Historien om gummit

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Brasilien

EN VÄLDIG jumbojet närmar sig ett flygfält. En lyckad landning beror till stor del på däcken. De måste kunna tåla en oerhörd påfrestning och friktion, när flygplanet med sin ofantliga vikt tar mark och bromsar in. Det enda naturliga ämne som kan uthärda sådan behandling är gummi.

Enligt Rubber, en publikation som utges av Firestone, har världsproduktionen under år 1973 beräknats till 3,3 millioner ton naturgummi och 5,9 millioner ton syntetiskt gummi. Största andelen går till bilindustrin. ”Bildäcken”, heter det i Encyclopædia Britannica, ”slukar 60 till 70 procent av allt tillgängligt gummi.”

Varifrån kommer gummit? Ett antal tropiska och subtropiska träd producerar en mjölkliknande vätska, latex, som innehåller gummi. Den bästa kommersiella källan till naturgummi är ett rakt, vackert träd som kallas Hevea brasiliensis och är inhemskt i urskogarna kring Amazonfloden i Brasilien. I vilt tillstånd blir det 20 till 30 meter högt. När detta träd odlas i plantager, blir det ofta inte högre än 20 meter. Beträffande källan till gummihaltig latex heter det i Encyclopædia Britannica:

”Stammen på ett träd kan grovt uppdelas i en inre veddel och en yttre barkdel. I gränsskiktet mellan barken och veden finns ett cellager av ungefär ett pappers tjocklek. Det kallas kambium och framträder som ett slemmigt lager när barken skalas av från trädet. I detta lager sker tillväxten. Åt ena hållet fogas nya celler till veden och åt andra hållet nya celler till barken. Intill kambielagret, i den mjukare delen av barken, finns latexkanalerna. Utanför den mjukare delen av barken finns en hårdare del med relativt få latexkanaler. Alltsammans skyddas av ett yttre korklager. Latexkanalernas diameter anses vara omkring 0,04 millimeter.”

Gummimolekylerna är sammansatta av enheter, som består av fem kolatomer och åtta väteatomer. Ett stort antal sådana enheter är sammankopplade till långa, kedjeliknande jättemolekyler som kallas polymerer (”många delar”). I publikationen Rubber heter det: ”Vetenskapsmännen anser att gummits kedjeliknande uppbyggnad kan vara förklaringen till dess elasticitet. De förmodar att de långa molekylkedjorna kan sammanfogas och sno sig ungefär som spiralfjädrar. När gummit sträcks, dras ringlingarna ut. När sträckningen upphör, återtar de sitt ursprungliga läge.”

Tappning av djungelträd

Francisco da Silva är en av omkring 150.000 brasilianska familjefäder som försörjer familjen genom att samla naturgummi från vilt växande gummiträd i de ogästvänliga skogarna vid Amazonfloden. Franciscos dagliga rutin börjar i dagbräckningen i närheten av djungelstaden Rio Branco i Acreterritoriet omkring 1.100 kilometer söder om ekvatorn. Efter en enkel frukost ger han sig i väg med en liten lampa i pannan för att lysa upp den täta djungeln. Han tar också med sig ett gevär för att kunna värja sig mot farliga vilddjur eller ormar.

När Francisco kommer till det första trädet, rengör han stammen. Sedan gör han skåror i barken med en speciell kniv, så att skårorna sluttar nedåt från vänster till höger. Nedanför varje skåra sätter han en tennskål. Där samlas mjölksaften, som sipprar fram mellan det yttre korklagret och kambielagret under de närmaste tre till fyra timmarna. Om ett träd visar sig kunna ge särskilt hög avkastning, kan han sätta ända till fyra skålar på samma nivå, omkring 10 centimeter från varandra.

Vid middagstid gör Francisco en paus för att äta en lätt måltid. Men strax därefter börjar han samla latex. Vid femtiden på eftermiddagen beger han sig hemåt med dagens skörd av omkring 30 kilo latex. Den ger omkring 10 kilo rågummi.

Nästa operation äger rum i en halmtäckt hydda utan fönster men med en öppning i taket. Mitt i hyddan finns en sakta brinnande eld med en grenklyka på vardera sidan. Flera gånger doppar Francisco en stör i latexen och låter den sedan vila på klykorna. Medan han vrider stören över elden gjuts mera latex på stören. Värmen får vattnet i latexen att förångas, så att gummit tjocknar. Mer och mer latex gjuts på, och så småningom bildas en mörk, fast boll av gummi kring stören. Detta fortsätter tills bollen väger 20 kilo eller mer.

Med jämna mellanrum förs de tunga bollarna av rågummi till en uppköpare, där de vägs, sorteras och betalas. Därefter fraktas de till olika industricentra.

Från en ringa begynnelse

Indianerna i tropiska Amerika kände till gummiträdet. De kallade det caoutchouc, som betyder ”gråtande träd”. Av dess mjölksaft tillverkade de skor, överdrag för tyg, päronformade flaskor, djurfigurer och bollar som barnen kunde leka med.

Det var på 1800-talet som gummit började te sig kommersiellt lovande. Den skotske kemisten Charles Macintosh överdrog då tyg med gummi för att göra det vattentätt. På så sätt kom regnrocken till, och ett annat namn för regnrock är faktiskt ”mackintosh”.

På den tiden hade gummit inte så stort användningsområde. Det berodde främst på att rent gummi påverkas ogynnsamt av värme och köld. I varmt väder blir det klibbigt, illaluktande och obeständigt, men när det är kallt blir det hårt och skört. År 1839 kom amerikanen Charles Goodyear på ett sätt att eliminera dessa svagheter. Hur då?

Under sina experiment kom Goodyear på idén att sätta svavel och bly till rågummi och upphetta denna blandning till höga temperaturer. Det gummi man då fick saknade rågummits svagheter och uppvisade dessutom högre elasticitet och friktionsbeständighet. Processen kom att kallas vulkanisering, efter den romerske eldguden Vulcanus.

Denna uppfinning blev en vändpunkt för tillverkningen av gummivaror. Ett annat steg framåt var uppfinningen av gummidäck, däribland luftfyllda slangar, för bilar och andra fordon. Därefter steg efterfrågan på gummi mycket kraftigt.

”Gummiplantager”

Nu började en ”gummirusch”. Köpmän strömmade till Amazonområdet, och gummibaronerna gjorde sig stora förmögenheter. Priserna steg ända till två dollar per kilo. Gummifabrikanterna började se sig om efter billigare källor till gummi.

Hittills hade Brasilien varit ensamt om att producera rågummi. Var det möjligt att få gummiträd att trivas någon annanstans? År 1876 lyckades Henry Wickham ta med sig omkring 70.000 frön från brasilianska gummiträd till England. Dessa såddes i växthus i kungliga botaniska trädgården i Kew i London. Omkring 2.500 av fröna grodde. Plantorna fördes skyndsamt till Ceylon och Malaysia för att planteras där. Vad blev följden?

Nu för tiden kommer omkring 85 procent av världsproduktionen av naturgummi från Sydostasien, och Malaysia svarar för större delen av produktionen. Det finns också en del gummiplantager i Afrika, särskilt i Liberia och Nigeria.

Syntetiskt gummi

Den starka efterfrågan på gummi under två världskrig ledde till att man uppfann syntetiska gummin, som framställdes ur kol och petroleum. Ordet ”syntetisk” betyder ”sammansatt”. Några av dessa konstgjorda produkter är bättre lämpade än naturgummi för vissa ändamål.

Kloroprengummi är särskilt motståndskraftigt mot olja, bensin, solljus och ozon. ”Arktiskt” gummi blir inte så hårt och skört i kall väderlek. Gummisorten ”Coral”, som tillverkas av Firestone, sägs vara praktiskt taget en kopia av naturgummit.

Gummit har under många år troget tjänat mänskligheten. Det vittnar om hur vis och omtänksam vår Skapare är, som utrustat jorden med ett överflöd av råvaror som är till nytta och glädje för människan.

[Bild på sidan 18]

Gummisamlare gör skåror i gummiträd. Latex sipprar fram ur trädet och samlas upp i tennskålar

[Bild på sidan 19]

Gummiboll från vilda träd framställs över rök. Koldioxiden medverkar till att gummit koagulerar

”Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg. De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst. Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst.” — Ps. 104:10—14.