Den bästa hjälpen finns att få!

FÖR de kristna kan valet av terminalvård väcka en del allvarliga frågor, till exempel:

Skulle det vara oskriftenligt att inte använda alla till buds stående medel för att bevara en person vid liv? Och om det är moraliskt acceptabelt att låta någon dö en naturlig död, utan att vidta drastiska åtgärder för att förlänga livet, hur är det då med så kallad eutanasi eller dödshjälp — en medveten, aktiv handling för att göra slut på en människas lidande genom att påskynda hennes död?

I vår moderna tid är detta mycket viktiga frågor, men lyckligtvis finns det en källa som vi kan vända oss till för att få svar.

Som en inspirerad skribent så träffande sade: ”Gud är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.” (Psalm 46:2) Detta gäller också i det sammanhang som vi nu dryftar. Jehova Gud är källan till den visaste och mest beprövade hjälp som finns att uppbringa. Han har sett miljarder människor leva och dö. Han vet — bättre än någon läkare, etiker eller jurist — vad som är bäst för oss. Låt oss därför undersöka de råd som han ger oss. — Psalm 25:4, 5; Hebréerna 4:16.

En rätt syn på livet

Först och främst bör vi ha klart för oss att inställningen att livet skall bevaras till varje pris inte är begränsad till den medicinska teknologin. Den är en naturlig produkt av vår tids världsliga filosofi. Hur kommer det sig? Om vårt nuvarande liv är allt vi kan vänta oss, då kan det tyckas att vi borde försöka bevara det under alla omständigheter och till varje pris. Men denna världsliga filosofi har i somliga fall resulterat i en teknisk mardröm — då medvetslösa människor hållits ”vid liv” i åratal med hjälp av apparater.

Å andra sidan finns det många som tror att människosjälen är odödlig. Enligt deras filosofi är detta livet bara en anhalt på vägen till något bättre. Platon, en av upphovsmännen till denna filosofi, sade:

”Antingen är döden ett tillstånd av intighet och fullständig omedvetenhet, eller också sker det, som många menar, en förvandling, och själen överförs från denna världen till en annan. ... Om döden är en resa till en annan plats, ... vad gott, O mina vänner och domare, kan vara större än detta?”

En person som har en sådan uppfattning kan betrakta döden som en vän, som något som skall välkomnas och kanske rentav påskyndas. Men bibeln lär oss att livet är heligt i Guds ögon. ”Hos dig är livets källa”, skrev den inspirerade psalmisten. (Psalm 36:10, NW) Kan då en sann kristen ta del i aktiv dödshjälp?

Somliga hävdar att bibeln ger en sådan antydan, när den beskriver hur den svårt sårade kung Saul ber sin vapendragare döda honom. De menar att detta var en form av dödshjälp, en medveten handling i syfte att påskynda döden för någon som redan var döende. En amalekitisk man påstod sig senare ha uppfyllt Sauls önskan och dödat honom. Men ansågs denne amalekit ha handlat rätt när han gjorde slut på Sauls lidande? Inte alls. David, Jehovas smorde, befallde tvärtom att denne amalekit skulle avrättas för sin blodskuld. (1 Samuelsboken 31:3, 4; 2 Samuelsboken 1:2—16) Denna bibliska händelse rättfärdigar således inte på något sätt att en kristen tar del i aktiv dödshjälp.a

Betyder då det att en kristen måste ta alla tekniska resurser i anspråk för att förlänga livet på en döende människa? Måste man utsträcka dödsprocessen så långt det är möjligt? Bibeln lär att döden inte är en vän, utan en fiende. (1 Korintierna 15:26) Den visar också att de döda varken plågas eller är lycksaliga, utan befinner sig i ett sömnliknande tillstånd. (Job 3:11, 13; Predikaren 9:5, 10; Johannes 11:11—14; Apostlagärningarna 7:60) Deras utsikter till framtida liv är helt beroende av Guds förmåga att uppväcka dem genom Jesus Kristus. (Johannes 6:39, 40) Guds ord slår således fast följande viktiga faktum: Döden är inte något eftertraktansvärt, men vi är inte heller förpliktade att vidta drastiska åtgärder för att förlänga dödsprocessen.

Vad bör vara vägledande för de kristna?

Vilka principer bör vägleda de kristna, när en nära anförvant lider av en dödlig sjukdom?

Först och främst måste vi konstatera att situationen varierar från fall till fall, och det går därför inte att sätta upp några generella regler. Vidare bör en kristen vara noga med att ta hänsyn till landets lag i sådana situationer. (Matteus 22:21) En kärleksfull kristen skulle naturligtvis inte heller önska att en patient blev utsatt för vanvård eller försummelse.

Först när det inte råder något tvivel om att sjukdomen är av dödlig natur (när man har konstaterat att situationen är hopplös), bör man överväga att be sjukhuspersonalen avbryta all livsuppehållande behandling. I sådana fall finns det inte några skriftenliga skäl att yrka på att man skall använda medicinsk apparatur som bara skulle förlänga en dödsprocess som redan är långt framskriden.

Sådana situationer är ofta mycket svåra och kan inbegripa plågsamma beslut. Hur skall man till exempel veta när situationen är hopplös? Även om man naturligtvis aldrig kan vara fullständigt säker, måste man visa prov på sunt förnuft och urskillning. En medicinsk facktidskrift gav läkarkåren följande råd:

”Om det råder delade meningar beträffande diagnos eller prognos eller bådadera, bör den livsuppehållande behandlingen bibehållas till dess rimlig enighet uppnås. Att i orimlig utsträckning yrka på visshet kan emellertid försvåra den läkares situation som har att välja mellan olika behandlingsalternativ i av allt att döma hopplösa fall. En enstaka rapport om en patient som överlevt ett liknande tillstånd är inte något tungt vägande skäl att fortsätta en intensivbehandling. Sådana försumbara statistiska möjligheter får inte väga tyngre än de rimliga förväntningar beträffande utgången som bör vara vägledande vid valet av behandling.”

I sådana situationer har de kristna, oavsett om de är patienter eller släktingar, rätt att förvänta hjälp från sin läkare. I den ovan nämnda artikeln sades det avslutningsvis: ”Under alla förhållanden är det orättvist att bara komma med en massa medicinska fakta och valmöjligheter och lämna patienten vind för våg utan någon ytterligare vägledning när det gäller att ta emot behandling eller avstå från behandling.”

På det lokala planet kan mogna kristna äldste vara till stor hjälp. Men patienten och hans närmaste måste naturligtvis själva fatta ett balanserat beslut i sådana känsloladdade situationer.

Några slutliga reflektioner kan vara på sin plats: De kristna är i allra högsta grad intresserade av att bevara sitt liv, så att de kan fortsätta att tjäna Gud. De inser emellertid att i den nuvarande tingens ordning är vi alla döende; i den bemärkelsen lider vi alla av en dödlig sjukdom. Det är endast genom Jesu Kristi syndförsonande blod som vi har något hopp om att situationen skall förändras. — Efesierna 1:7.

Om döden skulle drabba någon vi älskar behöver vi, hur svår en sådan situation än är, inte sörja ”alldeles som de övriga, de som inte har något hopp”. (1 Tessalonikerna 4:13) Vi kan i stället trösta oss med att vi gjorde allt vi rimligtvis kunde för vår sjuke anförvant och att all medicinsk vård som står att få även i bästa fall bara är tillfällig hjälp. Vi kan emellertid glädja oss åt det underbara löftet att Gud en dag skall befria oss från alla sådana problem när döden ”såsom den siste fienden skall ... göras till intet”. — 1 Korintierna 15:26.

Ja, den bästa hjälpen för de döende kommer sist och slutligen från den Gud som gav de första människorna livet och som utlovar en uppståndelse för dem som utövar tro på honom och hans Son, Jesus Kristus. — Johannes 3:16; 5:28, 29.

[Fotnot]

[Bild på sidan 8]

Är berättelsen om Sauls död ett argument för dödshjälp?