På jakt efter jätteuttern

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Surinam

DET är gryning. Våra paddlar doppas försiktigt i det kolafärgade vattnet i Kapoerifloden. En lätt morgondimma svävar som en tunn slöja över vattnet och omsluter den långsamt uppvaknande skogen runt omkring oss. När vår kroejara (urholkad kanot) klyver sig fram genom det avsmalnande strömdraget, använder vi våra macheter för att hugga oss igenom den grönskande djungelväxtligheten, som ibland hotar att omöjliggöra vår färd. Det stinger av smärta i armar och ben av det rakbladsvassa gräset som ansätter oss.

Vi söker efter ett djur som människan nästan har utrotat — den brasilianska jätteuttern, eller bigi watradagoe (stor vattenhund) som den kallas här. Dessa egendomliga varelser har förföljts hänsynslöst på grund av sin praktfulla päls. Men år 1954 gav Surinam skydd åt uttrarna genom en lag som gjorde att detta land är ett av de få där det fortfarande finns ett ansenligt antal av dem. ”Kapoerifloden är en fristad för uppskattningsvis 20—30 uttrar”, fick jag för någon tid sedan veta av viltvårdarchefen G. Plak. Han förklarade att andra områden redan hade reserverats för att bevara detta nästan utrotade djur. ”Vi skulle vilja se deras antal öka, och samtidigt vill vi bevara en unik plats där man ännu kan iaktta dessa intressanta djur i deras naturliga hemvist.”

Det är alltså vad vi önskar göra denna dag. Men kommer vi att kunna få se några? Vår indianske guide, Marius, är optimistisk. Det är också mina vänner Henk och Jacqueline, som är tillsammans med min hustru och mig. Men ju förr vi finner dem, desto bättre. Den långbente Henk liknar en kringla på sin lilla sittbräda av trä, när han frågar: ”Måste vi paddla hela sträckan?” ”Jag tror inte det”, försäkrar Marius, ”eftersom det är torrperiod. Vattnet står lågt, och det gör att watradagoes finns i närheten. Och den här flodgölen är en favoritfiskeplats för uttrarna.” En lättad Henk intar en bekvämare ställning, medan vi paddlar vidare.

Vårt första möte

”A-a-a-ah, a-a-a-a-ah” — ropar plötsligt Marius, vår guide, och får oss att hoppa till.

”Mår du inte bra?” frågar vi, eftersom vi tror att han blivit sjuk.

”A-a-a-a-ah”, upprepar Marius och pekar frenetiskt på en hög flodbank. Vi vänder oss om så snabbt att vi nästan välter kanoten. En kör av ”a-a-a-a-ah” från flodbanken förklarar Marius’ egendomliga uppträdande. Han härmade uttrarnas varningsrop! Tillsammans med honom börjar vi också härma deras rop.

Och där är de! En familj på nio jätteuttrar kommer inom fullt synhåll. Så egendomliga de ser ut! Omkring en tredjedel av deras längd på 1,5 meter utgörs av svansen — ett välformat bihang som är runt vid svansroten, platt på mitten och slutar liksom i en spjutspets. Deras simhudsförsedda fötter sitter på korta ben, som i sin tur bär upp en strömlinjeformad kropp. Men på grund av sitt smala axelparti och hängande huvud ser de puckelryggiga ut. Deras underliga kroppsbyggnad gör att de är klumpiga på land men graciösa som sälar i vattnet.

Så bär det av ner i vattnet för dem, genom att de glider nerför flodbanken och dyker i med huvudet först. Några ögonblick senare ser vi deras huvuden dyka upp ur vattnet, medan de simmar hundsim. De iakttar oss, och vi får tillfälle att granska dem på nära håll — ett runt huvud, tofsar av morrhår, små öron och uttrycksfulla, stora bruna ögon. På deras läppar, underkäke, hals och bröst ser vi gräddfärgade fläckar av skiftande utseende, som skiljer den ena uttern från den andra. Deras mörkbruna sammetspäls som glänser i solen påminner oss om varför människan jagat dem så att de är nästan utrotade.

Vi sträcker fram våra paddlar för att se om de tänker bita i dem eller till och med bryta av dem, något som tidigare upptäcktsresande uppgett att de ibland sett dem göra. Men i stället utstöter hannarna explosiva fnysningar och brummanden och anropar de andra medlemmarna att omgruppera sig, med hannarna främst och honorna och ungarna i säkerhet bakom dem. När de nu känner sig säkra, drar de sig lugnt tillbaka uppåt floden, under det att de likt tumlare graciöst ömsom försvinner under vattenytan och ömsom dyker upp igen.

Deras ”multifunktionsbord”

När vi kommer i land, träffar vi på en kal halvcirkel, som är sex meter lång och fyra meter bred och befriad från djungelväxtlighet. Jag kommer ihåg att somliga kallar dessa ytor vattenhundarnas bord. Eddie, en arawakindian från det angränsande Guyana, hade berättat detta för mig under en tidigare färd. ”De här landningsplatserna ser så jämna och rena ut”, hade Eddie sagt, ”och uttrarna drar ibland upp stora fiskar på dessa ’bord’ för att äta dem där.” Jakt och fiske är en angelägen sysselsättning för uttrarna. De är upptagna med detta från gryning till skymning, och de sätter i sig tre till fyra kilo fisk om dagen.

Eddie hade dessutom sagt: ”Gamlingarna hemma påstår att om man beträder dessa bord barfota, kan man få vattenklåda — en fruktansvärd sjukdom.” Dessa ord dyker nu plötsligt upp för mig, när vi sätter fötterna i en gyttjepöl som avger en myskdoftande och frän odör. ”Det här är deras spillning”, förklarar Marius, lite för sent. Vi är glada över att alla har skor på sig.

När vi tar en överblick över deras kombinerade mat-, sov- och badrum, kan jag inte låta bli att tänka på hur tursamt det är för dem att människans aptit på utterkött har minskat. I början av seklet ansåg somliga att utterkött smakade bra, och därför åt man det ofta. ”Varför finns det inte på matsedeln i dag?” frågade jag en gång flera indianska jägare.

”Köttet är inte bra”, sade en.

”Det smakar fränt”, sade en annan.

”Det smakar för mycket fisk”, sade ännu en.

En annan förklaring föreföll emellertid att komma sanningen närmare: ”De är vattenhundar, och vi äter inte hundar!” Utterns öknamn har därför visat sig vara till räddning för den. Det blir också 10.000 gulden (drygt 40.000 kronor) i böter eller tre månaders fängelse, som myndigheterna utdömer för den som dödar eller fångar en utter. ”När allt kommer omkring”, sade en jägare med en dräpande replik, ”kan man köpa en hel del kött för 10.000 gulden.”

Familjeband

Uttern har ett familjeliv som får somliga människor att skämmas. Följ med oss när vi försöker lokalisera en av deras hålor, eller lyor. Här föds en till tre ungar varje år, och de hålls kvar i lyan under de tre första månaderna av sitt liv. Under rötterna på ett träd ser vi i flodbanken en öppning som mäter omkring 30 gånger 50 centimeter. Vår ficklampa lyser upp en gång, som slutar i ett utrymme som är lagom stort för modern att krypa ihop i och uppföda sina blinda men pälsklädda ungar.

Utterpar betraktar ungarnas fostran som ett gemensamt företag. Både fadern och modern bär sina ungar i munnen och ger dem deras första kontakt med simning genom att kasta dem i vattnet. Trots denna ganska hiskliga övning tycks ungarna tycka om sina föräldrar och bor tillsammans med dem tills nästa årskull anländer. Somliga stannar till och med kvar längre och bildar väl sammanhållna familjegrupper, där antalet är 3 till 20 stycken.

De starka familjebanden syns tydligt även när uttrarna sover. Ett utterpar sover bredvid varandra, huvud vid svans eller huvud vid huvud. Den ene lägger ofta en tass över den andre i en kärvänlig omfamning.

Vi beger oss tillbaka

När tidvattnet drar sig tillbaka, gör vår guide oss uppmärksamma på att det är bäst att vi återvänder, så att vi inte blir sittande här ute. Det börjar regna, när vi skjuter vår kanot bort från platsen där lyan ligger. Återfärden liknar ett hinderlopp, när vi släpar, sliter och drar båten över de hinder som omkullfallna träd utgör.

Slutligen upphör regnet. Vi åker runt en krök, och plötsligt befinner vi oss öga mot öga med en grupp på sex uttrar, som solbadar på en trädstam. Kanotbesättningen och de solbadande granskar varandra. En efter en dyker uttrarna ner i floden. Ledarhannen kommer djärvt mycket nära oss. Han höjer kroppen över vattnet och brummar utmanande. Vår kanot stannar. Han simmar fram och tillbaka, och plötsligt dyker han under båten och simmar rakt under oss. Vi vänder oss om, och där är han, vänd åt fel håll. Hans tjocka hals vrider sig åt vänster och sedan åt höger. Det blir ombytta roller. Nu är det uttern som är på jakt efter människor!

Han får syn på oss och retirerar. Och med ett likgiltigt uttryck i ansiktet mönstrar han oss kyligt ännu en gång, innan han försvinner under vattnet. Vi stirrar på de krusningar han lämnar efter sig och är tacksamma mot vår Skapare för detta tillfälle att få se denna förtjusande djungelinvånare. Och vi hoppas att människan i sin girighet inte skall utplåna honom från jordens yta.

[Karta på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

Kapoerifloden

Surinam

Sydamerika

[Bild på sidan 25]

Mycket litet är känt om dessa fascinerande varelser

[Bild på sidan 26]