Den lekfulla uttern

UTTRARNA tillhör jordens mest lekfulla djur. De tycks gilla att kana på magen, antingen nerför snöhöljda sluttningar eller våta flodbankar. De leker tafatt och deltar i låtsasslagsmål. De har ingenting emot att andra djur, såsom hundar, tvättbjörnar eller rävar, deltar i deras oupphörliga lekar.

Europas vanliga utter är mycket lik den utter som finns i Nordamerika, fastän den europeiska varianten är mindre. Båda är ypperliga simmare. En utter sägs kunna ta sig fram i vattnet med en hastighet av omkring 15 kilometer i timmen. Vanligtvis kan man se tre pucklar över vattenytan när djuret simmar — huvudet, ryggen och slutet av svansen. En utterfamilj som simmar i rad har ibland tagits för ett sjöodjur.

Både de nordamerikanska och de europeiska uttrarna är också väl hemmastadda på land. Trots sina korta ben kan en utter hinna ikapp en springande man. Den kan tillryggalägga ungefär 25 kilometer under en natt. Det finns en uppgift på en utter som blev jagad 45 kilometer.

Dessa varelser är väl utrustade för att simma. Den starka svansen fungerar som ett utmärkt roder och gör det möjligt för djuret att glida i vattnet utan att plaska för mycket. En utter kan simma med alla fyra benen uppdragna mot kroppen. När så är fallet, fungerar svansen som drivkraft. Uttern kan också simma genom att snabbt röra sina stora simhudsförsedda bakfötter.

Ungarna går emellertid inte automatiskt i vattnet. I The Natural History of Mammals skriver Francois Bourlière: ”Liers [en nordamerikansk expert på uttrar] upplyser oss om att unga uttrar inte självmant beger sig ner i vattnet, utan släpas dit av modern, som drar dem i nackskinnet och fångar små byten (kräftor, grodor och småfisk) för att locka dem med. Dessutom är ungarnas första försök att simma tafatta, innan de så småningom får lära sig simma ordentligt.” — Sid. 189.

Att dyka är inget problem för den vanliga uttern. Denna varelse är i stånd att dyka 12 meter under ytan och kan stanna under vattnet i omkring fyra minuter. Den kan simma under vatten så långt som 400 meter.

Detta djurs lokalsinne är helt enkelt häpnadsväckande. Det kan bege sig ner i en isbelagd flod genom en rämna i isen, och därefter har det inga problem med att hitta tillbaks till öppningen.

Även om uttern vanligtvis koncentrerar sig på mindre fiskar och andra vattendjur, kan den angripa en fisk som väger mer än nio kilo. Detta är verkligen en bedrift, då man betänker att detta är ungefär vad uttern i sig själv väger. För att fånga fisk använder djuret sina framtassar.

Pälsen är idealiskt anpassad för utterns tillvaro. Det yttre lagret består av långa stickelhår, medan en mjuk, ulliknande päls utgör det underliggande lagret. När uttern är i vattnet, smiter det yttre lagret tätt intill kroppen och pressar samman den torra underpälsen. Luft som är instängd i underpälsen åstadkommer en utmärkt isolering och håller huden torr.

Havsuttrar

Havsuttrarna, som var och en väger omkring 30 kilo, är till och med ännu mer utpräglade vattendjur än den vanliga uttern. Man kan finna dem nära Nordamerikas och Sibiriens stränder. Där, i bäddar av brunalger som kallas tång, är havsuttrarnas hemvist. Och för att inte driva bort när de vilar lindar de in sig med lite tång.

När det stormar, kommer havsuttrarna i land och letar efter ett område som ger vindskydd. Grzimek’s Animal Life Encyclopedia (band 12, sid. 86, 87) konstaterar beträffande deras sovställen: ”Nattetid vilar havsuttern i en hålighet, som vanligtvis skyddas av en sten och är märkt med en exkrementhög; denna sovplats kan vara 10 meter från vattnet. Under sommaren tillbringar havsuttrarna ibland hela natten på tångfälten långt ifrån land, där de är skyddade mot sina värsta fiender, späckhuggaren och håkäringen. Uttrarna flyr in mot land, när en av dessa rovgiriga varelser närmar sig.”

När havsuttern inte har bråttom, ligger den på ryggen och tar sig fram med svansen. När den simmar rättvänd och rör sina simhudsförsedda fötter samfällt eller växelvis, kan den simma med en hastighet av omkring 20 kilometer i timmen.

Djuret är i stånd att dyka 30 meter eller mer under ytan för att få sin föda — sjöborrar, musslor och liknande. Så snart havsuttern kommit upp till ytan med mat, blir dess bringa ett middagsbord. Havsuttern kan ses dunka skaldjur mot en sten som den kan ha på bröstet. Den kan också nyfiket undersöka en öppen mussla med tänderna eller tassarna. Ytterligare en metod är att slå en mussla mot en annan.

Havsuttrarna måste dyka och banka en hel del för att kunna tillfredsställa sin hunger. De kan dagligen konsumera vad som motsvarar en femtedel av kroppsvikten. Det rapporteras att en havsutter på mindre än en och en halv timme kom upp med 54 musslor och slog dessa mot en sten mer än 2.000 gånger.

Havsuttern är också verkligt skicklig på att klia sig. Den kan hålla alla fyra tassarna i gång samtidigt, var och en i olika riktningar.

Då havsuttrarna sörjer för sina ungar, är de speciellt lekfulla. Medan mamman flyter på ryggen ger hon ungen di. Ibland kan mamman kasta ungen upp i luften och sedan fånga den. Mamma havsutter ser till att hennes unge är ren. Genom att använda tänderna och tungan tvättar hon den helt och hållet från huvud till svans.

Havsuttrarnas värdefulla päls har gjort att de långa tider jagats hänsynslöst. Till slut blev de fridlysta i USA, vilket skedde i början av 1900-talet. Nu har havsuttrarna förökat sig till den grad att fiskarna längs Kaliforniens kust menar att deras livsuppehälle är hotat. De påstår att uttrarna äter för mycket musslor. Man har redan skjutit ett obestämt antal uttrar, trots att de är fridlysta.

Människans kommersiella intressen gör ofta livet svårt för djuren på jorden, så också för den lekfulla uttern. Men dessa lustiga djur kilar fortfarande omkring ostörda på många platser, där man kan iaktta deras lekfulla upptåg.