Dödshjälp — vad säger juristerna?

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

TÄNK dig en man, 80 år gammal, som av sin läkare blir upplyst om att han har en obotlig sjukdom. Han får veta att hans tillstånd efter hand kommer att förvärras. Smärtorna kommer att öka och kroppsfunktionerna långsamt avta. Smärtstillande medel kan lindra plågorna för en stund, men i slutskedet kommer mannen att plågas av svår smärta tills han dör. Och sedan den svåra smärtan tillstött, kan det dröja flera månader innan döden inträder.

Patienten reagerar genom att upprätta en handling, i vilken han formellt begär att läkaren skall ge honom en spruta för att snabbt påskynda döden, när plågorna blir outhärdliga. En sådan åtgärd kallar man ”dödshjälp” eller eutanasi (grekiska för ”god död”). Med ”aktiv” eller ”positiv” eutanasi avses att man påskyndar döden genom gift eller på något annat sätt. Med ”passiv” eller ”negativ” dödshjälp avses att man låter en obotligt sjuk människa dö genom att inte sätta in eller fortsätta med ”extraordinära” behandlingsmetoder som endast skulle uppskjuta döden en kort tid.

Till för några år sedan skulle de flesta läkarna förmodligen ha vägrat att bifalla en begäran om dödshjälp. På senare tid tycks man emellertid ha ändrat ståndpunkt på en del håll. En svensk distriktsläkare rekommenderade för en tid sedan att man skulle öppna ”självmordskliniker”, där de äldre, de allvarligt sjuka och andra olyckliga människor skulle kunna ”be om hjälp att dö”. Många har uttalat sig till förmån för eutanasi.

En intressant ”fingerad rättegång”

Antag att en läkare går med på att ge dödshjälp. Bör läkaren ställas inför rätta anklagad för mord eller dråp? Allt han har gjort, resonerar läkaren, är att han skonat en människa, som uppenbarligen skulle dö i vilket fall som helst, från fruktansvärt lidande. Men enligt lagarna i de flesta länder innebär en sådan handling mord. Bör dessa lagar ändras?

Den här frågan togs upp till diskussion vid en internationell juristkonferens som hölls förra året i Manila på Filippinerna och som samlade jurister från hela världen. Temat för konferensen var ”Internationellt rättsskydd för mänskliga rättigheter”. En av de rättigheter som blev föremål för speciellt intresse var ”människans rätt att dö”. Med detta avsågs rätten att begära att få dö för att slippa ifrån plågor och lidande. Konferensen gav en god uppfattning om vad juristerna anser om en fråga som är så känsloladdad.

Frågan om eutanasi behandlades i form av en fingerad rättegång. Argumenten koncentrerades på den hypotetiske mannen som nämndes i inledningen till den här artikeln. Tre advokater, en från Israel, en från Bangladesh och en från Filippinerna, engagerades i fallet. Det var sammanlagt fem domare, som kom från Canada, Filippinerna, Senegal, Tanzania och Thailand. Advokaterna skulle tala antingen för eller emot dödshjälp med utgångspunkt från den tänkte 80-årige mannen. Sedan skulle domarna fatta ett beslut.

”Ja” med reservationer

Två av de tre advokaterna visade sig vara för aktiv dödshjälp, även om det förekom vissa reservationer. Syed Ishtiag Ahmed, en erfaren jurist från det muhammedanska Bangladesh, menade att mannens begäran borde bifallas med hänsyn till de omständigheter som beskrivits. Om man kunde garantera att läkarens prognos var tillförlitlig, om man kunde intyga att patienten var kompetent att framställa en regelrätt begäran och om man på något sätt kunde fastställa graden av patientens lidande, borde dödshjälp beviljas enligt Ahmeds uppfattning.

Ahmed ansåg dock att det skulle vara svårt att uppfylla de nämnda villkoren i praktiken. Han var också av den uppfattningen att det förmodligen skulle vara omöjligt att förhindra missbruk, sedan man en gång stiftat lagar till förmån för eutanasi.

Advokaten från Bangladesh påpekade också att det i hans land var lite för tidigt att ta upp frågan om ”rätten att dö”, eftersom så många där inte åtnjuter andra mer grundläggande rättigheter: rätten till föda, undervisning, läkarvård osv. Han frågade till exempel: Antag att en person ligger för döden i en plågsam sjukdom, för vilken det finns botemedel, som emellertid inte är tillgängligt för honom på grund av hans fattigdom. Bör han få dödshjälp därför att han är för fattig att betala för behandlingen? Hur blir det med dem som är sinnessjuka eller medvetslösa och som följaktligen är oförmögna att själva begära en snabb död?

Mildhet i vissa domstolar

Den israeliske professorn i juridik, Amos Shapira, uppgav att dödshjälp enligt republiken Israels nuvarande lag förmodligen skulle betraktas som mord och medföra ett föreskrivet straff på livstids fängelse. Domstolarna i Israel har emellertid intagit en förstående hållning till eutanasi.

En israelisk kvinna dödade sitt svårt utvecklingsstörda treåriga barn genom att lägga barbiturater i barnets mat. Domstolen dömde henne till fängelse i ett år, vilket senare nedsattes till fyra månader av landets president. I ett annat fall led en 37-årig man av obotlig cancer. Plågorna ökade efter hand, och han bad till sist sin mor att göra slut på hans lidande. Hon sköt honom en natt när han sov. Rätten fann henne skyldig till dråp (inte mord) och dömde henne till fängelse i ett år. Verkställandet av domen hade uppskjutits i hopp om att presidenten skulle bevilja nåd. Eftersom israeliska domstolar är tveksamma att tillämpa lagen som den nu lyder, förordade professor Shapira att lagen angående dödshjälp borde revideras.

Judisk religiös lag

Professor Shapira påpekade emellertid att den ökade toleransen av eutanasi inte är i överensstämmelse med judisk religiös lag. Han citerade följande ord av rabbinen J. David Bleich: ”Enligt judisk lag och moralisk lära har det mänskliga livet ett mycket högt värde som går före praktiskt taget alla andra synpunkter att beakta. ... Skyldigheten att uppehålla livet gäller alla situationer.” En annan rabbin, M. E. Tendler, skrev: ”En person som är in extremis [dvs. ligger på sitt yttersta] har lagens fulla skydd; att förkorta hans liv med en sekund är en mordhandling.” Läkarna har tillstånd att till och med ohelga sabbaten för att förlänga livet på en allvarligt sjuk patient.

Men hur förhåller det sig om en människa är döende, det vill säga definitivt döende, utan hopp om att kunna tillfriskna? I ett sådant fall kräver inte den judiska lagen att en läkare ovillkorligen skall förlänga dödsprocessen. Det speciella hebreiska uttryck som används om en människa i dödskamp är goses. De forntida rabbinerna ansåg att en goses’ dödskamp inte skulle förlängas på konstgjord väg, även om man skulle göra allt man kunde för att bota eller ge lindring åt en sjuk människa.

En avvikande röst

Den tredje juristen, den filippinske advokaten och tidigare senatorn Ambrosio Padilla, vidhöll att aktiv eller positiv dödshjälp är orätt under alla omständigheter. Han hävdade att en patients begäran att få dö, oberoende av hans fysiska tillstånd, är liktydigt med självmord. Om döden vållas utan patientens samtycke, är detta mord eller dråp, sade Padilla. Han förfäktade att livet är en gåva från Gud som människor inte har rätt att förstöra. Att drista sig att göra slut på ett liv skulle enligt Padillas uppfattning vara detsamma som att sätta sig i Guds ställe.

Den filippinske advokaten frågade dessutom vem som verkligen kunde garantera premisserna i det fall som var föremål för diskussion, nämligen att den 80 år gamle mannen med visshet skulle dö och att det inte fanns hopp om att han skulle tillfriskna. Det är ett välkänt faktum att ”obotligt” sjuka människor ibland helt oväntat tillfrisknar. Tack vare den medicinska vetenskapens snabba framsteg kan dessutom den sjukdom som i dag är obotlig kanske botas i morgon. Padilla ansåg emellertid inte att en döende patient skulle hållas vid liv på konstgjord väg genom extraordinär behandling.

Domarna fattar beslut

Efter att ha lyssnat till alla argument drog sig de fem domarna tillbaka för att överlägga om fallet. Två dagar senare meddelade de sitt beslut. Trots att de inte kände till några internationella rättssatser som otvetydigt löste problemet, var det deras väl övervägda uppfattning att mannen borde ”tillåtas att dö med värdighet och att hans begäran skulle bifallas”.

Detta är ett exempel på hur advokater och domare i dag resonerar när det gäller frågan om dödshjälp. Hur bör de kristna betrakta frågan? På grund av att de respekterar Guds syn på livets helgd och av hänsyn till sitt eget samvete och i lydnad för myndigheternas lagar kommer de som önskar leva efter bibelns principer aldrig att ta sin tillflykt till aktiv eller positiv eutanasi. — 2 Mos. 20:13; 4 Mos. 35:20, 21; Rom. 13:1, 5; 1 Petr. 3:16.

Om man emellertid har klara bevis för att döden är överhängande och inte kan undvikas, kräver inte bibeln att extraordinära (och kanske kostsamma) behandlingsmetoder skall sättas in för att utsträcka dödsprocessen. I ett sådant fall skulle det inte vara något brott mot Guds lag att låta döden ha sin gång utan att lägga hinder i vägen. Man måste emellertid vara mycket försiktig och överväga alla fakta innan man drar den slutsatsen att det inte finns något hopp om att patienten skall tillfriskna.a

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 7]

”Det är ett välkänt faktum att ’obotligt’ sjuka människor ibland helt oväntat tillfrisknar. Tack vare den medicinska vetenskapens snabba framsteg kan dessutom den sjukdom som i dag är obotlig kanske botas i morgon.”

[Ruta på sidan 6]

Rätt eller orätt?

”Om man på något sätt kan fastställa graden av patientens lidande, då bör dödshjälp beviljas.” — Ahmed

”Att drista sig att göra slut på ett liv skulle vara detsamma som att sätta sig i Guds ställe — därför är det orätt under alla omständigheter.” — Padilla