En bestigning av Egyptens forntid

”HUR säger man ’pyramider’ på arabiska?” frågar jag, när jag sätter mig bakom föraren i en taxi i Kairo. ”Hur många pyramider?” replikerar han. Eftersom jag vill ha en upplysning och inte en ordduell, svarar jag: ”Hur många pyramider som helst!” ”På arabiska kan vi inte säga, som ni gör på engelska, en pyramid eller pyramider eller två pyramider eller tre pyramider”, förklarar han. ”Ni har ett ord i singularis och ett ord i pluralis. Men arabiskan har ett ord i singularis, ett ord i pluralis för två och ett annat ord för tre eller flera.”

Taxin slingrar sig fram genom fordonsströmmen, som nu håller på att tunna av, mellan män i långa skrudar och kvinnor som är insvepta i sina tygskynken och som bär småbarn grensle över ena axeln. Därtill kommer också hundar, getter och virvlande damm. Vi kör mot Gizaslätten.

Så, helt plötsligt dyker de upp! Jag sticker ut huvudet, axlarna — hela kroppen ner till midjan — genom det öppna taxifönstret. Jag blir förundrad, när jag med mina egna ögon ser det enda kvarvarande av de sju underverken från den forntida världen — pyramiderna. Dessa tre vid Giza byggdes av Cheops, Chefren och Mykerinos.

Jag fumlar med de främmande egyptiska piastrarna, när jag betalar chauffören, och finner att jag står i den enda befintliga skuggan. Det är en liten skuggfläck som åstadkoms av en reslig arabguide. Han lovar att föra mig in i kamrarna på den stora pyramiden och upp till toppen på utsidan. Utan dröjsmål skyndar han i väg över sanden. Jag följer honom i hälarna och tar emot hans hjälpande hand, när vi klättrar upp 17 meter ovanför markytan till ingången.

Inuti pyramiden

Det plötsliga mörkret på insidan åtföljs inte av svalka. Luften är varm och skämd. I hukande ställning går vi nedåt i en tunnel som kallas den sluttande korridoren. Korridoren, som knappt är en meter bred och 1,2 meter hög, sluttar brant nedåt i en vinkel av 26 grader. Vi följer den i ungefär 20 meter och klättrar sedan tvärt uppåt ytterligare 39 meter, också nu med en lutning av 26 grader.

Det enda jag kan se framför mig — guidens framåtböjda ryggtavla — försvinner plötsligt. Han har stigit in i det rum som jag nu kommer in i. Under århundraden har det felaktigt kallats ”drottningens kammare”. Ingen drottning har emellertid någonsin vilat här, och det var inte heller avsikten. Det är i själva verket den andra av de tre gravkamrarna som byggdes i pyramiden för faraonen. Den första finns i berggrunden under pyramiden. Men varför finns det tre gravkamrar? En god gissning tycks vara att Cheops under sin 23 år långa tid som regent kom till den slutsatsen att varken den ursprungliga eller den andra begravningsplanen passade hans ökande majestätiska status. Därför lämnades detta andra rum, som har måtten 5,7 gånger 5,2 meter, ofullbordat, medan murarna arbetade ovanför denna kammare på det rum som slutligen skulle ta emot hans mumie.

Sedan vi vänt tillbaka genom samma korridor som vi klättrat uppför, går vi uppåt från vår trånga passage mot stigningen till stora galleriet. Jag rätar ut mig, glad över att få sträcka på ryggen. Svetten svider i mina ögon och fläckar ner mina kläder. Det jämförelsevis stora utrymmet i stora galleriet (8,5 meter högt och 46 meter långt) ger ett intryck av att den skämda luften blivit friskare.

Guiden vänder sig om för att hjälpa mig uppför det höga trappsteget till galleriets översta nivå. Åter går vi i gåsmarsch och ”gör oss små”, när vi ger oss in i en trång passage. När vi gått ungefär en tredjedel av sträckan, utvidgar sig passagen uppåt och utåt och bildar ett förrum.

Det känns som en antiklimax att komma in i det stora rummet (10,4 gånger 5,2 meter), som en gång fick ta emot Cheops’ lindade och balsamfyllda kropp. Granitsarkofagen, som är utan lock, står inte i rummets mitt.

Men fläktar det inte? Inte precis, men luften är annorlunda. Har inte min näsa, som en så lång stund visat sitt missnöje med den här stinkande luften, upptäckt något friskare? Min guide går med mjuka steg över rummet och vinkar åt mig att följa efter. Han pekar på en ventilationstrumma. Jag ler. Det skulle min näsa också göra, om den kunde.

Därefter beger vi oss tillbaka till stora galleriet. Man försåg det med ”förslutningsblock”, när man byggde det, i syfte att försegla den sluttande korridoren omedelbart nedanför. När faraonen hade satts in i gravkammaren och de sörjande och prästerna hade gett sig av, lossade arbetarna på blocken, så att dessa sköt i väg nedför den sluttande korridoren. Denna trånga tunnel blev i verkligheten ett väldigt ”lås” med block som täppte till ingångspassagen. Hur kom arbetarna ut? En enkel tunnel hade byggts med vars hjälp de kunde komma förbi förslutningsblocken. Denna passage förseglades med ett ytlager av stenar, så att ”lönntunneln” inte kunde upptäckas.

Klättringen uppför

När vi nu befinner oss på utsidan, är vi beredda att bestiga pyramiden. Trots att den ger ett trappformigt intryck, är den ändå inte byggd som en trappa. Varje block är ungefär en meter högt. Kringblåsande sand har emellertid fått många block att vittra sönder, och under århundradenas lopp har vandaler varit framme och deformerat andra. Guider har lagt ut slingrande gångstigar och har dragit nytta av dessa sluttande ytor. Men på många ställen är det fortfarande ingenting annat att göra än att sätta ett knä över ett block och knixa sig upp till nästa avsats. Vi stannar många gånger. Utsikten med Kairo vid horisonten och öknen nedanför är storslagen. Vinden, som sveper in pyramiden som en florstunn slöja, är het och torr. Det är fortfarande så att svetten rinner snabbare än den hinner avdunsta.

Till slut, en timme senare, har vi nått toppen! Medan jag ställer in min kamera, står min guide bredbent och med händerna i sidan och låter vinden fläkta i sin klädedräkt. Bakom honom ser jag Chefrenpyramidens kalkstenstopp i sökaren. Inte bara toppblocket utan ungefär tio blockstenslager har avlägsnats. Därför har pyramiden ”krympt” från en höjd av 146 meter till 138 meter. Långt därnere ser sfinxen ut som om den vore en brevpress nerbäddad i sanden. Min lilla plattform vid toppen började med drygt fem hektar på marken.

Varför är det en pyramid? Avsikten var inte att det skulle vara ett tält av sten. Arbetarna tycks ha fått de sneda solstrålarna att stelna i stenarna. Inskriptioner som gjorts av arbetarna, tillsammans med nutida bedömningar, tycks visa på att företaget inte genomfördes med slavarbetare, utan att 4.000 rekryterade egyptiska arbetare samtidigt befann sig på arbetsplatsen.

Nedstigningen

Men nu har det blivit dags att klättra ner. Jag sitter och dinglar med benen. Mina fötter trevar efter avsatsen nedanför, medan jag makar mig framåt. Det är ungefär på det sättet det skall gå till. Trettio minuter senare står jag vid foten av pyramiden och dammar av min nötta byxbak. Och törstig är jag!

Till min förtjusning har jag redan funnit att egyptisk läskedryck inte är den svaga vätska som tillhandahålls i Amerika på sommaren. Det är citronsaft, som bara är svagt utspädd med vatten och sötad med en avsevärd mängd socker. När jag druckit ungefär en liter, drar jag en stor suck av tillfredsställelse. Fastän jag frestas svårt att dricka ännu mer av läskedrycken, står jag emot och beger mig till taxianhalten.

Utmattad kliver jag in i taxin. Vi ställer färden mot Kairo i en liten människogjord tornado av damm och bilavgaser. Skall jag fråga: ”Hur säger man hotell på arabiska — ett hotell?” — Insänt.