksam mot mig. Jag, å andra sidan, behandlade henne illa och sade åt henne att jag skulle gifta mig med henne, bara om hon inte opponerade sig mot mitt intresse för andra kvinnor. Trots detta gifte vi oss och for till Europa på bröllopsresa.
Min hustru kom från en mycket religiös familj, och vi samtalade ständigt om det jag hade lärt mig. Hon började inse att mitt intresse för bibeln inte bara var av tillfällig natur, eftersom jag fördjupade mig i studiet av den flera timmar om dagen. Långsamt började jag vidta förändringar. Jag försökte leva ett rent moraliskt liv och ansträngde mig att behärska mitt humör. Du kanske helt naturligt tar för givet att dessa förändringar skulle vinna min hustrus och min familjs gillande. Men det blev precis tvärtom.
Då mitt intresse för Jehovas vittnen växte, sade min hustru för första gången att hon beklagade att hon hade gift sig med mig. Till och med min egen familj tog hennes parti, och det såg ut som om vi var på väg mot en upplösning av vårt äktenskap. Min far sade åt mig att om jag gjorde detta mot min hustru — och menade att om jag blev ett av Jehovas vittnen — skulle han göra mig arvlös.
Jag var emellertid besluten att hålla fast vid den bibliska vishet jag funnit, vilken var den värdefullaste egendom jag någonsin förvärvat. För första gången i mitt liv började jag känna mig verkligt lycklig. Om och om igen brukade jag läsa Ordspråksboken 3:13—15, där det står: ”Säll är den människa, som har funnit visheten, den människa, som undfår förstånd. Ty bättre är att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld. Dyrbarare är hon än pärlor; allt vad härligt du äger går ej upp emot henne.”
Jag uppnår sann lycka
Så småningom beslutade sig min hustru för att studera bibeln tillsammans med mig, och hon började godta och tillämpa det hon lärde. Vi var lyckliga att bli döpta som Jehovas vittnen den 21 november 1970 och därigenom symbolisera vårt överlämnande åt Jehova Gud. Min hustru trädde snart in i förkunnarverksamheten på heltid. Omkring ett år senare beslutade jag mig för att göra detsamma, i stället för att börja ett heltidsarbete på ett advokatkontor.
Eftersom mina föräldrar motsatte sig mitt beslut, kom jag till den slutsatsen att det skulle vara bättre att lämna villan och flytta in i en liten lägenhet. Med en sådan drastisk förändring av vårt levnadssätt blev vi tvungna att sänka vår personliga levnadsstandard. Jag sålde min bilsamling, och vi köpte en mindre bil och en cykel.
Tiden lindrar ofta även de största besvikelser. Slutligen insåg min familj att min hustru och jag var verkligt lyckliga och att våra vänner bland vittnena var anständiga, moraliska människor som var angelägna om att hjälpa andra. Det var uppenbart att Jehovas vittnen, eftersom de är måttfulla, inte har några problem med alkoholism, något som är vanligt bland de rika.
Efter en tid samtyckte båda mina föräldrar till att studera bibeln tillsammans med mig, och då och då, när jag har privilegiet att förrätta en vigsel eller hålla ett offentligt bibliskt föredrag, kommer de också till Jehovas vittnens Rikets sal. Jag har också haft möjlighet att leda bibelstudier med flera hembiträden som arbetat i deras hem. Den åttionioårige fastighetsskötaren besöker nu regelbundet kristna möten. Detta gör mig mycket lycklig, eftersom han har varit som en farfar för mig.
Både min hustru och jag har lärt oss att vara nöjda med litet i materiellt avseende, precis som vi skulle kunna vara nöjda med ett överflöd, eftersom vi har funnit ”nyckeln till lycka”. ”Dörrar”, som tidigare varit stängda, har nu öppnats för oss. Vi har sinnesfrid och vänner som älskar oss som om vi vore medlemmar i deras egen familj. Men viktigast av allt: vi är nöjda, eftersom vi har ett gott förhållande till vår Skapare. — Insänt.
[Infälld text på sidan 13]
”Den ’nyckel’ jag saknade var ’nyckeln till lycka’.”
[Infälld text på sidan 14]
”Det såg ut som om vi var på väg mot en upplösning av vårt äktenskap.”