En stad på styltor
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nederländerna
”FARFAR! Marken skakar! Är det jordbävning?” Farfar ler och berättar för sin tonårige sonson, som tillbringar sina ferier i Amsterdam: ”Nej, Frank, det är inte jordbävning. Lastbilen, som nyss dundrade förbi, fick marken att skaka. Marken i den här staden är inte särskilt fast, och därför får plötsliga belastningstryck omgivningarna att skaka.”
Frank drar en lättnadens suck: ”Jag har aldrig upplevt något liknande förut. Jag blev verkligen rädd.”
”Stadens styresmän har också anledning att vara oroade, Frank. Den tunga trafiken, som slingrar sig genom den gamla staden, orsakar skakningar. Detta åstadkommer mycket skada på sekelgamla byggnader, som inte alls byggdes med tanke på sådant.”
När de promenerat en stund frågar Frank: ”Något som jag inte kan förstå är hur de gamla husen kan stå rakt upp, när marken är så träskartad och mjuk.”
”Styltor, Frank.”
”Styltor?”
”Ja, jag medger att en byggnadsexpert inte skulle använda det ordet. Skulle du vilja veta något om detta sätt att bygga?”
”Ja gärna, farfar.”
”Låt oss sätta oss på den här bänken. Försök nu att tänka dig att alla byggnaderna, hyreshusen, tornen, vägarna, broarna är borta — allting. Vad ser du?”
Frank sluter ögonen och försöker föreställa sig att det inte finns något där. ”Jag ... jag ser ingenting.”
”Det är riktigt! Så var det i början — ett sumpigt område vid flodmynningen. Så småningom bosatte sig en liten grupp människor där, några jordbrukare och en eller ett par köpmän. Till skydd mot tidvattnet byggdes en vall tvärs över floden Amstels mynning. Husen som byggdes i området, Frank, såg inte på något sätt ut som de gör i dag. Människorna var nöjda med litet. Träväggarna sattes upp på en enkel grund av vass och grenar. Ovanpå dessa utformade man ett tak av vass och gjorde detta eldsäkert genom ett lager lerblandad gyttja. Dessa första hus vägde mycket litet. När ett hus fattade eld, rev människorna i grannhusen snabbt ned sina hem och flyttade dem till en säkrare plats.
Den ständigt föreliggande risken för eldsvåda krävde med tiden bastantare byggnader. På 1400-talet ödelade två stora eldsvådor det gamla ’Amestelledamme’. Eldsvådan år 1452 förstörde mer än hälften av de hundratals hus som då fanns. Efter detta förbjöd stadens styresmän träväggar och krävde att byggnaderna skulle vara av tegel. Detta skapade ett nytt problem för stadsborna. Frank, jag antar att du lätt förstår vilket problem detta medförde.”
”Jag antar att de gamla grunderna av vass och grenar inte kunde bära tegelväggar.”
”Det är riktigt! Det behövdes bättre grunder. Första steget var att driva ner trästolpar, eller pålar, i den fuktiga marken. Till en början var dessa bara korta pålar, endast en till en och en halv meter långa. När större hus började byggas, användes pålar som var ända till sju och en halv meter långa.
Husen i det gamla Amsterdam var ändå ganska primitiva. Åtskilliga hus hade gemensam toalett. Försäljningskontrakt innehöll bestämmelser som föreskrev vem som hade ansvaret att tömma toalettbehållarna och genom vems hus avfallet skulle forslas. Inte förrän 1528 bestämde stadsförvaltningen att inget hus fick byggas utan egna toalettanordningar. Slutligen växte staden till en livlig handels- och sjöfartsstad, och behovet av stabilare byggnader ökade. I början av 1600-talet fann man ett lager hårdpackad sand elva meter under stadens träskmark. Från och med den tiden krävde stadens styresmän att pålar skulle drivas ner ända till det fasta jordlagret.”
”Det var mycket intressant, farfar”, säger Frank, ”men hur fick man ner dessa långa pålar i marken?”
”Under lång tid drev man ner pålarna för hand. I början använde man bara en enkel klubba. Senare utfördes pålningen med ett tyngre hammarblock, som var utrustat med handtag på var sida och som höjdes och sänktes av två man. Ännu senare lät man hammarblocken höjas och sänkas mellan två upprättstående riktstänger. Denna hammare drogs högt upp med hjälp av ett rep som löpte över ett hjul. Många starka män behövdes för att höja och sänka hammaren.”
”Hur kunde så många män dra i repet utan att falla över varandra?”
”Det var en bra fråga! Den tidens amsterdambor fann en lösning. De knöt många tunnare rep till huvudlinan, så att varje man kunde dra i sitt eget rep. Det var naturligtvis ett enformigt arbete. För att lätta på enformigheten sjöngs särskilda pålningssånger till hammarens rytm. Förmannen brukade sjunga sångerna, och arbetarna svarade för rytmen. Då man gjorde försök att skynda på takten och sjungandet, bjöds det på starka drycker, men detta ledde vanligtvis till dåligt uppförande och bråk — och överträdelse av byggnadslagen.
I hundratals år använde man bara träpålar. Eftersom varje sådan påle bara kan bära åtta till tolv ton, behövdes det många under en byggnad av ansenlig storlek. Kommer du ihåg att du såg kungliga slottet häromdagen? Det byggdes på 13.659 träpålar.”
”Men farfar, ruttnar aldrig träpålarna? Måste de inte ersättas med nya pålar?”
”Man kunde tro det, Frank, men när pålarna drivs ner helt under vattenytan, håller de i hundratals år.”
”Använder man fortfarande träpålar?”
”Ibland, när det gäller mindre byggnader, men vanligtvis använder man armerade betongpålar. De behöver inte drivas ner under vattenytan och kan bära mycket större tyngder än träpålar. Du frågade också om inte dåliga pålar måste ersättas. De pålar som används som ersättning kommer i sektioner på drygt en meter. Dessa sektioner har en ihålig kärna och är så konstruerade att den ena sektionen passar ovanpå den andra, så att de blir en fullständig påle. Dessa pålar trycks ner i marken genom hydraulisk kraft. När en sektion trycks ner, avlägsnas jorden från dess nedre del genom den ihåliga kärnan. När en sektion är nere i marken, pressas de andra sektionerna, en i taget, ner i marken, tills det hårda jordlagret är nått. Sedan fylls den ihåliga kärnan med betong; detta ger styrka åt den sektionsindelade pålen och bildar en bred fot, som ger den god bärande förmåga. Denna metod används också i närheten av byggnader som annars skulle skadas av det vanliga pålningsdunkandet, eller i närheten av sjukhus och kontorsbyggnader, där människor skulle plågas av oljudet från en pålningsmaskin.”
”Tack för att du berättade allt detta för mig, farfar. När jag kommer hem, kommer jag att ha en hel del att berätta för mina kamrater om mina ferier i Nederländerna.”
”Om HERREN [Jehova] icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå.” — Ps. 127:1.